Topp 5 beagles i rymden

Så här inför nyårsafton tänker jag tramsa till det lite, så kom inte och säg att jag inte varnade dig. I nästa vecka fortsätter vi med de vanliga rymdfilmsrecensionerna. Hundar i rymden har i och för sig en lång tradition, ända sedan Laikas dagar. Därför, without further ado: Topp fem beaglar i rymden!

Beagle 2, Storbritanniens rymdsond till Mars

5. Beagle 2 (rymdsond)

Det här var Storbritanniens sond som skulle ha landat på den röda planeten 2003, som en del av ESA:s Marsexpedition Mars Express. Beagle 2 döptes efter ett av världshistoriens mest kända fartyg, HMS Beagle, som två gånger bar Charles Darwin på dennes expeditioner.

Tyvärr var Beagle 2 inte lika framgångsrik. All kontakt med sonden förlorades då den separerade från Mars Express, och dess slutliga öde vet vi därför inget om.

Bernie är en monsterbeagle

4. Monsterbeaglen Bernie från I Am Number Four

Spoilervarning! Bernie är den trognaste och sötaste beagle du kan tänka dig. Han är hund hemma hos Number Four, i en långfilm som på många vis påminner om Twilight, fast med rymdtema. Number Four ser ut som en vanlig tonåring (bara lite snyggare då) men är egentligen en oerfaren rymdkrigare som måste skyddas från de onda Mogadorians. Man borde därför inte bli jätteförvånad då beaglen Bernie visar sig vara en chimaera, en hamnskiftare. Han är verkligen Number Fours husdjur, men hans egentliga form är ett stort och farligt monster som kan gripa in då det blir för farligt. Filmen är verkligen inget mästerverk, men det finns några gulliga ögonblick då Bernie återgår till beagleform efter en strid och kommer linkande som hund igen.

Underdog 2007

3. Underdog

En klassisk tecknad TV-serie som 2007 blev en långfilm med en riktig beagle i huvudrollen som Shoeshine. Han har en cape, kan prata och har superkrafter. Underdogs äventyr för honom ut i rymden med jämna mellanrum.

Ferengipirater kidnappar Porthos

2. Porthos, kapten Archers beagle i Star Trek Enterprise

Ett av få djur som har en återkommande roll i Star Trek. Porthos bor ombord på Enterprise under hela TV-serien och är Archers skyddsling. Han råkar ut för många missöden under TV-seriens gång, och det främsta av dem är då han kidnappas av Ferengipirater som tror att han är en av besättningen. I JJ Abrams’ Star Trek (2009) verkar det som om Porthos kan ha slutat sina dagar i en transporterolycka, orsakad av Scotty.

Snobben åker till månen

1. Snobben, den första beaglen på månen

Alla vet ju att Snoopy prövar på de flesta karriärer. Bland annat är han flygaräss under Första världskriget, skridskokung, och författare.

Men Snoopy är också The World Famous Astronaut, som lyckas med konststycket att bli den första beaglen på månen. I strippen nedan ser vi hur han landar.

Från strippen:

”I did it! I’m the first beagle on the moon! I beat the russians.. I beat everybody… I even beat that stupid cat who lives next door!”

Snoopy landar på månen

Doom (2005) – The Rock och Karl Urban stirrar på varandra

Dwayne ”The Rock” Johnson hittar en BFG

Handlingen.

En styrka med kaxiga och konstant svärande marinsoldater skickas till Mars för att undsätta forskare som råkat ut för en mystisk massaker. I truppen ingår Reaper (Karl Urban), son till grundarna av forskningsstationen, och den argsint stirrande Sarge (The Rock). Väl på plats på Mars går kaxigheten dock snabbt över, eftersom forskarna har förvandlats till monster som dödar soldaterna, en efter en. Reaper och hans forskarsyster (Rosamund Pike) måste slåss för sina liv och hindra monstersmittan från att sprida sig till Jorden.

Rymdskeppet!

I Doom förflyttar man sig med en stargate mellan Jorden och Mars, och den yttrar sig i form av en amorf blob som gör folk sjösjuka.

First person shooter blir det på slutet av filmen

Pretentionerna?

Onödigt mycket technobabbel och bakgrundshistoria för en film som lätt hade kommit undan med minimal dialog och massor av skjutande.

Specialeffekter och look;

Det tar lång tid innan vi får se ett riktigt monster, och det är först sista tio minuterna vi får verklig valuta för pengarna i form av horder av vidunder. De är högst ordinära filmmonster, och skymtar mest förbi med hetsig klippning. Fram tills dess får vi nöja oss med ett antal hyfsat blodiga gorescener och folk som smyger i mörka gångar. Filmens svagaste länk (förutom manus och regi) är ljussättningen. Flera actionsekvenser slarvas helt bort i mörkret.

Mest minnesvärda scen*

Under fem ynka minuter mot slutet så växlar filmen till förstapersonsläge och blir som det berömda datorspelet – med Karl Urbans gevär mitt i bild. Det är en fin homage till Dooms ursprung, men för lite och för sent.

