The Andromeda Strain (2008) (miniserie) – CSI möter Arkiv X

En satellit kraschar, täckt med ett mystiskt material som innehåller en dödlig smitta

Handlingen.

Ridley Scott och Tony Scott producerade den här påkostade miniserien baserad på Michael Crichtons roman från 1969. En satellit kraschar i Utah och sprider en dödlig smitta i en liten stad. Alla utom en alkis och ett spädbarn dör inom några sekunder. Organismen, som döps till Andromeda, sprider sig med kuslig målmedvetenhet genom den amerikanska landsbygden. Det blir en desperat kamp mot klockan.  Ska militären lyckas hålla karantänen medan forskarna i Wildfiregruppen försöker hitta ett sätt att döda Andromeda, innan Andromeda sprider sig och dödar allt liv på Jorden?

Rymdskeppet!

Forskningsledaren Stone (Benjamin Bratt) och hans team förstår att den kraschade satelliten döljer många hemligheter. Den är amerikansk, men ändamålet är oklart. På dess yta sitter en behållare av ett svart material som är mycket futuristiskt, och i denna behållare finns Andromedasmittan som inte liknar något annat på Jorden. Har satelliten infekterats av utomjordingar? Talar militären sanning då de hävdar att satelliten färdats genom ett maskhål i rymden? Var har den varit – på andra sidan galaxen, eller rentav i framtiden?

Benjamin Bratt i The Andromeda Strain

Pretentionerna?

En politisk thriller i lika hög grad som ett vetenskapsmysterium. Politikerna och militären går inte att lita på. Vetenskapsmännen är de enda som kan rädda oss, men mänskligheten får akta sig så den inte utplånar sig själv i sin utvecklingsiver. En tydlig sensmoral, som jag utan att ha läst Crichtons förlaga tycker andas 1960-tal. På ett bra sätt.

Specialeffekter och look;

Miniserien ser ut som en blandning mellan CSI och valfri amerikansk militärthriller. Kompetent utfört, men utan konstnärlig flair. Själva Andromeda är ju en mikroorganism, och därför inte så fotogenisk. Men regissören Mikael Salomon och de andra filmskaparna lyckas ändå lösa gestaltningen av hur smittan sprider sig, genom att den som blir infekterad blir galen och attackerar andra och sig själv. Andromeda gör dig alltså till en sorts zombie light, och det gör ju sig väldigt bra på film.

Luckor i manus,

Ambitionen har tydligt varit att skapa en vetenskapsthriller, med massor av exposition genom laboratoriebabbel, precis som i CSI. Allt förklaras in i minsta detalj av ett gäng snygga forskare som är stämningsfullt upplysta. Gillar man den genren så är det här helt OK underhållning. Men det ska förstås vara något annat än labbrockar i en dyr miniserie, och actionsekvenserna känns tyvärr lite krystade. Bland annat får vi följa den undersökande journalisten Jack (Eric McCormack)  som flyr från elaka militärer, och han tillför ingenting till storyn. Mot slutet måste det bli lite spännande med forskarna, så då får plötsligt en av dem ett epileptiskt anfall och ramlar rakt på den enda knappen som kan stoppa hela anläggningen från att sprängas. Nej, vänta, det fanns en annan knapp som man bara kan nå genom att klätta upp genom ett neonlyst schakt medan aroooga-tutor ljuder i bakgrunden. Ja, ni fattar.

Fler saker: Det retar mig lite att militären stänger av all kommunikation till forskningsanläggningen, men inte kollar om någon har en mobiltelefon på sig. Amatörer! Vidare så är det att sträcka trovärdigheten till det yttersta då forskarna tror sig komma på att Andromedasmittan har ett medvetande, och att varje liten smittohärd står i kommunikation med resten. Hur de kan stå där och påstå något så barockt och ändå hålla masken är imponerande. Till filmens försvar så bevisas aldrig den här teorin, och vi slipper se ett Andromedamonster på slutet.

Mest minnesvärda scen*

Då folk smittas, börjar de slå ihjäl dem omkring sig. Sådant är alltid läskigt, och spännande.

Domen:

Det finns en version i regi av självaste Robert Wise, från 1971. Den har jag inte sett, men den ska vara något av en bortglömd klassiker och den har dessutom specialeffekter signerade Douglas Trumbull. TV-versionen från 2008 som jag recenserar idag kommer säkert inte att hamna på några listor över 101 rymdfilmer du måste se. Men är du ett fan av vetenskapsfetischismen i CSI och konspirationsteorierna från Arkiv X kan du gott lägga tre timmar av din tid på The Andromeda Strain, för det är trots allt en ganska underhållande uppdatering till vår tid av en 40 år gammal historia om miljöhot och hänsynslösa maktmänniskor.

Se även+

Robert Wises original The Andromeda Strain, från 1971.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter