2015

Home (2015) – irriterande utomjording och flicka finner vänskapen

USA 2015, regi Tim Johnson, manus Tom J Astle och Matt Ember, producent Mireille Soria m fl

Home

Home

Handlingen.

Jorden invaderas av The Boov, en ras av inte särskilt sympatiska men i åtminstone i stort sett icke våldsamma utomjordingar. Deras främsta kännetecken är att de ser praktiskt taget identiska ut, har en rosalila färg och har riktiga mobbartendenser. Som smurfar utan Gargamel eller Minioner utan charmen. Inte nog med det: de deporterar alla människor och tar över våra städer och byar. En av utomjordingarna kallas för Oh (Tim Parsons), och eftersom han är så utstött och mobbad blir han kompis med Tip (Rihanna), en stark och tuff liten tjej, som stannat kvar i stan för att hitta sin mamma. Det värsta är att såväl Oh som andra av hans sort är verkligt irriterande, så det är inte helt obegripligt varför de har svårt för varandras sällskap. Tillsammans irrar de Jorden runt i sitt sökande efter Tips mamma, och måste fly undan både de andra Booverna samt en ännu mer osympatisk ras av utomjordingar som kallas för Gorg. Massor av helcrazy saker händer på vägen, det mesta att göra med att någon har sönder något eller kör en bil rakt in i det.

Pretentionerna?

Mer en sensmoral: man ska vara snäll mot varandra och låta var och en vara sig själv. Synd bara att 99% av alla figurer i filmen är riktiga skitstövlar. Men vad vet jag om modern barnkultur.

Gorg

Gorg

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

En medelmåttig animerad look från DreamWorks, som mer är kompetent genomförd än inspirerat minnesvärd. Vi får se massor av aliens, deras hemvärld, moderskepp och bubbliga landare, maskiner och prylar. Det är färggrannt, gulligt och rundat och snällt. Liknar många andra animerade barnfilmer från 10-talet. De enda som ser lite tuffa och annorlunda ut är skurkarna The Gorg. I övrigt är allt så utslätat att budskapet om individualitet går förlorat i en skog av exakt likadana ansikten och röster.

Domen:

I stort sett snäll menlös, där ett antal lite finurliga actionscener och idéer inte räcker för att fylla ut hela filmens speltid. För att kompensera skruvar filmmakarna upp tempot, ljudvolymen, dratta-på-ändan-humorn, röststyrkan på huvudpersonerna. Alla Boover har en otroligt irriterande vana att drabbas av panik och rusa omkring och vråla. När de inte mobbar Oh, förstås. Och nej, vad vet jag om modern barnkultur. Men jag tycker nog ändå att barn förtjänar bättre filmer än så här. Det tror jag att barn själva också tycker. Testa Inside Out från Pixar istället.

Annonser

The Martian (2015) – Snygg vit man befruktar Mars

USA 2015, regi: Ridley Scott, manus: Drew Goddard baserad på Andy Weirs roman, producent: Simon Kinberg m fl

Matt Damon portrays an astronaut who faces seemingly insurmountable odds as he tries to find a way to subsist on a hostile planet.

Matt Damon portrays an astronaut who faces seemingly insurmountable odds as he tries to find a way to subsist on a hostile planet.

Handlingen.

Det finns ett par tillfällen då NASA-botanikern Mark Watley, den ensammaste mannen i universum, står inför överväldigande odds. Premissen känner du troligen redan till: lämnad ensam på Mars av sina astronautkolleger som trodde han var död. Men han lever, och kämpar. Som dagen då det sker en explosion i hans egen potatisodling, tålmodigt uppdriven i den marsianska jorden, under månader av slit och med hans eget bajs som gödning. I ena stunden pysslar han med sina plantor till ljudet av droppandet av kondens från en vattenmaskin som han byggt av överblivet raketbränsle. I nästa slungas han ut genom luftslussen och spräcker sin rymdhjäms visir. Medan den kvinnliga datorrösten varnar honom för att syret är nere på 5% lappar Mark ihop hjälmen med gaffatejp, och skyndar bort till sina plantor. De ser nästan levande ut, men då han rör vid dem förvandlas de till stoft, ögonblickligen frystorkade i den iskalla marsluften. Då konsekvenserna av katastrofen står klara för Mark, tappar han för några ögonblick kontrollen, där i mörkret vid ratten till sin rover. ”God, God, God” vrålar han, med tårarna rinnande. Och då har han ändå bränt upp det enda krucifixet som fanns på Mars, i syfte att starta elden i sin vattenmaskin.

Men Mark Watley är inte den som hänger läpp för länge. Han är ju Robinson: den västerländske, vite, dådkraftige mannen som inte bara överlever en fientlig omgivning, utan som också koloniserar allt han berör. I en av sina muntrare stunder konstaterar han i sin videodagbok att ett email från hans gamla universitet påpekar att en koloni först anses vara grundlagd då grödor odlas i det nya landet. ”Eat this, Neil Armstrong” flinar Mark. Filmens redan välkända nyckelreplik är ett typexempel på Marks inställning till hur han ska överleva, och sammanfattar också det vetenskapshyllande temat i Andy Weirs romanförlaga: ”I’m gonna have to science the shit out of this” säger Mark. Lös ett problem i taget. Löser du tillräckligt många problem, får du åka hem.

