Ex Machina (2015) – myten om uppvaknandet

Storbritannien 2015, regi & manus: Alex Garland, producent: Andrew MacDonald, musik: Ben Salisbury, Geoff Barrow, foto: Rob Hardy.

Den här texten innehåller en del mindre spoilers, ungefär motsvarande att ha sett trailern, men avslöjar inte slutet.

Alicia Vikander i Ex Machina

Så fick jag till sist chans att se denna för svenskar så undanglidande film – biopremiären ställdes som vi redan berättat in i sista stund, och SF angav senare helt kort att den inte når upp till deras krav för biovisning. Samtidigt har filmen höjts till skyarna internationellt, och har 92% ”fresh” på Rotten Tomatoes. Så vad är sant och vad är falskt om Alex Garlands regidebut?

Cerebral: chefen och den anställde i Ex Machina

Handlingen.

En thriller av manusförfattaren Alex Garland, som tidigare gett oss Sunshine, The Beach och 28 dagar senare. Den unge programmeraren Caleb (Domhnall Gleeson) jobbar på världens största sökmotor, Bluebox. Han vinner ett personallotteri där vinsten är att han får tillbringa en vecka tillsammans med företagets mystiske grundare, Nathan Bateman (Oscar Isaac), som har isolerat sig i en högteknologisk villa i ödemarken. Huset ligger gömt från omvärlden och saknar helt fönster. Dess dörrar går endast att öppna om man har rätt passerkort. Från det att Caleb stiger in genom ytterdörren är han Nathans gäst, men också helt under dennes kontroll. Sakta, sakta avslöjas varför Nathan har rekryterat Caleb. Den unge programmeraren ska vara en del av ett experiment, en skruvad variant av ett Turingtest. Nathan har skapat en AI, en självmedveten artificiell intelligens, i form av en robot. Han säger att i hans version av Turingtestet så gör det inget att människan vet att motparten är en maskin. Den springande punkten är om Caleb, trots denna vetskap, fortfarande anser att roboten har ett medvetande?

Men den springande punkten visar sig vara något helt annat. Roboten Ava (svenska Alicia Vikander) visar sig vara en blyg och vän varelse, med formen av en vacker ung kvinna. Hon tycks omedelbart ty sig till Caleb, och verkar rädd för Nathan. Snart befinner sig Caleb under enorm press, och förstår alltför sent att han är ute på mycket djupt vatten. Med stor precision och målmedvetenhet ökar Alex Garland spänningen, grad för grad, medan sanningen om Ava obarmhärtigt avslöjas.

Domhnall Gleeson som Caleb i Ex Machina

Pretentionerna?

Något så ovanligt som en helt igenom idéburen sci-fifilm. Den är så konceptuell att den nästan bara utspelas i dialogen och subtexten, som ett kammarspel på en teaterscen. Stundtals blir det statiskt och pratigt. Stundtals sublimt.

Det engelska ordet för den här typen av science fiction är cerebral, från latinska ordet för hjärna, cerebrum. Betydelsen är ”tankemässig” eller ”intellektuell”, men Ex Machina är även i bokstavlig mening en film som sysselsätter sig med vad som sker i hjärnan och medvetandet. Har Nathan lyckats skapa en medveten, levande intelligens eller inte? Är Avas behärskade känsloliv på riktigt, eller är hennes känslor bara en simluation? Och vad är egentligen skillnaden? Ex Machina är verkligen pretentiös i den bemärkelse att den eftersträvar att säga något väsentligt om de ämnen den tar upp, och den jobbar med klassiska motsatspar: känslor/likgiltighet, sanning/lögn, samhörighet/ensamhet och liv/död. Garland lyckas även addera den metafysiska dimension som varje film som gör anspråk på att skildra singulariteten då människan överträffas av maskinen måste ha: var går gränsen för vad en människa förmår (eller tillåts) skapa, innan hon antingen uppgår i gudarnas skara eller störtas ned i evig fördömelse?