Rosamund Pike kollar bland inälvorna

Doomen:

Bakom långfilmsversionen av gamingklassikern Doom står ett erfaret action- och thrillerteam med regissören Andrzej Bartkowiak och manusförfattarna David Callaham och Wesley Strick. För att vara så slipade gubbar så drar de ut på upptakten till filmen obegripligt länge, i ett antal klichéfyllda dialoger mellan ett gäng muskulösa klichékaraktärer.  Under nästan en hel timme händer det nästan inget, annat än att Karl Urban och The Rock stirrar argt på varandra. När det väl äntligen brakar loss med action så hinner berättelsen ändå aldrig riktigt få upp tempot.

Det är en bortkastad chans, för filmskaparna hade verkligen allt serverat för sig. De hade bara behövt göra 1,5 timmes monsterslakt nonstop så hade fansen varit nöjda. Det var ju DOOM, för bövelen! Men Bartowiak & Co slarvar tyvärr bort de element som gjorde spelet kul och försöker göra en ultrablek kopia av James Camerons Aliens.  De få blinkningarna till spelet, som att The Rock hittar en riktig BFG, räcker inte till en två timmars långfilm.

Se andra monsterfilmer-

Man vågar väl knappast erkänna det, men jag är svag för den första Resident Evil av Paul WS Anderson.
Aliens av James Cameron

Se annan militär sci-fi-

Rymdfilm har senaste veckan resencerat The Chronicles of Riddick och Battle Los Angeles.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

World Invasion Battle Los Angeles (2011) – vilse i stridsdammet

Aaron Eckhart i Battle LA

Handlingen.

I den här ganska konventionella krigsfilmen följer vi en liten trupp marinsoldater som mitt under brinnande rymdinvasion kämpar sig fram genom ett ödelagt Los Angeles. Elaka aliens skjuter på dem, barn behöver räddas och en av officerarna (Aaron Eckhart från The Dark Knight) tvivlar på sin egen förmåga. I en biroll ser vi Michelle Roudrigez (Avatar, Resident Evil).

Rymdskeppen!

Tag en del Transformers, en del Matrix och sprinkla lite Independence Day ovanpå. Voilà, så har du skeppen och maskinerna från Battle LA. Vi har sett dem förut, trots att de precis slagit ned i Jordens oceaner.

Pretentionerna?

Någonstans bland alla explosioner är det någon som försökt göra en åtminstone halvseriös skildring av helvetet som soldater på marken går igenom.

Battle: Los Angeles

Specialeffekter och look;

Dagens lustiga trivia är att killarna Greg och Colin Strauss, som anlitades för att göra specialeffekterna, samtidigt (och utan att berätta för filmbolaget) gjorde en helt egen film om en rymdinvasion i Los Angeles, med samma stuk. Den heter Skyline och kom att gå upp på bio i samma veva som Battle LA. Det fick Sony att stämma bröderna Strauss för plagiat. Jag tycker knappast att det finns tillräckligt mycket originalitet i någon av filmerna för att motivera några rättsprocesser. Battle LA ser i själva verket ut som vilken krigsfilm som helst, med lite suddiga robotar och aliens i bakgrunden. Inget som kommer att hamna i historieböckerna.

Luckor i manus,

Samma deus ex machina som många invasionsfilmer tar till: oddsen måste vara överväldigande dåliga för att skapa den rätta dramatiken, men filmbolaget vill ändå ha någon sorts hoppfullt slut. Därför stipulerar historien att det räcker att slå ut ett enda kontrollskepp för att hela rymdinvasionen ska misslyckas. Detta inser våra hjältar, och kämpar sig med smattrande gevär närmare och närmare fiendens nervcentrum. Ett enda välriktat skott räcker för att allt ska ordna sig.

Mest minnesvärda scen*

Det blir faktiskt rätt obehagligt då truppen tar en ensam alien till fånga, och torterar den till döds för att avgöra hur man kan döda den. En kunskap som de inte ens använder sig av sedan.

Domen:

Det är svårt att göra bra krigsfilm. För varje genial Black Hawk Down eller Jarhead så går tio mediokra filmer vilse i stridsdammet och lyckas bara producera fler soldatklichéer. I den här filmen är kameraarbetet så svajigt att det blir nästan omöjligt att hänga med vad som händer, och alla soldater utom Aaron Eckhart ser likadana ut och skriker fram sina repliker för full hals. Förmodligen har regissören Jonathan Liebesman strävat efter en viss realism genom att konsekvent hålla gatuperspektivet och låta kameran springa och ducka tillsammans med soldaterna. Men förmågan motsvarar helt enkelt inte ambitionerna, och ungefär halvvägs tröttnar åtminstone jag på att höra marinsoldaterna vråla åt varandra medan de bär gråtande barn över axeln. Science fiction-temat känns tillkämpat. Storyn kunde lika gärna ha utspelats i ett vanligt krig, men  ”råkade” bli sci-fi eftersom den genren är inkomstbringande för stunden. Ganska meningslöst, för oss som verkligen gillar rymdfilm.

