Australien 2015, regi, manus, producent: George Miller m fl. Recensionen är hyfsat spoilerfri.
Mad Max och Imperator Furiosa
Blixten slår inte ned på samma ställe två gånger, och erfarenheter säger oss att en åldrande filmskapare inte bör ge sig på att upprepa sin första stora succé genom att, decennier senare, göra en uppföljare till sitt eget verk. Fråga bara George Lucas, som väntade 17 år med att återuppliva Star Wars och nära på dränerade sin egen sci-fi-värld på all cred. Eller Steven Spielberg, som efter 19 år gjorde en högst medioker Indiana Jones. Eller för den delen min gamle hjälte Ridley Scott, som inte kunde låta bli att göra Prometheus, 33 år efter Alien. Nä, innerst inne vet vi ju det som Benny Andersson och Björn Ulvaeus vet: om ABBA återförenades, skulle mycket av magin gå förlorad. Detta säger allt sunt förnuft.
Mad Max Fury Road
Någon måste ha glömt att informera den australiensiske regissören George Miller om det här, för när han nu släpper Mad Max Fury Road, sin fjärde film om den postapokalyptiske antihjälten Max Rockatansky, har det gått jämnt upp trettio år sedan Tina Turner och Mel Gibson slogs för sina liv i Mad Max Beyond Thunderdome. I popkulturår är det en evighet. När jag satte mig i biofåtöljen igår var det därför med den ärrade filmnördens alla reservationer och tidigare besvikelser i bakhuvudet. Vad, frågade jag mig, kan rimligen tillföras till detta filmuniversum som inte urholkar värdet av de tre klassikerna från 1979, 1981 och 1985? CGI…? Sedan började filmen, på ett par minuter var jag såld. Farten, adrenalinet, humorn, blodet, gitarriffen.. Vicken jäkla stjärnsmäll!
Mad Max Fury Road är en filmisk triumf, en actionfilm som lämnar alla andra actionfilmer från de senaste tio åren långt bakom sig. Och en rakbladsvass satir över människans lägsta begär och starkaste drifter – en postapokalyptisk feberdröm vars känsla av aktualitet troligen aldrig har varit större än våren 2015. Tom Hardy är utmärkt i Mel Gibsons gamla paradroll som vägkrigaren Max, som helst bara vill bli lämnad ifred. Men som samtidigt inte tycks kunna låta bli att ta den lilla människans parti mot förtryck och våld. Denna gång matchas han dock mer än väl av Charlize Therons fullständigt magnifika Imperator Furiosa, först ledare för en postapokalyptisk motorarmé och därefter den dödligaste frihetskämpe som denna blodiga ökenvärld skådat. Furiosa är en sentida dotter till Ellen Ripley eller Sarah Connor, krigsmålad med motorolja.
Mad Max Fury Road
Från början till slut är tempot ursinnigt, och vi förstår snabbt att hela filmen är en enda lång jakt. En jakt på stulna ägodelar eller på frihet, beroende på vem du frågar. En dag får krigsherren Immortan Joes befälhavare Furiosa nog av att människor behandlas som boskap. Hon tar med sig krigsherrens unga harem av fruar och sätter sig vid ratten på en bepansrad långtradare och kör bort genom öknen, mot det mytiska The Green Place, där kvinnor styr och ingen tillhör någon annan. Immortan Joe sänder sin armé av warboys, barbröstade men anemiska krigare, för att hämta hem det som är hans. Warboys drömmer om att festa i Valhall, och sprejar sig med kromfärg i ansiktet sekunderna innan de offrar livet för Immortan Joe. ”Witness this” ropar de, då eldsflammorna omvärver dem. Mad Max är till att börja med bara en fånge bland andra, en levande bloddonator till en förare av ett jaktfordon. Men snart lyckas han slå sig i slang med Furiosa och hennes flickor. Tillsammans kör de mot horisonten, jagade av ett ständigt växande följe av galningar, mördare och kannibaler. Ackompanjerade av en distad gitarr. I fronten på Joes armé kör en lastbil med enorma högtalare, och en elgitarrist som dundrar på med hårdrocksriff för att elda på massorna – en absurd detalj som passar bra in i Millers våldsamma och samtidigt subversivt humoristiska värld.
Mad Max Fury Road
Pretentionerna?
En enkel allegori, säger regissören själv, och liknar sin film vid en western. Konflikten är tydlig: Furiosa kräver frihet och oberoende för alla sina medmänniskor, och är villig att ta till vilka medel som helst för att sätta sig själv och de sina i säkerhet. Hon driver på, är den som tar kommandot och den som aldrig ger upp. Men hon drivs samtidigt av hopp, vilket Max påpekar kan vara ett misstag om man lever efter apokalypsen. Hon kommer från en liten grupp av kvinnor, som vårdar de sista fröna av hopp att få tillbaka det som gått förlorat. Då hoppet tycks dö, tappar Furiosa initiativet. Hennes väg var triumfatorisk, men den ledde endast ut. Allt hänger för en liten stund på den evige pragmatikern Max, som kan visa på vägen tillbaka.