Skådespelaren Matt Damon lyckas (tack vare ett bra manus av Drew Goddard) ingjuta tillräckligt med djup i sin karaktär för att vi i publiken ska engagera oss i Marks öden och äventyr. Det blir aldrig så trivialt som ”MacGyver i rymden”. Mark är inte bara den heroiske sjömannen/rymdpiraten som manligt kavlar upp ärmarna och gör vad som krävs. Han är komplex som en verklig människa, kastad mellan tvivel, uppgivenhet, existentiella grubblerier och självförebråelser då något går fel. Då vi återser honom efter sju månader på nödransoner har vår äppelkäcke, all-american boy suddats ut, och i hans ställe ser vi en utmärglad och smått fnoskig uteliggartyp, som inte längre bryr sig om att prata in i videodagbokens kamera för att hålla konversationen med sig själv igång. Han är desperat, vilket är nödvändigt. Både han och vi vet att den enda chans han har att klara sig hänger på en vansinnig plan som ingen vettig människa skulle ge sig in på. Men Mark, som varit den ende mannen på en hel planet i många månader, vet att hans vänner väntar på honom. Längtan efter att åter få tillhöra ett sammanhang, kan få en människa att försöka sig på det omöjliga. Till och med om rymdskeppet måste tätas med gaffatejp och presenningar.

Pretentionerna?

En enda lång hyllning till naturvetenskapen i allmänhet och pionjärerna i NASA i synnerhet. Dessutom en peppande argumentation för att NASA ska skicka människor till Mars. Jag tror inte att det var en slump att NASA släppte nyheten om att de funnit vatten på Mars samma vecka som filmen hade premiär. Marks ständiga uppfinningsrikedom blir ibland smått osannolik, men eftersom det ökar känslan av äventyr och bryter av den känsla av hopplöshet som annars riskerar att tränga sig på, så är det något man lätt förlåter.

Rymdskeppet Hermes i The Martian

Rymdskeppet Hermes i The Martian

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

Mars förekommer i många rymdfilmer, men är ökänt svårt att få till på ett bra sätt. Antingen blir det kulisser med röd papier maché, som i Total Recall eller Ghosts of Mars. Eller så är det helt uppenbart en öken utanför Los Angeles med rött filter framför kameran. Men i The Martian är Mars majestätiskt, gigantiskt och fullkomligt öde. Det är alien i ordets främmande bemärkelse. Det ser verkligen inte ut som Jorden, och vi tror verkligen på att astronauterna befinner sig där.

Den mänskliga teknologin är grundad i verklig NASA-utrustning, som är mer praktisk än snygg, och innefattar mer vakuumförpackad kyckling sweet’n’sour än strålpistoler. Vi får till och med träffa en verklig Marsrobot: Pathfinder från 1997 gör en cameo som räddare i nöden.

Helt fiktivt är däremot det maffiga rymdskeppet Hermes, som är Aresuppdragens moderskepp som fraktar människor och utrustning mellan Jorden och Mars. Det är stort, gnistrande vitt, och visas verkligen upp i detalj med kristallklar HD-upplösning. Konstruktionen är välkänd för oss science fictionfans: en långsträckt huvudskrov med nollgravitation och en ringformad ”torus” som snurrar runt den och ger normalgravitation till besättningen. Inte olik rymdstationen och rymdskeppet Discovery från 2001 eller rymdskeppet Endurance från Interstellar.

Produktionsdesignen är fläckfri, som sig bör då Ridley Scott gör science fiction. Det förekommer flera nickningar till regissörens tidigare filmer: titeln ”The Martian” tonas in och ut på samma vis som ”Alien”, och musiken av Harry Gregson-Williams lånar både från Jerry Goldsmiths Alien-tema och Vangelis soundtrack till Blade Runner. Detta är kul för oss fans, men egentligen onödigt då The Martian står stadigt på egna ben.

Luckor i manus,

Ett av Marks stora problem är att kommunikationerna med Jorden är utslagna. Men det finns en MAV (Mars Ascent Vehicle) kvar på Mars, och i den fungerar ju radion. Han åker ju dit själv på slutet. Varför kontaktade han inte Jorden därifrån?

The Martian

The Martian

Domen:

När nu The Martian verkar bli en hit hos både publik och kritiker  är det tredje året i rad vi har en biosuccé om hyfsat realistiska astronauter. 2013 hade vi ju Gravity, och 2014 InterstellarDet är självklart viktigt för att rymdfilmsboomen (som jag skrivit om tidigare, och även analyserat intäkterna) ska hålla i sig, och vi måste vara ärliga och erkänna att hård sci-fi om NASA utan aliens är långt ifrån självklart som kommersiellt framgångsrecept. Filmer om vetenskapsmän i plåtburkar riskerar att bli en smula torra. Det krävs ett bra manus och en filmskapare med ambitioner. The Martian har lyckligtvis båda.

