Apollo 18 (2011) – skrattretande skräck

Apollo 18

Handlingen.

Genom ”found footage” i samma skräckanda som Paranormal Activity får vi se vad som egentligen hände under månlandningen Apollo 18. Besättningen är till en början glada och målmedvetna, men så snart de landat på Månen börjar saker gå fel: mystiska ljud hörs över radion och de hittar en övergiven rysk månlandare med massor av blod i. De förstår att de inte är ensamma.

Rymdskeppet!

Apollokapseln är filmens starkaste kort. De gryniga bilderna med sina ”autentiska” konstiga bildvinklar förmedlar verkligen en känsla för hur instängt, kallt, fuktigt, obekvämt och (antagligen) illaluktande det måste ha varit för 1960- och 70-talens astronauter att resa upp i rymden. Månlandaren är bara ett tunt metallskal som utgör ett allt för klent skydd mot det namnlösa Intet som lurar utanför.

Pretentionerna?

Konceptet med upphittad film från en månlandning innebär att filmteamet måste ha vissa ambitioner att få till en autentisk känsla, och det lyckas också under den första halvtimmen eller så.

Specialeffekter och look;

Precis som i Paranormal Activity eller Blair Witch Project så är det vad som lurar alldeles utanför den suddiga bilden som gör filmen skrämmande. Det är bara lite sämre genomfört här, med mycket kraftiga kvalitetsskillnader i fotot mellan olika scener, något som mest gör mig som tittare förvirrad. Rymddräkter och kontrollpaneler är rätt snygga, men då de mystiska varelserna kommer i bild blir man inte så rädd. Snarare full i skratt, på fel sätt.

Luckor i manus,

Jag retar mig på att det hörs skrik i månlandarens kommunikationsutrustning. Men varelserna kanske kommunicerar med radio, vad vet jag? Det är i varje fall ett ganska långtråkigt manus, med en fatal förutsägbarhet i.

Mest minnesvärda scen*

Då de hittar fotavtryck som inte är deras egna.

Domen:

Jag gillar idén, men Apollo 18 är alldeles för fattig på idéer. Berättandet är på tok för slarvigt för att jag ska köpa att det är en true story jag ser. Istället för att låta det ”dokumentära” materialet bli levande genom att utnyttja en autentisk films speciella tempo, så klipper de Apollo 18 som vilken skräckfilm som helst. Resultatet blir som tusen andra b-skräckisar, fast med mycket sämre bildkvalitet. ”Monstren” måste vara de minst skrämmande sedan The Rabbit of Carebannog satte tänderna i Kung Arthur – fast inte alls lika kul. Det är, kort sagt, inte värt att vänta 1,5 timme på.

Se istället-

Apollo 13 för en betydligt mer spännande och dessutom dokumentär skildring av hur det egentligen var att resa till månen.
Paranormal Activity, för en fejkautentisk skräckfilm som verkligen är skitläskig. Då tänker jag framför allt på den första av filmerna, där de verkligen utnyttjar sitt koncept och låter samma scen utspelas natt efter natt, fast lite värre varje gång. I Paranormal Activity-serien är de också experter på att utnyttja tricks som att placera det läskiga utanför bilden, och att låta pauser och tystnad tala för sig själva. Allt sånt slarvas bort i Apollo 18.

Regi: Gonzalo López-Gallego

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

4 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s