USA 2007, regi: Tim Story, manus: Don Payne, Mark Frost, producenter: Avi Arad, Don Eichinger, Ralph Winter
Chris Evans är Human Torch, som stöter på Silver Surfer
Handlingen.
Reed Richards och Susan Storm försöker gifta sig, mitt bland alla paparazzi. De överväger att upplösa Fantastic Four och leva ett vanligt Svenssonliv. Men deras planer får läggas på is då en destruktiv kosmisk kraft närmar sig Jorden och skickar ut sin härold Silversurfaren som förtrupp. Först måste Surfaren fångas in, sedan måste Fantastic Four slåss mot Dr Doom för att ta tillbaka surfbrädan, och till sist måste den onda kosmiska kraften stoppas innan Jorden går under.
Rymdskeppet!
Silversurfarens surfbräda är ju ett slags rymdskepp, om än av den mer minimalistiska sorten. Brädan ger honom hans krafter, men fungerar också som hans transportmedel, och den kan röra sig med överljushastighet. Brädan hör till en av superhjältevärldens mer fascinerande rekvisita, men man kan tyvärr inte säga att den kommer riktigt till sin rätt i den här filmen.
Pretentionerna?
Ett hot av bokstavligen kosmiska proportioner: planetätaren Galactus (som aldrig nämns vid namn eller tar fysisk form) och dennes halvgud till sändebud. Kunde ha blivit hur maffigt som helst.
Den onda kosmiska kraften som äter planeter
Specialeffekter och look;
Fortsätter på den redan inslagna banan från Fantastic Four (2005), vilket innebär att allt ser plastigt, välkammat och artificiellt ut. Speciellt Surfaren själv är uttryckslös. Den onda kosmiska kraften, som i serierna ju är en humanoid/gud som heter Galactus, manifesteras i filmen endast som ett rymdmoln av enorma proportioner. Det gör att vi får ett par fina scener där molnet sträcker sig mot Jorden, men samtidigt blir det ganska vagt och lamt med en planetätare som mest liknar en tropisk orkan i rymden. Filmen hade tjänat på att ha en inkarnerad Galactus.
Chris Evans och Michael Chiklis byter krafter med varandra
Domen:
Faktiskt ännu lamare än den första filmen, mycket för att undergångstemat med den kosmiska demonen som äter hela planeter skär sig mot den pladdriga och lättsamma såpoperadialog som utspelas mellan hjältarna i Fantastic Four. Hotet från rymden förblir vagt ända fram till sista tjugo minuterna av filmen. Då kommer äntligen det kosmiska molnet fram, Fantastic Four måste slåss mot Doctor Doom, Susans liv är i fara och Silversurfaren måste välja sida. Men allt detta händer under knappa 15 minuter alldeles mot slutet, och upptakten dit är alltför händelsefattig. Det globala hotet, Susans eventuella död, superhjältegruppens upplösning – allt slarvas bort. Silversurfaren själv, som ju ska ”rise” enligt titeln, förblir helt personlighetsbefriad genom hela filmen. Regissören Tim Story lyckas inte för ett ögonblick klargöra varför Fantastic Four skulle vara relevanta för en modern publik. En av 00-talets minst angelägna superhjältefilmer, och den känns lång trots att den klockar in på bara drygt 1 timme 30 minuter.
Se istället-
The Avengers (2012) har allt som Fantastic Four saknar. Vi hoppas på rebooten av FF som enligt uppgift ska synkas med övriga Marvelfilmer och kommer 2015.
Rymdfilm 
3 kommentarer