Se istället-

Starship Troopers, tidernas bästa krigsfilm i rymden. Eller Rovdjuret, med Arnold.
Du kan ju kolla systerfilmen Skyline, bara för att jämföra.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Chronicles of Riddick (2004) – rymdopera med extra allt

Visserligen en posterbild, men ungefär så här överdriven ser filmen ut

Handlingen.

Ok, så världen gick inte under. Så lämnar vi de sentimentala undergångsfilmerna. Vilket bättre sätt att vakna upp ur juldvalan än med en äkta space opera – en episk blandning av science fiction, fantasy och kostymdrama? David Twohy gör här en uppföljare – med extra allt – till sin kultthriller Pitch Black (2000). Antihjälten Riddick (Vin Diesel) tar sig an ett hot av kosmiska dimensioner. De fasanfullt ondskefulla necromongers invaderar planet efter planet och kräver omvändelse eller döden av de erövrade. The Lord Marshal (Colm Feore) är necromongernas allsmäktige ledare, men palatsintrigerna surrar bakom hans rygg, och Lord och Lady Vaako (Karl Urban från Star Trek och Thandie Newton) konspirerar för att ta makten. Då Riddick hamnar i invasionens väg och visar sig komma från en civilisation som Lord Marshal utplånat, blir han en bricka i spelet om tronen. Och just det, det skjuts med stora vapen och Riddick slår legosoldater på käften så det står härliga till.

Prisjägaren Toombs jagar Riddick i sitt skepp

Rymdskeppen!

Du kan definitivt kolla på The Chronicles of Riddick bara för att se alla fina rymdskepp. Legosoldaterna och prisjägarna har små, skrangliga skorvar som verkar kunna slitas i bitar vilket ögonblick som helst. Necromongers har en oändlig flotta av hotfullt mörkgrå stridsskepp, som likt en komet på himlen blir ett järtecken för deras offer att slutet är nära. Man skulle gärna ha sett mer av skeppen och få ett par stridsscener i rymden – nu blir rymdscenerna mest ögongodis.

Pretentionerna?

För stora, anser en del kritiker. Till viss del håller jag med, eftersom det blir lite för gravallvarligt ibland och det komplexa universumet förklaras i långdragna expositionsscener. Men jag förstår ändå David Twohy. Pitch Black blev en enorm succé, och han fick en fem gånger så hög budget till uppföljaren. Självklart gör han vad varje sci-fi-skapare som får helt fria händer gör – han freakar ut och vill få med precis allt i sin film. Twohy siktade följaktligen på mer pompösa masscener än i David Lynchs Dune. Han ville vara Wagner i rymden, och kom i alla fall en bit på vägen. Man måste älska det, på något plan.

Karl Urban i Chronicles of Riddick

Specialeffekter och look;

Uppskruvat till max och med större influenser från fantasy än science fiction. Conan möter Dune möter Jedins återkomst möter Masters of the Universe. Det är väldigt cheesy, med en estetik som hämtad från omslaget till någon heavy metal-LP från 80-talet. Här snackar vi ständigt motljus, ständig slow motion och plastrustning så stor att Karl Urbans huvud ser ut förkrympt ut. Om de dataanimerat Vin Diesels biceps vet jag inte, men de är av samma dimension som rustningen. Jag gillar verkligen när filmskapare drar sin estetik till det yttersta på det här viset, och på sätt och vis drar nytta av det artificiella i looken och inkorporerar det i sin sci-fi-värld. The Chronicles of Riddick påminner därför lite om finska Iron Sky.

Minuspoäng för editering och ljus. Fajtscenerna i första halvan av filmen är omöjliga att kolla på utan att bli sjösjuk. Stroboskop, vilt fäktande handkamera och hysteriska klipp frammanar nära på epileptiska anfall.

En homage till Dune – så ser jag det i alla fall

Luckor i manus,

På sitt absurda vis sitter den här berättelsen faktiskt ihop. Det är ju ändå bara en ursäkt för Vin Diesel att få klå upp folk, och för Karl Urban att rynka på pannan. Men jag retar mig på dialogen, som är en total klichéfest, och på onödigt töntiga namn som den väldigt varma planeten Krematoria. Och varför i alla söta små helgons namn måste Riddick brumma och grymta som en best hela tiden? Man får lite känslan av att Diesel inte lyckades framstå som riktigt så hänsynslös som avsett, och därför fick brumma sig igenom sina scener för att verka elakare. Not working, guys!

Riddick träffar nån som morrar lika mycket som han

Domen:

En äkta space opera, men är den bra? Är det en kul blandning av rymdmelodram och tuff action? Eller är den bara ett misslyckat och bisarrt försök att skapa ett gripande fantasy där varje scen spårar ur och slutar med att de inblandade slår varandra på käften?  Jag väljer att tolka filmen humoristiskt. Låter man bli att ta den på allvar och ser den som en hyllning till klassisk pulp-sci-fi, så är den riktigt underhållande, om än lite lång. Håll i hatten och skruva upp volymen, bara.