Om man jämför The Martian med föregångarna Gravity och Interstellar så har den klart större mainstreampotential. Spelar lite säkrare, så att säga. Storyn är en variation på det klassiska Robinsontemat, och den episka handlingen har trots den ovanliga miljön ändå ett konventionellt förlopp. Jämfört med Interstellar är The Martian direkt publikfriande, med ett stort persongalleri med bifigurer som är lätta att förstå sig på och tycka om. Vi får många hjälteögonblick där karaktärerna höjer nävarna i luften i triumf. Hell, yeah!  I Interstellar var tvärtom alla halvknasiga och grät i tre timmar. Som överlevnadsthriller är The Martian mindre tät än vad Gravity var: den extra timmens spellängd ger både Mark och oss fler ögonblick då vi kan pusta ut och hämta andan. Sandra Bullock i Gravity hade knappt en sekund då hon inte svävade i dödsfara. Gravity var dessutom mer unik i sitt konstnärliga uttryck, med sina långa tagningar och pulserande musik. Ridley Scott tar inte ut svängarna alls på samma vis – för honom är det visserligen en av de mer lyckade filmerna på senare år, men trots det inte en av hans topp tre, eller ens topp fem.

Vad The Martian faktiskt har är ett utmärkt manus, baserat på en utmärkt förlaga i romanform. Och Ridley Scott balanserar det talade med det agerade på ett vis som hela tiden driver handlingen framåt. Långa stunder saknas dialog, och vi får helt enkelt se Mark kämpa på där nere på Mars yta. Vi rycks med och blir engagerade, inte bara i Marks öde, utan också i framtiden för mänsklig utforskning av rymden i allmänhet och Mars i synnerhet. På ett snyggt sätt argumenterar filmen för att NASA ska få resurser för att skicka astronauter till Mars, och vi tror att vi fått se en glimt av hur det skulle kunna vara. Mot slutet, då en övertänd reporter på Times Square, med amerikanska flaggor i bakgrunden, säger att detta med människor på Mars är en stor dag för hela mänskligheten, ja, då tror vi faktiskt på honom. Och känner att Hell, yeah!

Fantastic Four (2015) – superhjältefilm där allt går snett

USA 2015, regi: Josh Trank, manus: Jeremy Slater, Simon Kinberg, Josh Trank, producent: Simon Kinberg, musik: Marco Beltrami och Philip Glass

Fantastic Four 2015

Fantastic Four 2015

Handlingen.

Ett prestigeprojekt för Fox, då Fantastiska Fyran är Marvels äldsta superhjältar och hör till de mest älskade. Det är dessutom en reboot efter de fesljumma filmer som släpptes precis innan superhjälteboomen 2005 och 2007. Historien tas därför om från början, i en uppdaterad version. Det är mycket som kläms in på drygt 1 timme och 40 minuter. Vi får först möta Reed Richards och Ben Grimm som småpojkar, outsiders i en amerikansk småstad som förenas i besatthet över Reeds prototyp till en teleporteringsmaskin. Därefter ett hopp i tiden till en tekniktävling där vi möter killarna som tonåringar (gestaltade av Miles Teller och Jamie Bell). De jobbar fortfarande på samma maskin, och försöker övertyga tävlingsdomarna om att de faktiskt teleporterat ett leksaksplan fram och tillbaka till en avlägsen plats. Där blir de upptäckta av Dr Storm (Reg Cathey) och hans dotter Susan Storm (Kate Mara), representanter för den högteknologiska Baxter Foundation, som har en liknande apparat under utveckling. På stående fot får Reed ett stipendium så att han kan avsluta sitt projekt, men måste lära sig att samarbeta med en annan briljant ung man som Baxter Foundation har anställd: den svartsynte miljöpessimisten Victor von Doom.

Fantastic Four 2015

Fantastic Four 2015

Tillsammans bygger Reed och Victor klart maskinen, som visar sig kunna öppna ett maskhål till en helt främmande planet. I ett utbrott av ungdomligt övermod beslutar de sig för att personligen bli de första att besöka denna nya dimension, och placerar i skydd av natten sig själva i maskinen. Med på färden tar de Ben Grimm och Susans bror Johnny Storm (Michael B Jordan). Men något går fel, och Victor uppslukas av ett vulkanutbrott på planeten, och de övriga tre samt Susan utsätts för mystisk energi då maskinen transporterar tillbaka de överlevande. Då de vaknar upp i ett underjordiskt myndighetslabb står det klart att de fått betala ett högt pris för sin ungdomliga upptäckarlust. Reeds kropp har blivit långsträckt, som av gummi. Johnnys kropp brinner bokstavligen som i en evig skärseld. Susan är osynlig. Och Bens kropp har förvandlats till sten. Vems är skulden? Ska myndigheterna hjälpa dem eller bara utnyttja deras åkomma för egen vinning? Ska de någonsin kunna bli friska igen?

