Stackars John Carter som tappar sina kläder i början av filmen och sen inte återfinner dem.
Handlingen.
Ett klassiskt pojkboksäventyr som är så rotat i förra sekelskiftet att det är tveksamt om det ens går att göra relevant för en ung publik idag. Planeten Mars är hur som helst befolkad av olika varelser som kallar sitt hem för Barsoom och krigar om de få resurser som finns kvar. Här har vi de fyrarmade ”infödingarna” tharkerna/Green Martians som lever i ett strikt klansamhälle. Vi hittar också Red Martians som ser ut som människor i plastiga romerska kläder och som är uppdelade på en ädla staden Helium och den otäcka, miljöförstörande staden Zodanga. Plus en hel massa andra underliga varelser. Alla verkar ogilla alla, och krigar mot varandra. En mystisk grupp av flygande trollkarlar ger vapen till den onda sidan för att den ska få övertaget. Mitt i denna svåröverblickbara intrig landar den plågade och cyniske John Carter (Taylor Kitsch). Han är en surmulen jordman som genom att snubbla på en amulett i Arizonaöknen förflyttas genom världsrymden till Mars/Barsoom. Här tappar han snabbt både tröja och byxor och tillbringar resten av filmen klädd i sina underkläder. Carter har övermänskliga krafter på Mars eftersom gravitationen är lägre där än på Jorden. Efter ett mindre lyckat mellanspel hos de brutala tharkerna träffar han på en prinsessa (Lynn Collins) som rymt hemifrån från Helium eftersom hon inte vill gifta sig med den onde kungen av Zodanga (Dominic West från The Wire). Hon är dessutom vetenskapligt lagd och stod på gränsen till ett genombrott inom energiforskningen men hennes experiment saboterades av onda trollkarlar, som…
Ja, så där håller det på. Det är enormt mycket att hålla reda på, men tyvärr ganska lite man orkar bry sig riktigt om. Vår hjälte springer och hoppar väldigt mycket, och slåss med svärd. Hans hjärta smälter för prinsessan. Slemma monster biter i gräset. En mycket ful men godhjärtad rymdhund springer väldigt snabbt. Och så vidare i all oändlighet…
Rymdskeppen!
Vackra och smäckra luftskepp med insektsliknande vingar. Steampunk möter piratskepp. En behållning med filmen!
Pretentionerna?
Swashbuckling möter Tarzan möter sword and sorcery möter Errol Flynn. Så nej, inga pretentioner.
Specialeffekterna;
Både ja och nej. Det är storslaget och färggrannt, men samtidigt ser det väldigt dataanimerat ut och plastigt på ett sätt jag inte kan tänka mig är avsiktligt. Intrycket dras dessutom ned mycket av den blaskiga 3D-konverteringen som hör till den sämsta jag sett (tillsammans med Clash of the titans). Med tanke på att John Carter kostade över 2 miljarder att spela in, så fick Disney ut förvånansvärt lite för pengarna.
Luckor i manus,
Man får kanske ha lite överseende med tanke på att böckerna om Barsoom är nästan hundra år gamla. Men en liten sak som retade mig gäller John Carters hud. Trots stekande sol och inga kläder fortsätter han att vara likblek genom hela filmen. Alla andra är brunbrända. Vad har han för solskyddsfaktor egentlligen?
En ful men snäll rymdhund
Trots att den här filmen hör till de allra största ekonomiska fiaskona på senare år, så är inte John Carter en total kalkonfilm. Tempot är förhållandevis högt, scen0grafi och produktionsdesign har en viss grace och prinsessan har en viss Leiaaktig charm. Men filmen lider av en överdriven respekt för Edgar Rice Borroughs originalmaterial, vilket ger filmen en lite mossig karaktär. Ska man år 2012 filma en story med prinsessor, barbarer och onda kungar i luftskepp så gäller det att man filtrerar materialet för en modern publik, speciellt som förlagan är en radda äventyrsböcker avsedda för 12-åriga pojkar. Man skulle kunna hävda att det var just en modern version av Barsoom som George Lucas redan på 1970-talet bjöd på med sin Star Wars, och de filmerna är enormt mycket mer sevärda än den här överlastade soppan. Till stor del beror det nog på att huvudpersonen John Carter för en modern publik framstår som andefattig och sur. Taylor Kitsch lyckas sitt eget fantastiska namn till trots inte tolka sin John med rätt campnivå. Efter ungefär halva filmen börjar jag skruva på mig och önska att den skulle ta slut nån gång.
Se istället-
Stjärnornas Krig, Rymdimperiet slår tillbaka och Jedins återkomst
Rymdfilm 
11 kommentarer