Produktionsdesign;

Hyperestetik i den klass som endast auteurfilmskapare lyckas få ihop: Ex Machina är ett allkonstverk där filmfotot av Rob Hardy med kristallklar skärpa smeker över de modernistiska interiörerna, den mäktiga fjällvärlden och Avas galvaniserade metallkurvor. Allt tonsatt av lika spooky som hypnotisk electronica. Att filmen är så vacker och detaljrik är faktiskt ett måste, då det långa stunder inte händer så särskilt mycket i bild. Filmen lever på växelverkan mellan faktatung dialog och ordlösa, lyriska partier.

Ex Machina

Domen:

Vem har rätt om Ex Machina: Svensk Filmindustri, eller en mängd internationella filmkritiker? På sätt och vis kan jag förstå SF: det här är ingen konventionell film, och marknadsfördes den som en ny robotthriller från mannen som skrev 28 dagar senare så finns risken för en backlash från en blockbusterskadad biopublik. För Ex Machina är främst en meditation om medvetandet och själen, och den är vare sig tillräckligt spekulativ eller tillräckligt mycket finkultur för att passa in i något fack. Det betyder inte att jag tror att svensk publik skulle tyckt illa om filmen, om den gått upp på bio. Tvärtom – den hade varit en frisk fläkt, och att den inte ansågs funka säger nog mer om på vilken låg nivå biobranschen numera hamnat.

Med det sagt, så är filmen långt ifrån ett fläckfritt mästerverk. Den förlitar sig helt på dialogen, och berättar mer än den visar vad som sker. Många scener är ren exposition, där Nathan i detalj förklarar allt som skett och kommer att ske. Efter en stark början, är det som om filmen tappar lite fokus mot mitten, och slutet kommer tvärt och plötsligt. Alex Garland har helt klart prioriterat att belysa sitt debattämne så tydligt som möjligt, och inte velat kompromissa med de filosofiska spörsmålen som han anser ska debatteras. Det är inte utan att jag undrar hur bra Ex Machina hade blivit i en mer erfaren regissörs händer?

Jag var tvungen att se om filmen ett par gånger för att riktigt bli klok på den. Jag hade nog förväntat mig en mer konventionell film, och blev lite perplex av slutet – som jag inte ska spoila här. Men när jag ser om filmen inser jag att Alex Garland kostat på sig att ta sin idé hela vägen, utan att göra några kompromisser för att tillfredställa förväntningarna på vad en film om robotar och AI ska vara. Och han berättar om en AI:s födelse på ett stiliserat, rituellt vis, lite som om filmen var en återberättelse av en myt. Och jag förstår att mer än något annat, är Ex Machina avsedd att spela på våra känslor. Vi har i flera år läst de alarmerande varningarna inför AI-utvecklingen från genier som Stephen Hawking och Steve Wozniak. Men vi har ändå inte riktigt lyckats föreställa oss vad den teknologiska singulariteten innebär. I Ex Machina får vi myten om uppvaknandet. Det är inte säkert att det är människans mytologi.

Fler filmer som den här+

Brittiska The Machine från 2014 var en något mer konventionell variant som också blandade in action. Ridley Scotts Prometheus från 2012 har också liknande tema. Alex Garland har bland annat skrivit manus till Sunshine från 2007.

Den triumfatoriska vägen ut – Mad Max Fury Road (2015)

Australien 2015, regi, manus, producent: George Miller m fl. Recensionen är hyfsat spoilerfri.

Mad Max och Imperator Furiosa

Blixten slår inte ned på samma ställe två gånger, och erfarenheter säger oss att en åldrande filmskapare inte bör ge sig på att upprepa sin första stora succé genom att, decennier senare, göra en uppföljare till sitt eget verk. Fråga bara George Lucas, som väntade 17 år med att återuppliva Star Wars och nära på dränerade sin egen sci-fi-värld på all cred. Eller Steven Spielberg, som efter 19 år gjorde en högst medioker Indiana Jones. Eller för den delen min gamle hjälte Ridley Scott, som inte kunde låta bli att göra Prometheus, 33 år efter Alien. Nä, innerst inne vet vi ju det som Benny Andersson och Björn Ulvaeus vet: om ABBA återförenades, skulle mycket av magin gå förlorad. Detta säger allt sunt förnuft.