Pretentionerna?

Jag kan tänka mig att Fox var ganska tydliga med vad som behövde göras: ingen gillade riktigt den nu tio år gamla Fantastic Four, som framstår som töntig, medelålders och hopplöst omodern i förhållande till Marvel/Disneys framgångsrika fillmuniversum.  Filmdirektörerna vred sin händer och sa till varandra: – Vi behöver något modernt, och gärna lite edgy! Ergo: de anlitar genast den unge och hete regissören Josh Trank (född 1984) som precis gjort en modern och edgy film om ungdomar som får superkrafter: Chronicle. Trank tänder på alla cylindrar och säger att han vill göra en realistisk, gritty och framför allt ungdomlig nytolkning av gamla FF. Fox klappar i händerna, och skickar till och med producenten från X-men First Class som stöd. Vad kan gå fel?

Teleportören i Fantastic Four 2015

Teleportören i Fantastic Four 2015

Rymdskepp och världsbygge!

Ska man vara petig så är skeppet som används för att resa till ”Planet Zero” nästan lite hisslikt. Man kliver in, stänger dörren, trycker på knappen, och går ut igen. Det finns ingen synlig framdrivning, ingen acceleration och ingen omloppsbana kring den främmande planeten. Maskinen öppnar en dimensionsport, och besättningskapseln försvinner helt enkelt från Baxter Foundation och dyker ögonblickligen upp på planetens yta. En lustig detalj är att det går att sända data i realtid över dimensionsgränserna. Johnny lägger till och med upp en bild på Instagram från planeten. Maskinen omgärdas av mycket technobabbel i filmen, och många filmminuter ägnas åt att etablera den som både farlig (”den kan öppna ett svart hål som slukar Jorden!”) och mycket svår att konstruera. Så svår att Baxter Foundation och NASA inte kan återskapa den förstörda maskinen efter olyckan, på ett helt år. De måste ha haft väldig otur med backupen om inga ritningar sparades efter så mycket resurser satsats på att bygga den första maskinen. Enda lösningen är att hitta Reed, som rymt från myndigheternas grymma experiment.

Produktionsdesign;

Lever inte alls upp till de förväntningar som publiken har på en superhjältefilm 2015. Med rätta kan man beskriva modern sci-fi från Hollywood som andefattig men snygg, men här får vi inte ens det snygga. Produktionsdesignen är murrig och generisk. Looken på de fyra hjältarna är mycket basal, på gränsen till helt idélös. Och Doctor Doom, då han väl gör entré, ser ut som en actionfigur av plast i naturlig storlek. Den främmande planeten begränsas till en papier machékuliss med animerad lava. Till och med då Jorden nästan uppslukas av ett svart hål ser det föga upphetsande ut. Boring!

Fantastic Four 2015

Fantastic Four 2015

Domen:

Illavarslande järtecken har omgärdat denna film under senaste året. Skvallersajter påstår att Josh Trank uppträtt oprofessionellt och förvirrat under inspelningen. Nya scener har fått spelas in i efterhand (till stor kostnad) för att försöka rädda en story som inte håller måttet. Och till och med trailern var starkt försenad. I maj förstod vi att en del av ryktena troligen stämmer, då Josh Trank helt sensationellt hoppade av sitt nästa regiuppdrag: Star Wars-spinofffilm nummer två. Ryktet säger att Fantastic Fours producent Simon Kinberg (som också producerar Star Wars) till slut fått kalla fötter av Tranks brist på erfarenhet, och att Lucasfilm helt enkelt gav honom sparken. Trank har själv hållit tyst under nästan hela sommaren, men skrev i samband med premiären en tweet som han senare raderade, att filmbolaget har skulden för att hans vision av Fantastiska Fyran inte nådde den färdiga filmen. Han har alltså i princip tagit avstånd från sin egen film. Simon Kinberg har visserligen tagit Trank i försvar i intervjuer, men säger samtidigt att det färdiga resultatet är mycket likt regisssörens originalvision. Indicierna tyder nog tyvärr på att den 30-årige rookieregissören kommit ut på djupare vatten än han riktigt klarade av.

Men vad tycker jag om själva filmen då, om vi bortser från intriger och bråk? Jag tycker att det finns fina element i storyn, och många idéer som är originella och som kunde ha utvecklats mer och bildat grunden för en bra nytolkning av idén om FF. Exempelvis de inledande scenerna från Reeds och Bens barndom, som påminner med sin nostalgi om stämningen i Upptäckarna eller Super 8. Eller de mörka och ganska läskiga partier i mitten av filmen som skildrar skräcken och förvirringen hos de fyra unga blivande hjältarna då de vaknar upp i ett laboratorium efter olyckan, fastspända på britsar med elektroder i hjärnan. Jag gillar fokus på upptäckandet av en ny planet. Här finns fröet till storhet. Storyn är egentligen solid.

