Daniel Craig i Cowboys and aliens
Handlingen.
Det är den gamla vilda västern. En fredlös man med minnesförlust (Daniel Craig) måste motvilligt samarbeta med både den lokale pampen (Harrison Ford – Oh, how the mighty fall) och en massa Hollywoodindianer för att rädda den lilla stadens befolkning från en utomjordisk invasion. Vi ser fina skådisar i rollerna: Sam Rockwell (Moon, Galaxy Quest) spelar saloonägaren och Olivia Wilde är en mystisk kvinna som blir Daniel Craigs kärlek. Den annars utmärkte Jon Favreau (Iron Man, Iron Man 2) regisserar.
Rymdskeppen!
Små, snabba och med dålig avgasrening. Påminner en del om skotrarna från Jedins återkomst, och lite grann om nutida stridsflygplan. Hur som helst gör sig dessa små elakingar ganska bra i en amerikansk ökensol.
Pretentionerna?
Äkta kärlek övervinner allt. Den förlorade sonens återupprättelse. Skjut på allt som rör sig.
Specialeffekter och look;
Det börjar bra. Cowboys and aliens är allra bäst då den håller sig nära västerntemat, som är fint och kärleksfullt gestaltat. Till att börja med är det kul kontraster mellan genrerna: Daniel Craig vaknar med förtryckta minnen och en rymdpistol fastspänd på armen. Den skitiga mänskliga västernkulturen möter rymdvarelsernas hi-tech. Det funkar i ungefär en halv film, men när finalen nalkas och vi får se rymdmonstren i fullt dagsljus så dör magin. Filmen slutar i en orgie av taffligt animerade klichémonster, slemmiga Alien-korridorer och kolsyrerök.
Luckor i manus,
Det är så sorgligt, egentligen. Idén är så larvig att den är genial, ungefär som Snakes on a plane. Att sätta ihop genrer är dessutom högaktuellt – tänk bara på Sense and sensibility and sea monsters. Men ändå lyckas inte ett stort gäng av Hollywoods mest erfarna manusförfattare inom sci-fi få till en story med trovärdighet eller driv. Hela manus är i själva verket en enda stor lucka, en serie klichéer, där förvirrade yrkesmänniskor (skådisarna) springer omkring i en öken och verkar längta hem. De skyldiga är: Roberto Orci och Alex Kurtzman (Star Trek, Mission Impossible III, Transformers, Watchmen, The Island), Damon Lindelof (Lost, Prometheus), Mark Fergus och Hawk Ostby (Children of men).
Mest minnesvärda scen*
Berättelsens emotionella höjdpunkt är då Craig förgäves försöker rädda sin älskade genom att bära henne genom den stekande ökensolen. Men hon dör. Där hade de mig för ett ögonblick. Men (spoiler!) hon återuppstår som new age-ande alldeles efteråt. Så inte ens den dramatiska höjdpunkten var värd något.
Stackars Harrison var värd ett bättre öde än detta
Domen:
Universal Studios högste chef Ron Meyer har officiellt bett om ursäkt för den här filmen. Han säger att många duktiga människor var inblandade, men att resultatet blev under all kritik. Jag håller med honom. Hur det är möjligt att duktige Jon Favreau, stödd av producenter som Ron Howard och Steven Spielberg, kan släppa ifrån sig en sådann här fadd blandning är obegripligt. Jag tittade verkligen med ett öppet sinne och välvillighet. Men då cowboysen och indianerna attackerar monstrens fort, kunde jag inte lura mig själv längre. Att se en gammal hjälte som Harrison Ford håglöst rida omkring och på måfå skjuta med knallpulverpistol mot saker han helt uppenbart inte kan se (för de lades ju in efteråt) är en plåga. När denna slutscen börjar är det 40 minuter kvar av filmen, och de känns väldigt långa.
Se istället-
Varför inte Stargate, om du vill se primitiva människor slåss mot en utomjordisk övermakt? Eller kanske Firefly och Serenity för vilda västern i rymden.
Rymdfilm 
6 kommentarer