Se även/istället+

Vill du se mer av Riddick, se Pitch Black, en skräckthriller i rymdmiljö. Nästa år kommer uppföljaren Riddick 3, som ryktas bli en blandning mellan Riddick 1 och 2. Jämfört med klassiker som Superman II eller Star Wars så håller Chronicles of Riddick inte måttet. Men den är betydligt bättre än John Carter

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Superman II (1980) – På knä inför general Zod!

Christopher Reeve i Superman II

Handlingen.

I en direkt fortsättning på Richard Donners Superman från 1978 följer vi hur vår stålman (Christopher Reeve) försöker balansera kärleken till Lois Lane (Margot Kidder) med övermänskliga (pun intended) krav från sin döda pappa (Marlon Brando). Stålis bestämmer sig för att bli en vanlig, dödlig man för att kunna ägna sig helhjärtat åt sweet lovin’. Men just då han har givit upp sina superkrafter hotas Jorden av tre kryptonska skurkar under ledning av den storhetsvansinnige General Zod (Terence Stamp). De är lika starka som Superman och får USA:s president att knäböja och ge upp sin ”auktoritet över världen”. Ska Superman också tvingas ge sig?

Rymdskeppet!

Om du minns början av originalfilmen så spärrades Zod in av en domstol på Krypton. Han och de andra förvisades till en stor flygande rymdspegel som är en portal till ”fantomzonen”. Den kommer nära Jorden i Superman II och träffas av en missil. Väl fria behöver de inget rymdskepp, eftersom deras krafter låter dem flyga som de vill. Första stoppet på vägen till världsherravälde görs på månen, där en av Apollolandningarna som bäst pågår. Astronauterna blir de första att smaka på Zods vrede.

General Zod (Terence Stamp) börjar med att erövra månen

Pretentionerna?

Betydligt lättsammare än ettan, utan de värsta messianska övertonerna. Istället får vi se en mänskligare sida av Clark Kent/Kal El/Superman, som slits mellan plikten och kärleken.

Specialeffekter och look;

Nästan lika vacker som Superman (I), men bara nästan. På gott och ont är det är en film som lever mer på sin dialog snarare än andlöst hisnande science fictionmiljöer. Supermans palats på Nordpolen är vackert, men överanvänds en smula.

Luckor i manus,

General Zod är en genial filmskurk, men man får nog erkänna att de inte riktigt lyckas gestalta hur hotet från tre kryptonier kan få mänsklighetens samtliga regeringar att bara ge upp kampen och lägga sig platt. De går omkring och slår sönder några bilar, och sen är det klart. Terence Stamp har visserligen en enorm närvaro, men inte räcker hans isande blick till att erövra världen med?

Lex Luthor och Miss Teschmacher

Mest minnesvärda scen*

Lex Luthor (Gene Hackman) och Miss Teschmascher (Valerie Perrine) har inte en jättestor roll i Superman II, men de är klart roligast då de grälar medan de smyger omkring i Supermans hem på Nordpolen.

Domen:

En speciell film, på flera vis. En stor del av materialet filmade samtidigt som Superman (I) under 1977, och regisserades av den filmens regissör Richard Donner. Sedan bestämde sig filmbolaget för att de ville ha en mindre allvarlig ton till uppföljaren och anställde Richard Lester, som fick spela in resterande scener och klippa slutresultatet efter eget huvud. Lester gjorde en komedi. Att Donner fick sparken gjorde att bl a Gene Hackman och Marlon Brando inte spelade in fler scener, och Lester klippte därför bort dem helt och hållet. Resultatet blev omtvistat. Det skulle dröja ända till 2006 innan Richard Donner fick klippa sin version av berättelsen, med Brandos och Hackmans scener inkluderade. Den släpptes som The Richard Donner Cut, och är den version som jag recenserar här. Inte mer än rätt, då Donner stått för mer än 70% av scenerna. Det fina med att välja Donnerversionen är att den bildar en fin helhet med den första filmen. Superman (I) är den episka, storslagna halvan av berättelsen, och Superman II är lättsammare men samtidigt personligare. Och den innehåller massor av Marlon Brando! Många fans håller till och med den här filmen för den bästa superhjältefilmen någonsin, med The Dark Knight som tvåa. Jag vill inte gå så långt, eftersom jag gillar mörkret hos Batman bättre. Men The Richard Donner Cut är defintivt den mest underhållande seriefilmatiseringen någonsin. På så vis är den ett mästerverk.

Se även+

Se den tillsammans med Superman.
Och i den nya Man of Steel som kommer 2013 är det general Zod som är skurken igen.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

11 filmtips inför apokalypsen

På fredag 21 december år 2012 är det så till slut dax för apokalypsen, enligt någon gammal kalender från Mayafolket. Oklart vad som ska hända exakt, men tydligen kommer alla att gå under som inte befinner sig på ett visst berg i Mexico. Bummer! För att komma i den rätta, uppgivna stämningen inför fredagens förödelse gäller det att ladda upp  – och vad passar bättre än lite film? Rymdfilm presenterar därför stolt 11 filmer som får dig på humör till katastrofen.

