Apollo 13 (1995) – Houston, vi har problem

Tom Hanks, Kevin Bacon och Bill Paxton åker till månen tillsammans

Tom Hanks, Kevin Bacon och Bill Paxton åker till månen tillsammans

Handlingen.

En gastkramande berättelse om människans dumdristighet, uppfinningsrikedom och anpassningsbarhet. Det är i skiftet mellan 1960- och 1970-talen, och USA har landat på månen. Besättningen på den kommande Apollo 13-flygningen (Tom Hanks, Kevin Bacon, Bill Paxton och Gary Sinise) går otåligt och väntar på besked om när de ska få flyga. Men när de väl får ge sig av, har den amerikanska befolkningen redan tröttnat på månresor, och bara NASA och deras egna familjer vinkar av astronauterna. Ingen TV-kanal ids ens sända deras hälsning till Jordens befolkning. Men allt detta förändras då en syretank exploderar ombord. Plötsligt är det inte fråga om att åka till månen längre, utan om astronauterna alls ska komma hem. Hela världen följer spänt deras öde.

Rymdskeppet!

Åh, så dumdristigt, vansinnigt och alldeles, alldeles underbart att de gav sig av till månen i en sådan eländig konservburk som Apollokapseln. Apollo 13 skildrar med hög detaljskärpa den primitiva teknik som tog astronauterna till månen, hur trångt och kallt de hade och på vilken skör tråd deras liv hängde från första sekunden till den sista.  Jag imponeras av det sofistikerade samspelet mellan kontrollen i Houston och besättningen ombord. Genom att simulera olika manövrar exakt, lyckas Gary Sinises rollfigur mitt under krisen instruera sina kolleger halvvägs till månen och rädda dem från att brinna upp vid återinträdet i jordatmosfären. Ett dokument över vilka stordåd den mänskliga hjärnan och viljan är kapabla till, om förutsättningarna är de rätta.

Pretentionerna?

En på det hela historiskt och tekniskt korrekt beskrivning av Apollo 13:s öden. Mycket dokumentärkänsla, på gränsen till astronautnördigt. Det ger förstås en hög trovärdighet och extra tyngd. Kan också bli lite långrandigt.

Specialeffekter och look;

Ett kärleksfullt skildrat 1960-tal, komplett med kontrollpaneler med blinkande lampor, svartvit TV, hornbågade glasögon och vattenkammat hår. Dokumentärkänslan förstärks av att nästan alla rymdscener skildras inifrån kapseln, från besättningens perspektiv. Kapselns kondensdroppande, trånga utrymmen gör att hela filmen får en tight, klaustrofobisk känsla och att energin går upp. Vi är verkligen på plats tillsammans med astronauterna i deras lilla sönderfallande farkost.

Mest minnesvärda scen*

Koldioxidnivåerna stiger snabbt, och besättningen håller på att kvävas. De tvingas improvisera ett nytt luftfilter med hjälp av silvertejp, och iakttar oroligt CO2-mätarna för att få veta om det fungerar eller inte.

Domen:

Apollo 13 var en helt okänd expedition för mig innan jag såg den här filmen, liksom det faktum att tiden redan 1970 hade sprungit ifrån Apolloprogrammet. Ron Howards film genomsyras av NASA-nostalgi som är fascinerande för vem som helst med minsta rymdintresse. Samtidigt var det ju något lite sorgligt över Apollo 13, då den kom i mitten på 1990-talet. Då var det länge sedan människan gick på månen, rymdfärjeprogrammet hade havererat och den internationella rymdstationen var ännu inte byggd. Kanske, tänkte jag då, var människans äventyr i rymden redan över? Filmen blev som en dödsruna för en svunnen tid. Men 2013 är läget hoppfullare för rymdutforskning, och vi kan med gott samvete njuta av spänningen i filmen och imponeras av modet hos de pionjärer som gick före.

Se även+

Mission to Mars, där Gary Sinise också spelar astronaut. Apollo 18, en skräckfilm som skildrar (inte allt för läskiga) monstermöten på månen.

Regi: Ron Howard (Willow). Producent: Brian Grazer. Manus: William Broyles JR (Planet of the apes). Musik: James Horner.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

7 comments

  1. Se även ”From the Earth to the Moon” från 1998, som är en HBO-miniserie som täcker hela historien om Apolloprogrammet. Den är lite nördig men väldigt intressant och trogen historien i samma anda som Apollo 13. Serien är producerad av Tom Hanks, som själv är en uttalad rymdnörd, och en del skådespelare och ”props” återkommer ifrån Apollo 13. Det märks att serien är gjord med kärlek, de lyckas verkligen förmedla den där magiska känslan som åtminstone jag själv tycker alltid har funnits kring månlandningarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s