Mad Max Fury Road

Någon måste ha glömt att informera den australiensiske regissören George Miller om det här, för när han nu släpper Mad Max Fury Road, sin fjärde film om den postapokalyptiske antihjälten Max Rockatansky, har det gått jämnt upp trettio år sedan Tina Turner och Mel Gibson slogs för sina liv i Mad Max Beyond Thunderdome. I popkulturår är det en evighet. När jag satte mig i biofåtöljen igår var det därför med den ärrade filmnördens alla reservationer och tidigare besvikelser i bakhuvudet. Vad, frågade jag mig, kan rimligen tillföras till detta filmuniversum som inte urholkar värdet av de tre klassikerna från 1979, 1981 och 1985? CGI…? Sedan började filmen, på ett par minuter var jag såld. Farten, adrenalinet, humorn, blodet, gitarriffen.. Vicken jäkla stjärnsmäll!

Mad Max Fury Road är en filmisk triumf, en actionfilm som lämnar alla andra actionfilmer från de senaste tio åren långt bakom sig. Och en rakbladsvass satir över människans lägsta begär och starkaste drifter – en postapokalyptisk feberdröm vars känsla av aktualitet troligen aldrig har varit större än våren 2015. Tom Hardy är utmärkt i Mel Gibsons gamla paradroll som vägkrigaren Max, som helst bara vill bli lämnad ifred. Men som samtidigt inte tycks kunna låta bli att ta den lilla människans parti mot förtryck och våld. Denna gång matchas han dock mer än väl av Charlize Therons fullständigt magnifika Imperator Furiosa, först ledare för en postapokalyptisk motorarmé och därefter den dödligaste frihetskämpe som denna blodiga ökenvärld skådat. Furiosa är en sentida dotter till Ellen Ripley eller Sarah Connor, krigsmålad med motorolja.

Mad Max Fury Road

Från början till slut är tempot ursinnigt, och vi förstår snabbt att hela filmen är en enda lång jakt. En jakt på stulna ägodelar eller på frihet, beroende på vem du frågar. En dag får krigsherren Immortan Joes befälhavare Furiosa nog av att människor behandlas som boskap. Hon tar med sig krigsherrens unga harem av fruar och sätter sig vid ratten på en bepansrad långtradare och kör bort genom öknen, mot det mytiska The Green Place, där kvinnor styr och ingen tillhör någon annan. Immortan Joe sänder sin armé av warboys, barbröstade men anemiska krigare, för att hämta hem det som är hans. Warboys drömmer om att festa i Valhall, och sprejar sig med kromfärg i ansiktet sekunderna innan de offrar livet för Immortan Joe. ”Witness this” ropar de, då eldsflammorna omvärver dem.  Mad Max är till att börja med bara en fånge bland andra, en levande bloddonator till en förare av ett jaktfordon. Men snart lyckas han slå sig i slang med Furiosa och hennes flickor. Tillsammans kör de mot horisonten, jagade av ett ständigt växande följe av galningar, mördare och kannibaler. Ackompanjerade av en distad gitarr. I fronten på Joes armé kör en lastbil med enorma högtalare, och en elgitarrist som dundrar på med hårdrocksriff för att elda på massorna – en absurd detalj som passar bra in i Millers våldsamma och samtidigt subversivt humoristiska värld.

Mad Max Fury Road

Pretentionerna?

En enkel allegori, säger regissören själv, och liknar sin film vid en western. Konflikten är tydlig: Furiosa kräver frihet och oberoende för alla sina medmänniskor, och är villig att ta till vilka medel som helst för att sätta sig själv och de sina i säkerhet. Hon driver på, är den som tar kommandot och den som aldrig ger upp. Men hon drivs samtidigt av hopp, vilket Max påpekar kan vara ett misstag om man lever efter apokalypsen. Hon kommer från en liten grupp av kvinnor, som vårdar de sista fröna av hopp att få tillbaka det som gått förlorat. Då hoppet tycks dö, tappar Furiosa initiativet. Hennes väg var triumfatorisk, men den ledde endast ut. Allt hänger för en liten stund på den evige pragmatikern Max, som kan visa på vägen tillbaka.

Immortan Joe. den siste rovkapitalisten?