Seeking A Friend For The End Of The World

11. Seeking a friend for the end of the world (2012)

Vi börjar med en komedi om den sista tiden innan en komet utplånar allt liv. Kiera Knightley och Steve Carell är de båda udda existenserna som finner varandra under den allra sista veckan i Jordens historia. Rymdfilms recension.

10. Monsters (2010)

Undergången i den här filmen börjar ironiskt nog (för Mayaindianer) i Mexico. Utomjordiskt liv infekterar naturen, och det rika USA spärrar gränserna söderut. Men vissa blir kvar i den förbjudna zonen. Indiefilm. Rymdfilms recension.

9. Armageddon (1998)

Efter de intima handkamerascenerna i Monsters är det dags att fläska på lite, så du får upp energin inför Ragnarök. Bruce Willis och en massa andra machomän flyger upp i rymden för att rädda Jorden undan förstörelse. Det här är en slamkrypare – för Jorden går inte under på slutet. Men vi får ju inte bli för deprimerade, heller. Rymdfilms recension.

The Road

8. The Road (2009)

Jag vet, Armageddon slutar alldeles för lyckligt för en apokalyptisk videokväll. Bäst att gräva ned sig i en av de mest deprimerande (men ändå gripande) filmerna om Jordens undergång, någonsin. Viggo Mortensen spelar pappan som försöker skydda sin son mot kannibaler och andra hemskheter i en ödelagd värld. (Ej recenserad av Rymdfilm.)

7. Apocalypto (2006)

Puh, The Road kan knäcka den mest positive. Bäst att se något lite färgstarkare. Vän av ordning invänder förstås att varken The Road eller Mel Gibsons våldsamma historiska drama Apocalypto är någon rymdfilm. Men Gibsons film handlar om Mayariket och dess nedgång och fall, så vad kan vara lämpligare att kolla på så här då Mayakalendern tar slut? (Ej recenserad av Rymdfilm.)

6. Deep Impact (1998)

Nu vrider vi upp stråkmusiken och tar fram näsdukarna. Men vi stannar kvar på Jorden i ett par filmer till. En komet hotar förstöra allt liv, och människor möter detta hot på olika vis. Stora känslor! Och ja, kometen slår faktiskt ned på Jorden i slutet. Rymdfilms recension.

Melancholia

5. Melancholia (2011)

Lars von Triers version av Deep Impact har mycket högre art housefaktor, och är en utsökt blandning av vackra bilder och stämningsfull klassisk musik. Huvudpersonerna irrar omkring på sitt stod gods i väntan på att planeten Melancholia ska utplåna dem. Med Kirsten Dunst och Alexander Skarsgård, m fl. Rymdfilms recension.

4. Battlestar Galactica, miniserien (2003)

Nog med känslosamhet och kometer. Dags för kärnvapenkrig i rymden! Onda robotar attackerar och utplånar mänsklighetens samtliga städer, och det finns inget vi kan sätta emot. Så börjar BSG, och i denna postapokalyptiska värld bjuds på spännande dramatik och strider. Rymdfilms recension.

3. Der Untergang (2004)

Efter BSG:s rejäla rymdresa förflyttar vi oss till Jorden igen, i dagens tredje film som inte har någon som helst rymdkoppling. I detta tyska mästerverk får vi följa nazisternas ledargarnityr i bunkern, de allra sista dagarna av Andra världskriget. Världen går bokstavligen under framför Hitlers ögon, och han svarar med den allra första Hitler reacts to…(Ej recenserad av Rymdfilm.)

Sunshine

2. Sunshine (2007)

Ut i rymden igen, och vi åker så långt in i framtiden vi kan. Vår planet håller långsamt på att frysa ihjäl i Danny Boyles moderna klassiker från 2007. Rymdskeppet Icaros flyger till Solen för att försöka starta den döende stjärnan igen, innan det är för sent för den mänskliga rasen. Men att resa mot Solen är farligt både för kroppen och psyket. Tvetydigt slut – går Jorden under eller inte? Rymdfilms recension.

2012

1. 2012 (2009)

Ingen undergångsfilmslista är komplett utan minst en film av Roland Emmerich. Och i blockbustern 2012 råder det ingen som helst tvekan: Jorden går under så det dånar om det.  På själva 21 december 2012, för det här är alltså en film om samma undergång som föranlett den här listan. Riktig apokalypsporr av ädlaste märke. Rymdkopplingen är svag, det ska medges. Men det byggs ju rymdskepp som världens ledare ska ta sin tillflykt till, eller hur var det nu? Imponerande visuellt är den i alla fall. Gillar du skyskrapor som störtar ner i avgrunder är det här din film.

