Christopher Reeve som Superman (1978)
Handlingen.
I den här klassikern får vi se hur ett barn från planeten Krypton sänds iväg i ett rymdskepp av sin vördade fader (Marlon Brando) och hamnar på Jorden. Där uppfostras han i en pastoral idyll på Mellanvästerns prärier. Han utvecklar övermänskliga krafter och stiger till sist upp som en modern Messiasgestalt för det tjugonde århundradet. Den vuxne Clark Kent/Superman spelas med tonsäkerhet av Christopher Reeve. På vägen möter vår hjälte såväl sin stora kärlek Lois Lane (Margot Kidder) och hamnar i närkamp med den pompösa superskurken Lex Luthor (Gene Hackman), vars onda plan går ut på att framkalla en jordbävning som utplånar Kalifornien.
Planeten Krypton med Marlon Brando
Rymdskepp, specialeffekter och look
Jag måste säga att jag älskar filmens första del, som utspelas på Krypton och i rymden. Allt är vitt, vitt, vitt och gjort av glas och kristaller. Till och med folks hår är vitt. Och lille superpojkens rymdskepp är en enorm bergskristall. Bovar spärras in i en stor spegel som snurrar iväg i universum. Far out, man! Den vision av rymden/framtiden som vi får i Superman har tydligt sina rötter i 1960-talets utopiska och campa science fiction – läs Star Trek – bara med enormt mycket högre budget och mer episka anspråk. Resultatet är läckert, än idag!
Efter de inledande kosmiska panoramabilderna landar pojkens rymdskepp på Jorden, men berättelsen blir inte mindre visuellt storslagen för det. Anslaget är som sagt episkt, och landskapen (precis som huvudpersonen) antar mytiskt väldiga proportioner, med det ena imponerande sceneriet efter det andra. Vi ser Clark Kent växa upp på en böljande ändlös slätt under en stor himmel. Vi följer honom som ung oerfaren man till Metropolis/New York, där perspektiven blir lika svindlande som världsrymdens då Clark börjar flyga mellan skyskraporna. På Nordpolens vidder skapar han så småningom, som den mogne Superman, ett eget gudapalats med kryptonsk teknik, och talar där med sin himmelske fader. I filmens final får Superman bokstavligen flyga Jorden runt för att rädda det han älskar.
När jag var liten var det allmän vetskap att specialeffekterna i Superman var de allra bästa som någonsin gjorts. Jag tror att det man tänkte på var att det inte ser ut som om Superman är inklippt i bilden då han flyger (de använde linor istället för blue screen). Idag är det inte riktigt lika imponerande, förstås, men det mesta håller riktigt bra.
Pretentionerna?
Någon har liknat det vid att regissören Richard Donner med Superman försöker göra en superhjältefilm som om den gjorts av David Lean (Lawrence of Arabia, Doctor Zhivago). Det ligger något i det, för här har vi verkligen en film med gammaldags Hollywoodpretentioner. Det vilar ett visst gravallvar över långa partier, då Supermans frälsarroll betonas. Temat med fadern som sänder sin ende son för att rädda Jorden kunde knappast vara mer övertydligt, men Donner lyckas hålla balansen utan att slå över i det alltför högstämda eller patetiska. Det som framför allt balanserar filmen och gör att den fungerar så bra är Christopher Reeves charmiga tolkning av den tafatte Clark Kent som också är den ädle gudasonen. Dessutom lättas stämningen välbehövligt upp med lite komedi då Gene Hackman (som den grandiose Lex Luthor) smider sina vansinnigt onda planer, ständigt i gräl med sin godhjärtade flickvän Miss Teschmacher.
Mest minnesvärda scener*
Lois Lane är med i alla tre scener jag tänker på: Då Superman räddar henne från en helikopter som störtar från ett tak. Kvällen då Superman tar med Lois på en flygtur över Metropolis skyskrapor. Och den faktiskt lite chockerande scenen då Lois’ bil hamnar i ett jordskred som begraver henne levande.
Vilken enormt ond man, som vill spränga Kalifornien
Domen:
En monumental framgång ekonomiskt, och början på den moderna superhjälteeran på film. Fortfarande den kanske bästa superhjältefilm som gjorts. Åtminstone står Stålmannen skuldra vid skuldra med The Dark Knight. En härlig blandning av mytologi och trams, där Christopher Reeve lyckas med konststycket att vara attraktiv i babyblå lycra med tangakalsonger. Richard Donner och hans team visar stor känsla för de små underhållande detaljerna, samtidigt som anslaget är lagom pompöst.
Se även+
Superman II, som spelades in samtidigt som Superman, men som sedan klipptes om av en lättviktigare regissör och först på senare år har restaurerats i sitt originalskick. Superman II, The Richard Donner Cut, är den version du ska leta efter. Där får vi möta den fruktansvärt onde General Zod (Terrence Stamp) från Krypton, som skymtar förbi precis i början av Superman.
Rymdfilm 
9 kommentarer