Solar Storm (2012) – bad hair day på väg in i solen

Kanada 2012, originaltitel ”Exploding Sun”, regi: Michael Robison, manus: Jeff Schechter

Utmärkande för besättningen ombord på rymdfärjan är att de alla har en bad hair day

Handlingen.

Det är en stor dag för mänskligheten, då den första privatfinansierade rymdfärden med passagerare ska köra ett varv runt månen. Ombord är ett antal filantroper, en lottovinnare och märkligt nog också den amerikanska presidentens hustru. När piloten ska lägga i extraväxeln går något snett. Våra vänner i rymdfärjan råkar åka rakt in i Solen och sätter igång en kedjereaktion som kan få Solen att explodera. Medan kedjereaktionen utlöser den ena katastrofen efter den andra nere på Jorden kämpar forskarna för att hitta ett sätt att stoppa kedjereaktionen.

Rymdskeppet!

Rymdskeppet i Solar Storm

En smäcker farkost som består av en avskalad passagerarkabin där piloten sitter i främsta sätet. Inte särskilt mycket mer. Skeppet kan starta och landa som ett flygplan, och har raketmotorer som ger tillräcklig fart för att komma ut i omloppsbana. Och så finns då den något vagt beskrivna Scalar Drive som kan få skeppet att komma upp i 1% av ljushastigheten. Skeppet är dock något klantigt konstruerat, för då piloten kopplar in denna fabulösa framdrift låser sig joysticken i framåtläget, och uppenbarligen är det därmed kört för besättningen. Man skulle ha kunnat tro att de borde ha byggt in några säkringar, eller kanske en huvudströmbrytare, så att piloten kunde öppna en lucka, bryta strömmen och sen vänta på att de ska bli räddade. Men alla ger upp, då Scalar Drive hänger sig. Piloten rynkar på pannan, men sitter kvar i sin stol. Forskarna på Jorden tittar på varandra, och säger sen ”Det är kört”. Den sista halvtimmen som skeppet störtar in mot solen ägnas åt att varje besättningsmedlem får ta ett tårfyllt farväl av sina nära och kära på Jorden. Bra prioritering!

David James Elliott i Solar Storm

Pretentionerna?

I nästan tre timmar får vi i detalj följa ett stort antal huvudpersoners vedermödor medan Jorden går under och människorna måste försonas med sina gamla demoner och ta sig samman och samarbeta. Och yada yada.

Specialeffekter och look;

Högst ordinär TV-kvalitet. De tekniska miljöerna skulle kunna vara hämtade från vilken TV-serie som helst från de senaste 20 åren, med flyg- eller rymdtema. Lite blinkande skärmar, folk som står och stirrar på skärmarna och skriker in i sina headset. Det mest utmärkande draget hos människorna i Solar Storm är att de alla har en permanent bad hair day. Är det kanadensiskt hår som är så hemblekt, fluffigt och frissigt?

Luckor i manus,

Att det inte går att stänga av Scalar Drive. Att ett litet rymdskepp kan starta en kedjereaktion som får en stjärna att explodera. Att den amerikanska presidentens fru skulle åka med på en experimentell rymdfärd.

Domen:

Tre timmar är alldeles för långt utdraget för den här ganska tunna berättelsen. Det är som om något TV-bolag betalat för en lång miniserie, och sedan fick filmskaparna fylla ut tiden bäst de kunde. Följden är att varje scen dras ut i det oändliga, och folk stirrar ödesmättat ut till vänster och säger samma saker tre gånger. Det är också på tok för mycket folk att hålla reda på, men ingen karaktär som man riktigt fäster sig vid. Detta trots att Solar Storm har fina skådisar som David James Elliott och Julia Ormond. Manus är helt enkelt för generiskt och regin för oinspirerad för att det här ska bli något annat än slöseri med tittarens tid. Här är en rolig recension av filmen av en som hatar den riktigt innerligt.