Om du tajmar tittandet med Mayakalendern kan du säkert hinna med alla 11 filmer innan det brakar loss på fredag den 21 december. Får du lite tid över, kläm ett par zombierullar också, t ex 28 dagar senare (Danny Boyle igen) eller Dawn of the dead.  Eller kanske Joss Whedons The Cabin in the woods – som har en distinkt undergångskänsla. Inget med rymden att göra, men desto fler köttätande odöda och vredgade gudar.

Trevlig helg!

Mer läsning:
Rymdfilmer A-Ö
The Maya collapsed, could we? (CNN)

The Fourth Kind (2009) – vad lurar vid din sängs fotände?

Den här bilden ser stadens invånare

Handlingen.

Filmmaterialet i den här rysaren påstås var autentiskt, ”upphittat” material från en liten stad i Alaska. Milla Jovovich och hennes skådespelarkolleger dramatiserar sedan ett antal av dessa äkta scener, och de både versionerna visas omväxlande. Vi får se filmmaterial som psykologen Abigail Tyler har spelat in på sin mottagning i en liten stad, under 2002. Många försvinnanden har ägt rum i stan, och invånarna lider av fruktansvärda mardrömmar där spöklika ugglor figurerar. Dr Tyler är en skeptiker som gradvis fylls av fasa då patienternas historier övertygar henne om att det pågår utomjordiska bortföranden. Det dröjer inte länge förrän hon själv är hotad. (Hoot, sa ugglan.)

Pretentionerna?

Man ska inte veta om det är sant eller inte, att de gryniga hemvideofilmerna faktiskt är äkta. Det är ett bra försök!

Vackra men spöklika ugglor

Specialeffekter och look;

Det är förvånansvärt effektivt att blanda snyggt filmade skådespelare med till synes autentiska amatörbilder. Precis som i Paranormal activity är det något fruktansvärt läskigt med det halvt sedda som lurar i mörkret. De blandar också gryniga bilder på den skrämmande ugglelika utomjordingen med knivskarpa sekvenser föreställande riktiga, mycket vackra men spöklika fåglar. Resultatet är mycket suggestivt.

Luckor i manus,

Man undrar ju varför Dr Tyler bor kvar i sitt helt uppenbart osäkra, av aliens invaderade hus. Hade jag varit hon hade jag bums stuckit så långt från Alaska jag kunde. Men då hade ju filmen blivit ganska kort.

The fourth kind

Domen:

Jag tycker att The fourth kind är rätt så bra, men då ska man vara medveten om att jag dels är ett fan av genren found footage, och älskar filmer som Rec, Paranormal Activity och Cloverfield. Dels att jag verkligen, verkligen finner tanken på aliens som tränger in i huset för att föra bort sovande människor skrämmande. Det är nån sorts barnslig fobi som hänger kvar, och jag blir en smula mörkrädd bara att skriva om det. (Really.)  Jag kan helt enkelt inte tänka mig något läskigare än att se ett par stirrande ugglelika ögon vid fotänden på sängen. Har förmodligen lite för livlig fantasi. Är du lika larvig som jag, kommer du att tycka att den här filmen är skönt läskig, trots att den tappar rejält i trovärdighet efter en stund. Men du måste bejaka ditt inre, mörkrädda barn.

Se även+

Närkontakt av tredje graden, Steven Spielbergs storögda mästerverk i genren (med ett positivt budskap). The forgotten, med Julianne Moore, om barn som försvinner. Eller varför inte Exorcisten?

Regi: Olatunde Osunsanmi

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Silent Running (1972) – den sista skogens väktare i bortglömd klassiker

Bruce Dern och hans robotar är de enda som bryr sig om skogen

Handlingen.

Tror du mig om jag säger att en bortglömd klassiker bland rymdfilmer gjordes 1972 och handlar om miljöförstöring? I huvudrollen hittar vi en ganska hippieaktig och kaftanklädd trädgårdsmästare (Bruce Dern) som gullar med kaniner, drömmer om gröna skogar och lär sina robotar att spela kort. Eftersom Rymdfilms läsare är minst lika insatta i genren som jag, så tippar jag att ungefär hälften av er känner till Douglas Trumbulls kultfilm Silent Running, men jag tror också att den är så pass okänd i Sverige att den kan vara ny för en del av er.

Filmen handlar om framtiden, då klimatförändringarna förstört all växtlighet på Jorden. I ett försök att bevara något till framtiden har några få exemplar av träd, djur och blommor skickats ut i rymden i stora arkskepp. Där, under glasdomer, växer de sista skogarna. Kanske kan mänskligheten någon gång rena Jorden tillräckligt för att återpopulera planeten med exemplaren från arkskeppen? Det är i varje fall vad Lowell, trädgårdsmästare på Valley Forge, hoppas. Hans besättningskamrater är ett grabbgäng av piloter och tekniker, som struntar helt i mijöförstöring och utan betänkligheter äter syntetisk mat. De vill inte smaka på Lowells egenodlade meloner och de kör gocart rakt över hans planteringar när de har tråkigt.

