Seeking a Friend for the End of the World (2012) – kärlek på den yttersta dagen

Keira Knightley och Steve Carell hamnar på en knasig restaurang

Handlingen.

Lorene Scafarias debutfilm börjar med chockbeskedet att Jorden kommer att krossas av en asteroid om bara några veckor, och att NASA:s rymdfärja som skulle stoppa den har exploderat. Flygen slutar gå, TV slutar sända och människor försöker förbereda sig för att dö. Det dödsmärkta amerikanska samhället blir snabbt en mycket jobbig plats att vara på. Folk tar livet av sig, lämnar sina familjer, partajar, plundrar, knarkar eller knullar runt. Dodge (Steve Carell) hör till dem som blir lämnade, och han lever sina sista dagar i ett tillstånd av dödlig besvikelse över vad livet gav honom. ”I regret my entire life” säger han till sin hushållerska. Ända tills hans småknasiga granne Penny (Keira Knightley) trillar in i hans lägenhet. Tillsammans försöker de göra dagarna fram till Jordens undergång värda att leva. Adam Brody och Martin Sheen skymtar förbi i mindre roller.

Rymdskeppet!

Vi får bara höra talas om rymdfärjan Deliverance, som exploderat under sitt uppdrag att rädda världen.

Pretentionerna?

Det finns några tankar i filmen som är intressanta. Hur skulle vi leva våra sista veckor, om vi verkligen visste att allt var kört? Det är förstås samma tema som i Lars von Triers Melancholia, men här i mindre pretentiös förpackning. Scafaria håller, till skillnad från sin danska kollega, igen på melodramat och jobbar mer med spänningen mellan hopplösheten och kärleken. Hon lämnar också plats för en del mer absurda inslag.

Seeking A Friend For The End Of The World visar inte asteroiden annat än på affischen

Specialeffekter och look;

Inte en enda specialeffekt, vad jag kan se. Själva asteroiden är aldrig i bild utom på filmaffischen (ovan), och vi slipper se Empire State Building förvandlas till aska.

Domen:

Mycket är bra. Steve Carell är alltid duktig på att spela uppgivna medelålders män, och här håller han sig ovanligt lågmäld och skänker stadga åt en komedi som annars kunde ha fallit ned i ren parodi. Det finns också ett par cyniskt underfundiga scener som visar hur olika människor väljer att spendera sina sista dagar. Som medelklassfesten där alla tar heroin och lyssnar på Radiohead, eller restaurangen där man bestämt sig för att vara superpositiva in i det sista och kramas medan man serverar helt crazy mat.

Men det räcker inte hela vägen, för då filmen övergår i en ren kärlekshistoria då infinner sig aldrig kemin mellan Dodge och Penny. Han är för tråkig och hon för ung för honom, och för quirky, för att man ska tro på dem båda tillsammans. Och eftersom en trovärdig kärlekshistoria saknas, hjälper det inte att övriga ingredienser (ett bra soundtrack, fina skådisar i biroller) är på plats. Ett gott försök är det i alla fall.

Se även+

Melancholia eller Deep Impact

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

6 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s