Furiosas motpol är själva systemet, ett samhälle där den starkes rätt har skapat en brutal värld, där krigsherrar tar precis vad de vill ha, och där människovärdet är försatt ur spel. Immortan Joe är en slug härskare, som skickligt använder sin tillgång till vatten som ett påtryckningsmedel för att skaffa sig själv makt. Joe är på sätt och vis en rest från det utsugande system som antyds var orsaken till att Jorden ödelades. Han är den siste rovkapitalisten, driven endast av egenintresset, och utan några civiliserande lagar som håller honom tillbaka.

Mad Max Fury Road

Världsbygge och produktionsdesign;

Det ser inte ut som något annat än just ”Mad Max” – och det slår mig hur ikonisk designen från originalfilmerna är. Fråga vem som helst som är över 35 hur ”Mad Max” ser ut, så lovar jag att de har en klar och tydlig bild av kläder, fordon och vapen som är ett ihopplock av disparata delar, med mer än en liten anstrykning från S/M- och fetischvärlden. Jag kan sticka ut hakan och med fog hävda att fetischvärlden lät sig inspireras tillbaka, mer än lite grann, av Millers dystopiska framtidsvision. ”Mad Max” som dystopi var på sin tid så framgångsrik, att dess vision om en postapokalyptisk framtid blev en del av vårt kulturella DNA. Om Star Trek är den västerländska kulturens teknologi-utopi, så är Mad Max dess lika viktiga och välkända motsats: teknologi-dystopin.

Mad Max Fury Road

George Miller lägger sig i den nya filmen nära sin originalvision, men ger oss mer av allt: mer färg, mer krom, kraftfullare bilar, enormare scenografi, större folkmassor och mäktigare horisonter. Fury road är som en heavy metal-fantasi i megaformat, tydligt inspirerad av såväl Peter Jacksons tolkning av JRR Tolkien som Guillermo Del Toros Hellboy. Hela upplägget har för övrigt ärvt mycket av sin undergångskänsla från just Tolkiens världsbild: byt bara ut warboys mot orcher och Max mot Aragorn.

90% av effekterna är enligt uppgift icke-digitala, och det är verkligen intrycket av en verklig och påtaglig värld som slår mig då jag ser filmen. Bilarna kör verkligen där i öknen, och dammet piskar verkligen Furiosa och Max i ögonen. Samtidigt blandas skickligt det digitala in i det analoga: warboys som flyger genom luften, sandstormar av gargantuiska proportioner, och inte minst ett gäng med unga, vackra fruar som helt mirakulöst lyckas hålla sig vitklädda och fräscha genom allt blod och stridsdamm.

Sandstormen nalkas i Mad Max Fury Road

Domen:

Jag blev knockad av den här filmen, på ett överraskande och underbart sätt. Det är ett hysteriskt tempo som många actionfilmer kan ta lärdom av: det händer något, eller tre saker samtidigt, precis hela tiden. Inte nog med att nästan hela filmen utspelas i hundra kilometer i timmen, med olika fordon som kör in i varandra. Just då vi inte tror att det kan bli mer spännande, trillar det ned tre killar med motorsåg och yxa från himlen och börjar skära sig igenom taket på lastbilen. Sedan börjar elgitarrkillens gitarr att spruta eld… Men det är inte alls bara en visuell fest, utan är också kristallklart gestaltat och genomsyras av intelligens och humor. Om man nu som jag är den typ som tycker att något kan vara humoristiskt och samtidigt väldigt våldsamt – så har jag varnat den som möjligen är lite känslig.

Mad Max Fury Road

De långa partierna av högt tempo interpunktueras av korta stunder av stillhet, som i kontrasten mot all action blir välbehövliga andningspauser, och ibland ögonblick av sublim skönhet. Det är många detaljer att glädjas åt, som de figurer på styltor som vadar omkring i ett skymningslandskap, hämtade som från en målning av Hieronymus Bosch. Eller den magnifika, himmelska sandstorm som Furiosa djärvt styr dem in i. Här har George Miller förnyat sig, och målar med fler färger än öknens gula och motoroljans svärta. Och då sandstormen tar tag i människorna och lyfter upp dem i skyn, får man för en sekund intrycket av att se på en levande tavla av Rubens.

