Sarah och Leo är filmens unga kärlekspar och Leo är en riktig hjälte som vänder tillbaka efter henne
Handlingen.
Det här är den där andra kometfilmen från 1998, den som inte är Armageddon. Den med rynkige Robert Duvall istället för heta Bruce Willis. Den allvarliga av de två. Är det också den tråkiga? Nu när jag sett om den för första gången på tio år är jag redo att uppvärdera Deep Impact. Det är ett episodiskt drama om de sista månaderna innan kometen Wolf-Biederman ska slå ned och utplåna allt liv på Jorden. Vi får följa ett antal personer vars historien bara mycket tillfälligt berör varandras. Elijah Wood är tonårspojken Leo Biederman som råkar upptäcka kometen och som en följd får den döpt efter sig och en plats i den ”ark” dit USA:s elit tänker fly undan förödelsen. Téa Leoni spelar juniorreportern på MSNBC som råkar knäcka historiens största nyhet (mänsklighetens stundande utplåning) då hon ställer USA:s president (Morgan Freeman) mot väggen för en ministers otrohetsaffär. Och Robert Duvall är en erfaren gammal pilot (av vissa ansedd som för gammal) som styr rymdskeppet Messiah som skickas iväg av NASA för att försöka spränga kometen innan det är för sent.
Rymdskeppet Messiah dockar med en rymdfärja
Rymdskeppet!
Messiah får nog räknas som ett av de trovärdigare skeppen som Hollywood har producerat. Filmmakarna använde också NASA som rådgivare, vilket innebär ingen warpdrift, och realistiskt osmäckert. Messiah är på utsidan ganska lik en stor missil. Insidan är skönt detaljrik och full av stålbalkar och små reläer med blinkande lampor. Man köper konceptet – ungefär så här skulle ett verkligt rymdskepp förmodligen kunna se ut.
Morgan Freeman får guldstjärna som Presidenten
Pretentionerna?
Temat är hur vi som enskilda människor och som samhälle reagerar på vetskapen om att allt snart tar slut. Väljer vi ett stoiskt möta vårt öde och ordna våra affärer, eller att stå handfallna? Deep Impact ställer frågan och ger också svaret på hur vi bör göra. På så vis är den en moralsaga, ja, faktiskt en utopi, som är raka motsatsen till filmer som Roland Emmerichs misantropiska undergångsporr 2012. Deep Impact förmedlar budskapet att värdighet är möjligt.
Specialeffekter och look;
Den hade bara hälften så stor budget som Armageddon, och det märks också. Å andra sidan bygger inte filmens handling på specialeffekter, utan de blir mest en krydda vid sidan av. Inte desto mindre är rymdscenerna fina, och resten av filmen ser ut som vilket snyggt amerikanskt 90-talsdrama som helst.
Vågen kommer
Mest minnesvärda scen*
Små rörda tårar trillar på min kind då besättningen på Messiah talar med sina familjer på videolänk från rymden. Men framför allt gillar jag scenerna mellan Jenny (Téa Leoni) och hennes föräldrar (Vanessa Redgrave och Maximillian Schnell). Den trasiga familjen är ömsint skildrad mitt i all sorg. Guldstjärna till Morgan Freemans insats som USA:s president.
Mary McCormack och Robert Duvall
Domen:
Först en bekännelse: jag blir känslomässigt väldigt påverkad av filmer som handlar om folk som vet att de ska dö. Ömhetsbevis, ni vet. Här är det en hel värld och hälften av huvudpersonerna som är i den situationen. Och det griper mig, trots att Deep Impact inte når riktigt hela vägen fram i sina dramatiska ambitioner, och istället kompenserar sina brister med ett mått av sentimentalitet. Den har också en del tempoproblem, långa partier där det inte direkt händer särskilt mycket. I jämförelse med Armageddon har den dock stått sig oerhört väl, och saknar helt dess irriterande machismo. De kvinnliga porträtten är snarare ovanligt nyanserade för att vara kommersiell science fiction. Deep Impact förtjänar ett bättre öde än att bli ihågkommen som kometfilmen som kom bort i konkurrensen. Om du inte sett den på ett tag, ge den en ny chans!
Tea Leoni har huvudrollen
Visste du att?
Regissören Mimi Leder gick till historien eftersom Deep Impact blev den mest inkomstbringande amerikanska film som regisserats av en kvinna. Det rekordet stod sig till Twilight 2008.
Armageddon är kopian. Den lanserades av sitt filmbolag som en ”motfilm” mot Deep Impact, och den tog också de största intäkterna genom att köra en mer actionbetonad historia med grabbigare stjärnor.
Se även +
Armageddon, bara för att jämföra. Seeking a Friend for the End of the World för en komediversion. Independence Day för något helt annorlunda men ändå lite likt, från samma period. Melancholia för konstversionen. Eller 2012, som trots allt är den film som liknar den mest.
Regi: Mimi Leder
Producent: Richard D Zanuck (Jaws, Driving Miss Daisy, Cocoon, de flesta Tim Burtonfilmer)
Rymdfilm 
7 kommentarer