Och kanske är det bara Lowell kvar bland alla människor som engagerar sig för djuren och växterna, för plötsligt kommer ordern från Jorden att överge uppdraget. Skogarna ska sprängas i luften och besättningen bege sig hemåt. Lowell står inför ett moraliskt dilemma. Ska han stillatigande se på hur hans kaniner, kålhuvuden och träd förintas i en atomexplosion? Hans skog är nu den enda Skogen. Men vad kan han göra åt saken?

Arkskeppen i SIlent Running

Rymdskeppet!

Arkskeppen liknar stora insekter, med sina mångfacetterade kupoler. De är verkligen klassisk rymdskeppsdesign, och de är lika värdiga att hamna i rymdskeppens Hall of Fame som någonsin Discovery från 2001 eller Star Destroyers från Stjärnornas krig. Interiörerna på Valley Forge är filmade ombord på ett riktigt hangarfartyg med samma namn från amerikanska flottan. Det var det som filmens rymdskepp fick sitt namn ifrån. Den militära brutalistiska stilen funkar utmärkt som rymdskeppsmiljö, och det blir också en fin kontrast till de frodiga skogspartierna (komplett med en liten flod med grodor) som frodas under kupolerna.

Pretentionerna?

En av de tydligast politiska science fictionfilmerna, med budskapet att endast människan själv kan rädda Jorden åt kommande generationer, och att vi måste vara villiga att handla innan det är för sent.

Specialeffekter och look;

Silent Running spelades in med en budget på 1 miljon dollar, vilket var lågt även för det tidiga 1970-talet. Ändå ser den helt spektakulär ut om man tänker på att den kom fem år innan Stjärnornas krig.  Robotarna Huey, Dewey och Louie  är superba och influerade George Lucas då han skapade R2D2.

X-faktorn som förklarar hur en lågbudgetfilm 1972 kan se så fin ut heter Douglas Trumbull. Han är både filmens regissör och dess specialeffektmakare. Trumbull hör till de personer som gjort störst avtryck på specialeffekthistorien, och hans specialitet är innovativa filmtekniker och minutiöst fotograferade miniatyrmodeller. Även efter datoranimeringens intåg har han fortsatt att jobba med gammaldags effekter (speglar, rök, genomskinliga målningar) som ser helt gloriösa ut. Trumbull var en av flera effektdesigners på Kubricks 2001 (1968) och Ridley Scotts Blade Runner (1982). Han skapade också samtliga effekter till Star Trek the Motion Picture (1979). Han tackade nej till att göra specialeffekterna åt George Lucas Star Wars, och gjorde istället sitt kanske mest kända arbete: Närkontakt av tredje graden (1977) som än idag är otroligt vacker.

Silent Running är Trumbulls första egna långfilm, och här har han med små resurser packat in fina idéer som kom att influera många andra filmskapare under 1970- och 1980-talen. Pixars Wall-E har till exempel mycket gemensamt med Silent Running, i både budskap och robotdesign.

Robotarna lär sig spela kort

Luckor i manus,

Jag är villig att förlåta de flesta knasigheterna på grund av poetisk frihet. Men ska man vara petig så undrar jag hur länge energin kommer att räcka för att hålla de stora glödlamporna lysande, som ska ersätta solen i kupolerna. Och varför Lowell, om han nu älskar växter så mycket, inte vet att växter behöver ljus för att överleva. Men det är småsaker i sammanhanget.

Mest minnesvärda scen*

Folksångerskan Joan Baez sjunger två vackra sånger i Silent Running, och när hennes själfulla vibrato ljuder tillsammans med närbilder på grodor och blomblad så känner man riktigt hur Woodstocks ande är närvarande i rymden. Inledningsscenen och slutscenen är småmagiska.

Kupolerna rymmer de sista skogarna

Domen:

I Silent Running finns ett allvar som kan kännas omodernt idag. Bruce Derns rollfigur är smått hysterisk i sitt miljöpredikande och stundvis övergår patoset i det patetiska. Samtidigt är det något avväpnande och sympatiskt med en science fictionfilm där någon faktiskt försökte säga något viktigt, och gjorde sitt yttersta för att budskapet skulle gå fram.  Därför har jag överseende med det otrovärdiga i grundhistorien och väljer att se det fina i bilden av en liten robot med vattenkanna som försvinner in i oändligheten, som den sista skogens väktare. Det finns ett hopp i det.

Jag skulle verkligen vilja se en remake av Silent Running, med dagens animationsmöjligheter.

Se även+

Moon (2009) där också en ensam man på en rymdstation funderar över livets stora frågor med en robot som enda sällskap.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Melancholia (2011) – förtrollande undergångsporr

Familjen spanar mot Melancholia. John vägrar inse faktum. Claire är skräckslagen. Justine längtar.

Handlingen.