Jag är övertygad om att vi kommer att minnas Fury Road som George Millers mästerverk: en mäktig påminnelse om att han är en skapare av science fiction med en mycket sällsynt dubbeltalang: Han har en mörk vision som är verkligt unik, och samtidigt det tekniska hantverkskunnandet för att få fantasin att verkligen komma till liv på vita duken.

Mad Max Fury Road

Linda & Valentin filmas av Luc Besson

Linda & Valentin

I en av veckans trevligaste filmnyheter meddelade franske kultregissören Luc Besson på Twitter att han ämnar skriva manus till och regissera en spelfilmsversion av den klassiska belgiska serien Linda & Valentin (Valerian & Laureline). Besson har ju gjort maffig rymdopera tidigare, i Femte elementet (1997), och har fortsatt med science fiction även på senare år i exempelvis Lucy (2014) och Lockout (2012). Den nya filmen kommer att ha titeln Valerian and the City of a Thousand Planets, uppenbarligen en variant på det klassiska seriealbumet Empite of a thousand planets från 1971. I serien utforskar Valentin och Linda planeten Syrte-the-magnificent, ett gammalt imperiums åldrande huvudstad, och blir indragna i intriger för att ta makten över hela imperiet.

Linda & Valentin

Linda & Valentin skapades av manusförfattaren Pierre Christin och tecknaren Jean-Claude Mézières redan 1967 och publicerades fram till 2010. Serien har betytt mycket för science fictions plats i popkulturen, och dess detaljerade stil och myllrande dekadenta utomjordiska civlisationer utgjorde en stor inspirationskälla för bl a Star Wars. Själv gillar jag orgierna i rymdskeppsdetaljer i kombo med de smått groteska varelser som befolkar seriesidorna. Tillsammans med serietecknaren Moebius är serieskaparparet Christin/Mézières den franskspråkiga världens mest inflytelserika sci-fi-skapare från de senaste 50 åren. Möjligen vid sidan om Luc Besson själv då. Serien har översatts till 21 språk och sålt i fler än 10 miljoner exemplar. Albumen utkommer just nu i samlingsvolym på svenska, på Cobolt förlag.

Filmen är Bessons nästa projekt och huvudrollerna kommer att spelas av Dane DeHaan (Chronicle, Amazing Spider-Man) och Cara Delevingne (Anna Karenina). Premiär 2017

Dane DeHaan spelar Valentin

Star Trek The Next Generation S01E01: Encounter at Farpoint

Picard, Troi och Q

Om jag ska vara ärlig har TV-serien Star Trek The Next Generation (även känd som TNG) aldrig varit min personliga favorit. Min Star Trek kommer alltid att vara de sex biofilmer med originalbesättningen som producerades mellan 1979 och 1991. Men det är faktiskt en serie som växer om man ger den en chans, och diskuterar vi rymdfilmshistorien måste man medge att TNG mer än väl förtjänat sin status som klassiker. Den började sändas 1987 och fortsatte i sju säsonger och 178 avsnitt fram till 1994. Det var egentligen det sena 1980-talets enda framgångsrika science fiction som utspelades i rymden – såväl Jedins återkomst som miniserien V kom så tidigt som 1983. Utan TNG hade en hel generation växt upp utan några nya rymdäventyr alls. Dess framgångar gjorde dessutom Star Trek relevant för en ny generation tittare, och skapade förutsättningar för ytterligare tre TV-serier (Deep Space Nine, Voyager och Enterprise). Kapten Picard och hans besättning från TNG ärvde så småningom biofilmerna från originalbesättningen, och fortsatte i dem ända in på 00-talet. TNG vann under sin tid på TV 18 Emmys och flera Hugo och Saturn Awards.

80-talsserien delar den utopiska optimismen med 1960-talets klassiska Trek, och man lyckades faktiskt behålla något av originalets lätthet och samtidigt uppdatera framtidsvisionen genom att ge ensemblespelet större fokus och dra in på de övertydliga politiska allegorierna. Inga figurer från den nya serien lyckades visserligen upprepa personkemin som en gång fanns i kraftfältet mellan Kirk (William Shatner) och Spock (Leonard Nimoy). Den nya kaptenen Picard, spelad med pregnans av Shakespeareskådisen Patrick Stewart, fick tyvärr aldrig riktigt någon värdig motspelare à la Spock. Men med tiden fördjupade Stewart sin rolltolkning på ett sätt som William Shatner bara skulle kunnat drömma om. Picard gick från att ha vara en riktig träbock i första säsongen, till en ledare med stor auktoritet, passion och samtidigt sårbarhet. Och även om androiden Data (Brent Spiner) aldrig riktigt blev nästa generations Spock, så lät 80-talsversionen av Star Trek alla medlemmar av besättningen att ha egna bakgrundshistorier.