Men allt sjabblas bort å det grövsta. Relationerna mellan huvudpersonerna tillåts aldrig ta form eller utvecklas, och en hel massa tid spills på oviktiga detaljer och berättelsetrådar som bara lämnas hängade i tomma luften. Stora ögonblick i ungdomarnas utveckling stressas förbi på några sekunder, medan tomma poser och pompösa monologer tillåts breda ut sig över plågsamt många minuter. Det saknas såväl personkemi som gruppdynamik. Handlingen avbryts vid två tillfällen av hopp på flera år, vilket gör berättelsen till mer en serie tablåer än en sammanhållen historia. Victor von Doom tappar allt som gör honom intressant i samma ögonblick han blir superskurk. För att inte tala om stackars Jamie Bell som Ben Grimm – det enda han får göra är att rynka på ögonbrynen i tio minuter, innan han ersätts av ett CGI-monster.

Det är svårt att riktigt sätta fingret på något enskilt som gör Fantastic Four till ett sådant praktfiasko. Allt har egentligen gått snett. Det är många, många felval som regissören, producenten och klipparen gjort, och som tillsammans ger intryck av en skriande oskicklighet. Vi kommer möjligen aldrig att riktigt få veta vem som bär skulden för detta debacle, men det vore mycket spännande att få ta del av den version från förra året som Josh Trank själv hävdar var Den Riktiga Filmen. Beroende på hur man bedömer Tranks verklighetsuppfattning så kan den ha varit bättre än det spektakel som till slut nådde biobesökarna. Eller, hemska tanke, så var den ännu sämre.

Fler filmer som den här+

Tranks förra film, Chronicle, är mycket bättre, och har allt det som FF saknar: nerv, karaktärsutveckling och trovärdiga relationer mellan huvudpersonerna. Den är dessutom snarlik FF i storyn. Rekommenderas!

En annan liknande men oerhört mycket bättre film är den rätt okända The Signal från 2014. Bodyhorror, superkrafter, onda myndigheter och aliens i skön blandning – sök gärna upp den.

Du som gillade Wanderers kommer att älska New Horizons

Först blev jag lite sur på National Space Society, för att de i sin nya video New Horizons så skamlöst snott koncept och upplägg från den svenska kortfilmen Wanderers som Rymdfilm skrev om i höstas. Ni vet, den där magiska kortfilmen med Carl Sagans berättarröst, som gav en hel värld av rymdintresserade ståpäls. (Den hamnade också på min årsbästalista.)

Men det visar sig att jag lika gärna kunde ha låtit bli att bli sur å Erik Wernquists vägnar, då det ju faktiskt är han själv som är regissör även till New Horizons. Japp, National Space Society anlitade alltså en svensk frilansande rymdfantast då de ville få upp allmänhetens ögon för det faktum att människan står i begrepp att för första gången besöka Pluto.

Så det är bara att luta sig tillbaka och njuta av Erik Wernquists film med musik av Cristian Sandquist.

Infini (2015) – krypande rymdskräck med massor av genrereferenser

Australien 2015, regi, manus, producent: Shane Abbess

Infini

Infini

Handlingen.

På 2300-talet har avlägsna asteroider koloniserats för att utvinna mineraler, och stationen Infini är den som ligger allra längst bort. Enda sättet att ta sig dit är genom att teleportera med en teknik som kallas slipstreaming. Men eftersom detta är en rymdthriller i samma fåra som Event Horizon och Aliens går självklart något fruktansvärt fel på Infini. Den personal som slipstreamar tillbaka till Jorden från stationen blir efter hemkomsten mordgalna. En utomjordisk närvaro på Infini misstänks, och den tuffaste elitstyrkan av dem alla skickas teleporteras till rymdstationen för att försöka rädda eventuella överlevande och säkra en farlig kärnreaktor. Men så enkelt ska det förstås inte gå. I samma ögonblick de anländer, börjar elitsoldaterna att förlora verklighetsuppfattningen. Något finns på rymdstationen, och det vill dem illa.

Infini

Infini

Pretentionerna?

En hyllning till genrens stora, med influenser från såväl de båda första Alienfilmerna som The Shining och The Thing. Man kan förstås också kalla det för en blek kopia, men på något vis är det som om den australiensiske indiefilmskaparen Shane Abbess åtminstone har ansträngt sig lite mer än övriga sentida försök i genren, som Last Days on Mars. Dels leker han en hel del med vad som är verkligt och overkligt, vilket känns både förvirrande och samtidigt uppfriskande i en skräckfilm om aliens som tar över våra hjärnor. Dels klämmer han in en sensmoral på slutet, som tillåts vara tvetydigt.

Rymdskepp och världsbygge!

Vi får inte se så mycket av det framtida, rymdkoloniserande samhälle som teleporterar sina soldater och har gruvor i yttre rymden. Hela filmen rör sig mellan militärbasen på Jorden och rymdstationen Infini. Den senare är som väntat, lik föregångare som Nostromo, Sulaco, Event Horizon och Pandorums Elysium: mörk, industriell, rostig och skrämmande. Och inte minst undervattensstationen Deep Core i The Abyss, vars aliens av vatten också dyker upp i Infini.