En överklassfamilj av oklar nationalitet kämpar för sitt liv i den här poetiska och hyperestetiska undergångsskildringen signerad Lars von Trier. Claire (Charlotte Gainsbourg) försöker förgäves hjälpa sin syster Justine (Kirsten Dunst) till ett normalt familjeliv genom att ordna ett överdådigt och högborgerligt bröllop för henne och Michael (Alexander Skarsgård) på sin lantegendom. Men Justine är psykiskt sjuk och bryter sakta samman under kvällen, med förödande konsekvenser. Samma natt visar sig en röd prick på himlen, som ett järtecken. Det är planeten Melancholia som rör sig genom solsystemet, förmodligen på kollisionskurs med Jorden. Allt medan Melancholia växer på himlen ökar spänningarna mellan den krisande Justine och Claire och hennes man John (Kiefer Sutherland). Både familjen och mänskligheten i stort står på undergångens brant, och liksom i Deep Impact får vi följa huvudpersonernas diametralt olika reaktioner på hotet om stundande världsödeläggelse.

Pretentionerna?

En film om Jordens undergång av Lars von Trier har väl inga pretentioner? Ha ha, har påven en lustig mössa? Oavsett vad man tycker om von Trier som filmskapare eller som person, så kan man aldrig någonsin beskylla honom för att inte försöka. Och här siktar han verkligen mot stjärnorna. Melancholia är många saker: en sorts allegori över depression, en misantropisk fantasi om hur den futtiga och motbjudande mänskligheten får vad den förtjänar, och en meditation över motsatspar i existensen – ljus och mörker, hopp och förtvivlan, kärlek och hat, lojalitet och svek, egoism och uppoffring. Alltsammans förpackat med vackrast tänkbara bildberättande som omslagspapper.

Melancholia växer på himlen

Specialeffekter och look;

En oändligt vacker film, på ett oändligt utstuderat kokett vis. Inledningsscenerna är filmade i extrem slow motion och utgör nästan en sorts stilleben där huvudpersonerna symboliskt springer över perfekt ansade gräsmattor som snärjer deras ben eller försöker uppsluka dem. Kirsten Dunst får på hundra olika vis luta sig bakåt och stirra med halvslutna ögon upp i rymden, medan blomblad och insekter virvlar över hennes barm. Det går att se Melancholia som ett två timmars meditativt videokonstverk, om man vill.

Mest minnesvärda scen*

Det finns flera scener som kommer att stanna kvar i mitt minne i kraft av sin visuella skönhet. Men det finns också ögonblick av drama som stannar kvar. En av de mer obehagliga är då Justine i impotent vrede och uppgivenhet piskar sin älskade häst Abraham, som svarar med att lägga sig ned i tyst protest. Då önskar man att kometen ska komma snabbt.

Kirsten vilar sig

Domen:

För mig var Melancholia inte så mycket engagerande som hypnotiserande. Även om jag tyckte mycket mer om den än Antichrist, så går det inte att förneka att Melancholia långa stycken är ganska seg. De två timmarna kändes långa, och Kirsten Dunsts letargiska uppsyn visas i slow motion minst ett par gånger för mycket. Det inledande bröllopet är en mycket märklig scen, med massor av bra skådisar i små och osympatiska roller. Justines irrationella och hänsynslösa beteende är svårt att begripa och acceptera, även efter det att man har förstått att det är något fel på henne. Är hon sjuk, eller bara ett egoistiskt svin? Men filmens andra halva, som fokuserar på Clarie, är i mitt tycke betydligt starkare. Allt eftersom den främmande planeten växer på himlen och mullret från undergången närmar sig så lyckas von Trier till sist få mig på kroken. Sista halvtimmen sitter  jag som förtrollad inför undergångsporren. Och i slutögonblicken finns en försoning, även för Justine.

Det jag tycker är synd är att Lars von Trier i så hög grad prioriterar det estetiska och symboliska framför dramatiken. Han placerar sin story i en extrem överklassmiljö på ett slott, inte för att han har något att säga om livet för människor som är rika, utan för att det ser snyggt ut. Detta val av skönhet framför trovärdighet orsakar tyvärr ett avstånd mellan mig och personerna som skildras. De blir lite som karikatyrer. Det finns tillräckligt mycket substans i manus för att von Trier hade kunnat låta Melancholia handla om människor av kött och blod. Då hade filmen förmodligen blivit ett verkligt mästerverk som gått till filmhistorien. Istället gör alla golfgreener, silke och franska fönster att alltsammans blir en smula… ytligt.

Se även+

Komet- och undergångsfilmer i samma andra: Seeking a friend for the end of the world, Another Earth, Deep Impact, Sunshine. En annan film som är relevant är Sofia Coppolas Marie Antoinette, med Kirsten Dunst. De båda filmerna påminner ganska mycket om varandra.

Regi: Lars von Trier
Producent: Meta Louise Foldager, Louise Vesth
Musik: Mycket från Wagners Tristan och Isolde, overtyr.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Trailer för Guillermo del Toros Pacific Rim (2013) med jätterobotoar

Lovecraftmonster från djupet av Stilla havet slåss mot jätterobotar som styrs av bl a Idris Elba och Charlie Hunnam. I regi av Guillermo del Toro. Vad kan gå fel?