Encounter at Farpoint

Men det är fördömt hur dålig serien var i början. I själva verket räknar kännarna helt bort de två första säsongerna, och den riktiga Next Generation-upplevelsen börjar först i och med säsong tre. Jag har nu i omgångar sett om alla de fyra första säsongerna, och är av samma åsikt. Första säsongen haltar fram, med fruktansvärt dåliga manus och skådespelare som kämpar för att hitta sina rolltolkningar. Ryktet säger att seriens skapare, gamle Gene Roddenberry, hade blivit lite väl out of touch när han äntligen fick chansen att göra en uppföljare på sin 60-talsserie. Han skrev om nästan varje avsnitt utifrån sin puristiska och smala vision. Det dröjde inte länge innan CBS reducerade honom till ”executive consultat”. Andra säsongen är en ren katastrof av helt andra skäl, som en följd av att alla amerikanska manusförfattare strejkade och tvingade produktionsbolaget till desperata hafsverk. Njutbart börjar det bli först i säsong tre – och därefter blir det faktiskt bara bättre.

Om du ska kolla igenom The Next Generation kan du med gott samvete hoppa över båda första säsongerna, med några undantag. För allmänbildningens skull bör du ha sett S02E18 Q Who? där maskinrasen The Borg gör sitt allra första framträdande. Och förslagsvis inleder du allt med att kolla på S01E01 Encounter At Farpoint,  det omfångsrika dubbelavsnitt som var seriens pilot. Dels får du seriens upplägg serverat på ett fat, och får en ruff introduktion till viktiga karaktärer. Dels bjuder Encounter at Farpoint, med sin uppskruvade ton och märkligt släpiga tempo, på många ögonblick av ofrivillig komik.

USS Enterprise D

Spelplatsen: USS Enterprise-D

Ett enormt språng framåt från 60-talet! Nu är det år 2364 och Federationens nya flaggskepp är något helt nytt jämfört med kapten Kirks gamla skorv. Enterprise-D är stor – mer än dubbelt så lång som originalskeppet. Hon är ultramodern, med ljust pastellfärgade heltäckningsmattor (som bara kan ha designats på 1980-talet) och ljusa väggar. Inredningen på bryggan har elegant rundade rundade former, med träpaneler bakom kaptensstolen, och datorn styrs med rösten, eller med pekskärmar och ipads. I allra första avsnitten kan man fortfarande se kvinnor i de kortkorta kjolarna från 1960-talet – men nu har även en del karlar på sig sådana outfits. Övriga män och kvinnor bär långbyxor. Att låta de små kjolarna vara könsneutrala är en fin blinkning som visar att serien är väl medveten om hur mycket världen och könsrollerna förändrats mellan 1966 och 1987.

Av någon outgrundlig anledning finns det hela familjer med barn ombord, något som inte bara uppenbarligen gör säsong 1:s extragrumpy kapten Picard nervös (vilket han anförtror till den nyanlände sekonden Riker i en obekväm scen) – utan det får fler olyckliga konsekvenser. Dels tvingas Picard, för att rädda kvinnor och barn då fara hotar, avskilja tefatsdelen från stjärtpartiet, så att kaptenen kan gå till attack utan att riskera civila dödsoffer. Snacka om opraktisk rymdskeppsdesign! Dels gör avsaknaden av förbud mot minderåriga att seriens allra mest irriterande figur, tonårige Wesley Crusher, kan göra sin entré och börja nästla sig in på bryggan trots att han bara är en liten slyngel som inte är torr bakom öronen. Hans mamma är Dr Beverley Crusher, som i Encounter at Farpoint avslöjas ha haft en affär med kapten Picard ett antal år innan. Några ögonblick av verklig awkwardness följer medan vi i publiken funderar på om det är Picard som är Wesleys farsa. Som tur är visar sig det vara ett blindspår. I slutet av avsnittet är Dr Crusher installerad som Enterprises skeppsläkare, och Wesley kommer under kommande 178 avsnitt att såväl försätta skeppet i dödlig fara ett otal gånger, som rädda det vid ännu flera tillfällen. Hur Picard kan låta en 15-årig skolpojke styra Federationens flaggskepp är ett av TNG:s stora mysterier.