Produktionsdesign;

Habilt men lite begränsat, förmodligen på grund av budget.

Infini

Infini

Domen:

Det sägs att regissören Shane Abbess tröttnade på Hollywood redan innan han hunnit börja, då hans dröm om att göra en värdig uppföljare till Jim Hensons The Dark Crystal krossades av filmbolagets önskan att kommersialisera bort allt det som var magiskt med originalet. Han blev puff och åkte hem till Australien och gjorde Infini. Jag vet inte om berättelsen är sann, men det är tydligt att Abbess är en regissör som både är ett stort genrefan och samtidigt försöker säga något eget. Tyvärr motsvarar inte hans förmåga alltid hans ambitioner, och mot mitten blir Infini mest skränigt högljudd och konstig. Att frångå det linjära berättandet är något av det svåraste en regissör kan göra, och Abbess är ingen Christopher Nolan, om man säger så. Jag var lite trött första gången jag såg filmen, och tappade bort mig totalt. Men jag gjorde ett nytt försök dagen efter, och när man hajar twisten är det faktiskt en riktigt elegant storyidé som gömmer sig bakom en massa svordomar och blod. Jag rekommenderar alla fans av krypande rymdskräck att ge Infini en chans.

Killjoys (tv-serie 2015) – Asskicking imminent!

Syfy Channel/Kanada 2015, TV-serie skapad av Michelle Lovretta

Dutch (Hannah John-Kamen) är Killjoys obestridliga ledare, här med  den äldre av bröderna Jaqobis (Luke Macfarlane)

Dutch (Hannah John-Kamen) är Killjoys obestridliga ledare, här med den äldre av bröderna Jaqobis (Luke Macfarlane)

Handlingen.

Så Syfy lyckas lansera två rymdserier nästan samtidigt, och jag skrev om den hyfsade men klichétyngda Dark Matter häromdagen. Det är dock tveklöst Lost Girl-skaparen Michelle Lovrettas space opera Killjoys som är den starkare av de båda. Den är till och med riktigt stark.

Killjoys är en humoristisk och tempofylld äventyrsserie som utspelas i ett fjärran stjärnsystem som heter The Quad. Ton och tematik är tydligt inspirerade av de stora framgångarna för Guardians of the galaxy. Dutch (engelska Hannah John-Kamen) är stenhård och karismatisk ledare för en liten grupp intergalaktiska prisjägare, så kallade Killjoys. Dutch kan klå vem som helst i handgemäng, och redan i första avsnittet framgår det att hon sedan barnsben uppfostrats till lönnmördare. Men trots detta visar hon och hennes lite mjukare medhjälpare John (Aaron Ashmore) tydligt att de jobbar inom vissa moraliska gränser. Då de får i uppdrag från prisjägargillet att lönnmörda Johns halvkriminella storebror D’avin (Luke Macfarlane) gör de självklart allt för att rädda dennes liv. Som en följd utsätter sig den lilla gruppen för stor fara, då de gör sig ovän med både den som satte ett pris på D’avins huvud och prisjägargillet. Redan i första avsnittet anar vi en stor konspiration, och vi introduceras för rebeller, religiösa fanatiker och en vänlig bartender. Äventyret kan börja…

Pretentionerna?

Det är tydligt att TV-seriens skapare, Michelle Lovretta, fullt ut behärskar genre-teves alla subtiliteter och hemligheter. She’s on the top of her game. I en bra intervju med Blastr förklarar hon att hon efter framgången med fantasyserien Lost Girl ville pröva på science fiction-genren, och att Syfy tog emot hennes idé om ett rymdäventyr med öppna armar. Lovretta bygger sin serie på samspelet mellan de tre huvudpersonerna, och utlovar karaktärsutveckling som det centrala temat. Och hon anger samtidigt Aliens som sin största inspirationskälla – något som öppnar för space marines och mörkare politiska teman med ett hänsynslöst Bolag som härskar nästan oinskränkt över delar av rymden.

Lucy i Killjoys

Lucy i Killjoys

Rymdskepp och världsbygge!

Världsbygget är top notch i första avsnittet om man betänker att allt kläms in på 42 minuter med vad man får förmoda är en begränsad kanadensisk TV-budget. Inte minst möter vi tre  coola rymdskepp. Störst är prisjägargillets moderskepp, det majestätiska och skrämmande Reclamation Apprehension Coalition. Killjoys eget lilla skepp Lucy är förmodligen en av seriens främsta skådeplatser framöver. Hennes skrov, med två rundade vingar med jetmotorer längst ut, gör att hon liknar Starlords Milano från Guardians of the galaxy. Som det talande rymdskepp hon är har Lucy en egen distinkt personlighet. Hon har till och med ett visst sinne för humor, som gör sig extra bra i kombination med den torra, kvinnliga AI-rösten. Som när Dutch måste åka och rädda John från gladiatorarenan på det jättelika slavrymdskeppet Arcturus (detta efter bara tio minuter – handlingen har ett ursinnigt tempo) och John stänger av sin kommunikationslänk mitt i en mening.