Immortan Joe. den siste rovkapitalisten?
Furiosas motpol är själva systemet, ett samhälle där den starkes rätt har skapat en brutal värld, där krigsherrar tar precis vad de vill ha, och där människovärdet är försatt ur spel. Immortan Joe är en slug härskare, som skickligt använder sin tillgång till vatten som ett påtryckningsmedel för att skaffa sig själv makt. Joe är på sätt och vis en rest från det utsugande system som antyds var orsaken till att Jorden ödelades. Han är den siste rovkapitalisten, driven endast av egenintresset, och utan några civiliserande lagar som håller honom tillbaka.
Mad Max Fury Road
Världsbygge och produktionsdesign;
Det ser inte ut som något annat än just ”Mad Max” – och det slår mig hur ikonisk designen från originalfilmerna är. Fråga vem som helst som är över 35 hur ”Mad Max” ser ut, så lovar jag att de har en klar och tydlig bild av kläder, fordon och vapen som är ett ihopplock av disparata delar, med mer än en liten anstrykning från S/M- och fetischvärlden. Jag kan sticka ut hakan och med fog hävda att fetischvärlden lät sig inspireras tillbaka, mer än lite grann, av Millers dystopiska framtidsvision. ”Mad Max” som dystopi var på sin tid så framgångsrik, att dess vision om en postapokalyptisk framtid blev en del av vårt kulturella DNA. Om Star Trek är den västerländska kulturens teknologi-utopi, så är Mad Max dess lika viktiga och välkända motsats: teknologi-dystopin.
Mad Max Fury Road
George Miller lägger sig i den nya filmen nära sin originalvision, men ger oss mer av allt: mer färg, mer krom, kraftfullare bilar, enormare scenografi, större folkmassor och mäktigare horisonter. Fury road är som en heavy metal-fantasi i megaformat, tydligt inspirerad av såväl Peter Jacksons tolkning av JRR Tolkien som Guillermo Del Toros Hellboy. Hela upplägget har för övrigt ärvt mycket av sin undergångskänsla från just Tolkiens världsbild: byt bara ut warboys mot orcher och Max mot Aragorn.
90% av effekterna är enligt uppgift icke-digitala, och det är verkligen intrycket av en verklig och påtaglig värld som slår mig då jag ser filmen. Bilarna kör verkligen där i öknen, och dammet piskar verkligen Furiosa och Max i ögonen. Samtidigt blandas skickligt det digitala in i det analoga: warboys som flyger genom luften, sandstormar av gargantuiska proportioner, och inte minst ett gäng med unga, vackra fruar som helt mirakulöst lyckas hålla sig vitklädda och fräscha genom allt blod och stridsdamm.
Sandstormen nalkas i Mad Max Fury Road
Domen:
Jag blev knockad av den här filmen, på ett överraskande och underbart sätt. Det är ett hysteriskt tempo som många actionfilmer kan ta lärdom av: det händer något, eller tre saker samtidigt, precis hela tiden. Inte nog med att nästan hela filmen utspelas i hundra kilometer i timmen, med olika fordon som kör in i varandra. Just då vi inte tror att det kan bli mer spännande, trillar det ned tre killar med motorsåg och yxa från himlen och börjar skära sig igenom taket på lastbilen. Sedan börjar elgitarrkillens gitarr att spruta eld… Men det är inte alls bara en visuell fest, utan är också kristallklart gestaltat och genomsyras av intelligens och humor. Om man nu som jag är den typ som tycker att något kan vara humoristiskt och samtidigt väldigt våldsamt – så har jag varnat den som möjligen är lite känslig.
Mad Max Fury Road
De långa partierna av högt tempo interpunktueras av korta stunder av stillhet, som i kontrasten mot all action blir välbehövliga andningspauser, och ibland ögonblick av sublim skönhet. Det är många detaljer att glädjas åt, som de figurer på styltor som vadar omkring i ett skymningslandskap, hämtade som från en målning av Hieronymus Bosch. Eller den magnifika, himmelska sandstorm som Furiosa djärvt styr dem in i. Här har George Miller förnyat sig, och målar med fler färger än öknens gula och motoroljans svärta. Och då sandstormen tar tag i människorna och lyfter upp dem i skyn, får man för en sekund intrycket av att se på en levande tavla av Rubens.
Jag är övertygad om att vi kommer att minnas Fury Road som George Millers mästerverk: en mäktig påminnelse om att han är en skapare av science fiction med en mycket sällsynt dubbeltalang: Han har en mörk vision som är verkligt unik, och samtidigt det tekniska hantverkskunnandet för att få fantasin att verkligen komma till liv på vita duken.
Mad Max Fury Road
Rymdfilm 