Andra bisarra egenskaper med Enterprise D är dess enorma utrymmen för holografiska simulationer, kallade ”holodeck”, där virtuella miljöer och rollspel spelas upp helt verklighetstroget. Det slår nästan aldrig fel att något i holodeckprogrammet råkar bugga så att simulationen råkar fånga besättningsmän i en fängelsehåla, få dem att överge sin post för att hänga på en simulerad strand, eller rentav hotar att ta över skeppet på riktigt och döda alla ombord. Att holodecken inte förbjuds omedelbart är ett annat TNG-mysterium.

Familjen Crusher shoppar på Farpoint tillsammans med Riker

Handlingen i ”Encounter At Farpoint”.

Kapten Picard (Patrick Stewart) är i detta pilotavsnitt en sur och auktoritär man, som är mer än bara lite obekväm med hedersuppdraget att leda Federationens nya flaggskepp på dess allra första uppdrag. Enterprise ska färdas till planeten Deneb IV, på gränsen till den outforskade rymden. Där ska de ta en titt på den mycket välutrustade rymdstationen Farpoint, som Bandifolket erbjuder Federationen att nyttja. Bandifolket har spräcklig cape och raggigt hår, något som tycks förena nästan samtliga folk i galaxen som Enterprise träffar på.

På vägen börjar bisarra saker att hända. Först blir Enterprise förföljt i warphastighet av en mystisk närvaro, som kommer ikapp och sedan utvecklar sig till ett nätformat kraftfält mitt i tomma rymden. En nära på allsmäktig varelse vid namn Q dyker upp på bryggan (John De Lancie i vad som skulle bli en återkommande Trekroll), klädd som en sjökapten från 1600-talet. Han anklagar mänskligheten för att vara en mordisk och primitiv ras. (Att Enterprise bemannas av såväl klingoner, vulcaner och androider bekommer inte Q, uppenbarligen.) Officerarna förs bort till en sal, där en grym parodi på en mänsklig rättegång spelas upp. Q agerar såväl domare som bödel, och hans teori är att människorna inte förtjänat sin plats bland civiliserade raser i universum, utan borde oskadliggöras innan de ställer till med ännu mer död och elände. Kapten Picard försvarar sig bäst han kan.. och genom ett trollslag förflyttas de tillbaka till Enterprise och får fortsätta sin resa mot Farpoint. Mer eller mindre som om ingenting har hänt.

Encounter at Farpoint

Samtidigt på Farpoints finaste marknad shoppar några blivande besättningsmedlemmar loss bland exklusiva tyger. Det är den stele och alltid lika träaktige kommendör Riker (Jonathan Frakes) och den ärtiga Dr Beverly Crusher (Gates McFadden) tillsammans med doktorns tonårige son Wesley (Wil Wheaton). Wesley utvecklades till en av Star Treks mest hatälskade figurer – så uppenbart tillkommen för att ge unga fans en figur att identifiera sig med, och alltid inblandad i långsökta manusförvecklingar som tillät honom att rädda hela skeppet. Igen. Wesleys klämkäcka och samtidigt arroganta famtoning retade fans till vansinne – det är ingen slump att Sheldon i The Big Bang Theory ser Will Wheaton som sin dödsfiende. Jag är helt på Sheldons sida, där.