Dutch: – Did he just block me?

Lucy: – Affirmative.

Dutch: – Oh hell, no. Lucy, override that, and let me know when you reconnect his com. Tell him I’m coming to kick his ass.

Lucy: – Understood. Asskicking imminent.

Om du liksom jag tycker att ovanstående är kul humor, så kommer du definitivt att gilla Killjoys. Men det finns mer att hämta i världsbygget än några rymdskeppskulisser och rapp dialog. Vi får också se flera olika planetmiljöer, inklusive en dystopisk stad, ett palats i en park, en underjordisk skurkanläggning i öknen. De lyckas till och med klämma in ett par scener i en skum men hemtrevlig bar som man förstår kommer att bli en stående plats för teamet att återsamlas på efter veckans äventyr. Det är en värld som känns stor och genomtänkt, med en bakgrundshistoria och många möjliga sidoberättelser. Det ska bli spännande att se mer i kommande säsong.

Killjoys

Killjoys

Produktionsdesign;

Inga överdrifter åt något håll: det känns inte så särskilt lyxigt eller påkostat, men är smart styleat, klippt och formgivet så att den där grå Syfykänslan från förr aldrig visar sitt fula tryne. Snyggt filmat och ljussatt. Rymdskeppen ser också fint formgivna ut, men blixtrar mest förbi.

Killjoys

Killjoys

Domen:

Vissa sci-fibloggar har redan utropat Killjoys till det bästa på åratal och ”tv-serien vi har väntat på sedan Firefly” (io9). Och visst kan det finnas vissa likheter med Josh Whedons legendariska och snabbt nedlagda ensäsongare från 2002. Men jag hör faktiskt inte till den falang som håller Firefly för den bästa rymdserien nånsin: den led mer än man kan tro av sitt westernkomplex, den hade en shady kvinnosyn och bitvis ett segt tempo. Så fick jag det sagt. (I mina ögon är den bästa rymdserien i historien en annan Syfyserie: Battlestar Galactica från 2003 och framåt.)

Jag tycker för övrigt att Killjoys mer än väl står på egna ben utan att behöva utnämnas till Den nya si eller så. Den är kul, rapp, välgjord och modern. Och det är sååå skönt att seriens huvudperson och självklara ledare är en kvinna, och att Dutchs personliga pondus och styrka är så självklar och lysande. De båda manliga huvudpersonerna får visserligen ägna sig en kort stund åt en klassisk machosysselsättning som fribrottning, men det är med glimten i ögat och en blinkning bakåt i sci-fi-historien. I resten av avsnittet är John och D’avin ganska känsliga killar, som mest sitter och pratar om sina känslor och låter Dutch sköta allt grovjobb. I sina moderna könsroller påminner Killjoys mest om Marvels Agents of Shield.

Det är nog ändå lite för tidigt att utnämna den här serien till en hejdundrande tittarsuccé, men hur det än går så kan vi säkert komma ihåg den som serien som till slut räddade Syfys heder. Det är det bästa som kommit ut från den kanalen sedan Battlestar Galactica lades ned för sex år sedan.

Fler filmer som den här+

Andra nyare Syfyserier är Dark Matter och Ascension.

Dark Matter (TV-serie 2015) – ny rymdthrillerserie av skaparna till Stargate Atlantis och Universe

Syfy Channel/Kanada 2015, TV-serie skapad av  Joseph Mallozzi och Paul Mullie

Androiden, Nummer Två och Nummer Fem

Androiden, Nummer Två och Nummer Fem

Handlingen.

En av två sprillans nya rymdserier som haft premiär senaste veckorna på amerikanska tv-kanalen Syfy. Den andra som heter Killjoys skriver jag om i nästa inlägg. Dark Matter har hunnit sändas i två avsnitt och är ett mysteriethriller om sex personer som brutalt väcks upp från sin kryosömn då deras rymdskepps livsuppehållande system slutar fungera. Trots att allt tyder på att det är de som är besättningen har de inget minne av sina egna liv eller varandra.  I brist på sina egna identiteter kallar de sig för smeknamn i nummerordning utifrån när de vaknade. Trots bristen på minnen har de alla sex tydliga personligheter – och vore man en elak och garvad filmbloggare kanske man hade kallat deras personligheter för klichéer. Sånt är dock mig främmande. Jag nöjer mig med att konstatera att de liksom är välbekanta för oss från början, speciellt om vi sett Serenity och Firefly. Nummer Ett (Marc Bendavid) är den ”unge idealisten”. Nummer två (Melissa O’Neil) är den ”starka och tuffa ledaren”. Nummer tre (Anthony Lemke) är den ”cyniske rymdpiraten” och motsvarar Cobb i Firefly. Fyra (Alex Mallari) är ”asiaten med samurajsvärden”. Fem (Jodelle Ferland) är ”den mystiska unga kvinnan” (motsvarande River Tam i Firefly). Nummer Sex (Roger Cross) är ”den lugne starke mannen”.

Snart börjar vi få oroande ledtrådar om de sex personernas bakgrund. En närbelägen gruvkoloni hotas av Det onda bolaget och dess ledja mördare. Nummer Ett blir lite betuttad i en ung gruvarbetartjej och föreslår att de ska hjälpa kolonialisterna mot de legosoldater som ryktas vara på väg. Men när skeppsandroiden vid ett för dramatiken lägligt tillfälle återfår några utsuddade minnen, visar det sig att våra sex minnesförlustdrabbade vänner inte alls är några oskyldiga frihetskämpar. Tvärtom: de är the bad guys. Vapnen i skeppets lastrum är tänkta att användas för mord. Vart kommer deras lojalitet att hamna, och vem har suddat ut deras minnen?

Nummer Fyra, Nummer Ett, Nummer Sex och Nummer Tre

Nummer Fyra, Nummer Ett, Nummer Sex och Nummer Tre

Pretentionerna?

Vi vet att Syfy försöker återfå sin forna glans som science fiction-kanalen numero uno genom att beställa en rad nya miniserier och drama/actionserier som utspelas i rymden. I vintas fick vi den endast halvlyckade Ascension, och längre fram kommer The Expanse, filmatiseringen av James SA Coreys roman Leviathan Wakes. Och nu har man alltså också beställt denna actionthriller av rymd-TV-veteranerna Joseph Mallozzi och Paul Mullie, som producerade och skrev för tre Syfy-klassiker: Stargate SG1, Stargate Atlantis och Stargate Universe. Det märks att serien är ett beställningsjobb av en kanal som vill påminna tittarna om fornstora dar, och av tv-skapare som vet hur ett sci-fi-drama berättas effektivt. Ambitionen är tydligt att ge oss ytterligare en variant på ett tema som vi vet att vi gillar, ungefär som en ny smak på Magnumglass. Känslan att kolla på Dark Matter är också lite som att äta en Magnum: man vet vad man får, det är kanske lite fantasilöst men ändå hyfsad kvalitet, och man kan inte låta bli att själv ser efter hur den där nya sorten smakar.

Dark Matter

Dark Matter

Rymdskepp och världsbygge!

Äntligen en rymdserie som utspelas nästan helt och hållet i rymden, på ett rymdskepp. Rymdskeppet de flyger i är en rejäl pjäs, The Raza: ett fullt utrustat stridsskepp med allt man kan förvänta sig av en interstellär farkost i en science fictionserie: FTL (faster than light), sköldar, bestyckning med ordentliga kanoner och ett lastrum fullt med enorma handvapen. Men skeppets mest spektakulära utrustning och samtidigt den mest opålitliga är den kvinnliga android (som påminner misstänkt mycket om Seven of Nine från Star Trek Voyageroch som hela tiden verkar på gränsen till att gå till attack mot sina mänskliga kamrater. På insidan är Raza så där stämningsfullt upplyst snett nerifrån med neonljus – ett smådisigt halvdunkel som skulle få synergonomer att gråta blod. Det är också fantastiskt stort: med luxuösa sviter för varje besättningsmedlem. Till och med ventilationstrummorna är estetiskt tilltalande då Nummer Fem tvingas ta sin tillflykt dit.

Produktionsdesign;

Hyfsad klass på produktionsdesign, scenografi och specialeffekter. Bättre kvalitet än vad Syfy brukar kunna åstadkomma. Men miljöerna känns ändå begränsade, och blir aldrig en riktigt fullödig värld av kött och blod.

Domen:

Jag tycker att Dark Matters två första avsnitt bjuder på en helt OK upplevelse för oss som gillar klassisk rymd-tv. Storyn har visserligen lånat friskt från sina förebilder, och karaktärerna är onekligen lite väl mycket standardmodell 1A. Men det är rappt berättat, ett gott hantverk, storyn saknar nästan helt döda ögonblick. Dialogen håller sig på en lagom gnabbig nivå med mycket glimt i ögat, och glimten gör att jag kan förlåta ett ganska stort mått av klichéer bara för att få se vad de gör av den potential som trots allt finns där. Storyn om de stackars gruvkoloniserna får sin upplösning i slutet av det andra avsnittet, och nu är det upplagt för att Razas besättning ska kunna ta reda på vilka de egentligen är. Om Dark Matter lyckas bli verkligt intresseväckande hänger lite paradoxalt på hur snabbt de lyckas ta sig bort från sin ursprungspremiss med minnesförlust. Alla goda dramer handlar om motivation och konflikt för huvudpersonerna. Att låta alla sex ha tappat minne och bokstavligen sakna anledning till allt de gör kan vara kul som en gimmick. Men det blir ingen rymdopera som håller i längden. Hoppas att Dark Matter snart kan ta sig vidare..

Fler filmer som den här+

Nästa inlägg recenserar vi Killjoys, den andra nya rymdserien från Syfy, som är betydligt bättre.