Enterprise och det stora skeppet

Även på Farpoint blir det bisarrt, då alla önskningar som de mänskliga besökarna har omedelbart tycks gå i uppfyllelse. Dr Crusher gillar ett tyg, och vips dyker det upp en hel rulle från tomma luften. Riker vill ha ett äpple, och då kommer det äpplen. Allting verkar för bra för att vara sant. Det ligger en hund begraven, och det visar sig att de vänliga Bandifolket inte alls är så oskyldiga som de först verkar. Inte minst förstår vi tittare det då seriens näst mest irriterande rollfigur gör entré: kuratorn Deanna Troi (Marina Sirits), telepaten med universums sämsta tankeläsarförmåga. Men en osviklig känsla för att med emfas uttala det rent uppenbara har Troi en märkligt central roll i hela TNG, och står bokstavligen vid kaptenens sida vid alla viktiga beslut. Hon är till hälften betazoid (vilket inte är en lugnande tablett utan en sorts utomjording), vilket ger henne den tvivelaktiga förmågan att känna andras känslor. ”Jag förnimmer” säger hon vanligtvis, ”en mycket stark närvaro.” Varpå hon själv brister i gråt, gärna mitt under pågående terapisession med en klient. Även i Encounter at Farpoint kommer Troi mysteriet på spåren. ”Jag förnimmer ett mycket starkt sinne.” säger hon. Det visar sig vara en kosmisk manet i megaformat som hålls som slav av de spräckliga Bandifolket. Maneten har mer eller mindre magiska krafter, som används för att trolla fram bland annat tyg och äpplen till Enterprises besättning. Exakt varför Bandifolket behöver flörta så mycket med Federationen då de har en magisk rymdmanet som uppfyller varje liten önskan, framgår inte riktigt. Däremot förstår vi att maneten vill bli fri, då en andra manet i form av ett jättestort rymdskepp dyker upp och hotar Enterprise. Just när läget är som mest spänt återvänder den mystiske Q för att slutligen ställa Picard till svars för alla mänsklighetens brott genom historien. Det blir mycket att hålla reda på där ett tag: Bandifolkets irriterande ledare, hotet från Q och den mystiska närvaron som Troi hela tiden säger finns där, runt omkring dem. När upplösningen väl kommer blir det en antiklimax, för i stort sett ingenting händer, förutom att Picard vägrar att attackera, varpå rymdmaneten blir fri och flyger tillsammans med sin manetkompis in i solnedgången. Troi gråter och säger att hon förnimmer stor glädje och tacksamhet. Q snörper på munnen och väser att han minsann kommer att komma tillbaka. Det är en hel massa berättelsetrådar som liksom bara dinglar i tomheten, och om det finns någon orsak och verkan i storyn så går i alla fall den mig förbi.

Rymdmaneter i Enounter at Farpoint

Idag är Encounter at Farpoint kul som kuriosa: för att det var här som vi träffade Picard, Data, Worf, O’Brien och LaForge för första gången. För det pompösa tilltalet som balanserar på parodins rand långa stunder, med tidernas mest dramatiska musik dundrandes i bakgrunden till varenda scen. För de bisarra vändningarna i historien: 1500-talskläderna, dvärgarna och nazisterna i rättsalen, för de kosmiska maneterna och magiska äpplena. Som pilot för 1980-talets viktigaste rymdserie är det mycket svagt, och det var tur att den amerikanska publiken visade sig storsint och gav serien den chans som den till slut förtjänade. Och mitt uppe i allt det småtöntiga finns här fröet till storhet: redan från början hade Star Trek The Next Generation en energi, självsäkerhet och charm som är svårt att stå emot. Speciellt då man ser den nyrestaurerade bluray-versionen av serien förstår man varför den blev en så stor framgång. TNG må aldrig ha varit så nyskapande som Gene Roddenberrys första Trekserie, men den hade samma, smått maniska, charm. Och den lät oss aldrig ha tråkigt.

Bäst: Brent Spiner som Data – han sätter faktiskt sin rollfigur från allra första scenen. Det är en begränsad figur jämfört med Spock, men Spiner gör så mycket han kan av den.

Sämst: Den plågsamt utdragna scen där Riker ska visa sig macho och manuellt styra rymdskeppet medan kvinnor beundrande tittar på. Till bombastisk musik. Varför ska manuell styrning vara en sån fetisch i science fiction? Vad har man datorer till om inte för att slippa styra manuellt? Det är som att koppla ur servon på bilen: bara dumt.

Jag kommer att fortsätta recensera utvalda säsonger och avsnitt från TNG framöver.