Storbritannien/USA 1980. Regi: Mike Hogdes. Producent: Dino de Laurentiis. Musik: Queen.
Åh, Brian Blessed! Han spelar Prins Vultan, ledare för hökmännen, med rungande gapskratt och galet stirrande blick. We love Brian Blessed!
Handlingen.
Gordon’s alive? OMG, hur har jag kunnat klara mig utan den här hela livet? Vilken trist värld jag brukade leva i, en värld som nu är full av färg, glitter och skratt! Ja, jag måste erkänna att jag fram till igår aldrig har sett denna hypercampa nyinspelning från 1980 av klassiska Blixt Gordon, en rymdhjälte med rötter i 1930- och 1950-talen. I regissören Mike Hodges version är Flash (träaktigt spelad av en blonderad Sam J Jones) en quarterback från USA som tillsammans med riviga resejournalisten Dale (väldigt 1980-talsroligt spelad av Melody Anderson) färdas genom universum till planeten Mongo där den onde kejsar Ming (diaboliskt spelad av Max von Sydow) härskar över planetens många olika folkslag. Mings dotter, prinsessan Aura (Ornella Muti) blir förstås kär i den muskulöse Flash, och räddar honom från att avrättas. I hemlighet flyr de till träsklandet där prinsessans fästman, prins Barin (Timothy Dalton) hoppar omkring i Robin Hood-tights. Flash försöker få Barin att ansluta sig till honom i ett uppror mot Ming, men svartsjukan kommer i vägen. Flash måste åter fly – denna gång till de bevingade hökmännen i deras flygande stad. Där härskar den bullrande och skrattande prins Vultan (magnifikt förkroppsligad av Brian Blessed) som nappar på Flashs revolutionsplaner. Men ska Flash och hökmännen hinna slå till mot kejsarens palats, innan Ming gifter sig med Dale? Och har de alls någon chans mot den maskerade general Klytus och den sadistiska general Kala?
Prins Vultan (Brian Blessed) och Flash (Sam J Jones)
Rymdskeppet!
Skeppen hämtar sin inspiration från 1930-talets Flash Gordon, och svävar omkring i psykedeliska skyar
Skeppen i Flash Gordon anno 1980 är förvisso roliga och färgglada, som art deco-skulpturer i jätteformat, men de är inte tillnärmelsevis lika snygga som originalen. Det fanns nämligen verkligt ikoniska rymdskepp i30-talets och 50-talets Blixt Gordon, och de förblir oöverträffade i genren ”rymdraketer”. Jag är desto med förtjust i hur filmen gestaltar hökmännens flygande silverstad, som svävar i psykedeliska skyar. Och Flashs rymdscooter, som ser ut som ett löpband från ett 80-talsgym. I detta Youtubeklipp ser man både rymdskeppen, de flygande hökmännen och attackskeppet Ajax (plus att musiken från Queen är framträdande)
Sam J Jones är Flash, och Ornella Muti spelar prinsessan
Pretentionerna?
Jag skulle ge ganska mycket för få vara en fluga på väggen då superproducenten Dino de Laurentiis första gången förstod vilken sorts film han just lagt ut 20 miljoner dollar på. Det sägs ju att George Lucas egentligen ville filmatisera just Flash Gordon, men att de Lauretiis redan köpt filmrättigheterna. Då Stjärnornas krig blev tidernas dundersuccé måste de Laurentiis ha gnuggat händerna och sett dollartecken. Lucas hade skapat en hype för rymdopera, och det var bara för de Laurentiis att casha in genom att snabbt ta originalet till vita duken. Men det fanns en hake: manusförfattaren Michael Allin och regissören Mike Hodges visade sig ha helt andra planer. Istället för att skapa en modern, cool science fiction i samma anda som Stjärnornas Krig eller Rymdimperiet slår tillbaka, så tog de på stilettklackarna, paljetterna och glittersminket och skapade en av alla tiders mest campa filmer. Laurentiis ville ha en kopia på Star Wars. Han fick en parodi, vilket förstås är tusen gånger mer underhållande. Resten är kultfilmshistoria.
Max von Sydow är kejsar Ming, med sin trogne general Klytus
Specialeffekter och look;
Jag har lagt upp extra många bilder i det här blogginlägget, eftersom det är svårt att med ord beskriva hur galaglittrig filmen är. Det är som en dragshowversion av 1930-talets Blixt Gordon. Det är som Star Wars utspelades under karnevalen i Rio de Janeiro. Det är som om Git Gay parat sig med Aladdin och fött fram en art deco-piñata som sedan exploderat. Framför allt är det de historiskt fabulösa kostymerna som man minns efteråt, men även scenografin är effektfull: de flesta kulisser är monokromt grå, röda eller silverfärgade och bidrar i kombination med de glittriga kläderna till en smått surrealistisk känsla. Inget i filmen ser det minsta verkligt ut – från träskets plastträd till de hackigt inklippta rymdskeppens flykt över en målad himmel. Men det ”dåliga” och overkliga i specialeffekterna blir absurt nog en tillgång, åtminstone i dagens ögon då vi bara förväntar oss en kultfilm. Men en 1980 års sci-fi-älskande publik (som samma år hade sett Rymdimperiet slår tillbaka på bio) visste nog inte riktigt vad den skulle tro.
Hattarna är halva behållningen med Flash Gordon. Notera mannens högteknologiska glasögon i förgrunden
Luckor i manus,
Topol spelar Dr Zarkov
Alltså, jag vill hävda att det inte är ett särskilt dåligt manus. Okej, det har förstås inget med verkligheten att göra och alla beter sig helt irrationellt, men storyn håller ändå ihop på något vis. Ska man vara lite, lite petig kan man undra lite över hjärntvätten som Dr Zarkov utsätts för med hjälp av en enorm dödsstråle. Dels är det något skumt med hans minnen från bl a andra världskriget som spelas upp på en TV-skärm. De är nämligen svartvita journalfilmer. Men hela spänningen med hjärntvätten förtas också nästan omedelbart, då Zarkov skakar av sig alltsammans och hävdar att han undgick hjärntvätt genom att ”tänka på Shakespeare”. Zarkov är faktiskt filmens svagaste kort, och tillför inte mer än att han byggt raketen som tar Flash ut i rymden.
Hökmännen, under ledning av Brian Blessed, är gloriösa
Mest minnesvärda scen*
Av många minnesvärda scener så har den här allt: Flash får användning för sina footballkunskaper så han slåss mot Mings vakter. Han kastar ägg som en fotboll, Queens musik pumpar, Brian Blessed slår vakter i skallen och ser oskyldig ut. Dale förvandlas till cheerleader dvärgar sparkar varandra på smalbenen – ja, det tar aldrig slut. Klassiker!
Melody Anderson spelar Dale Arden. Hon är både rolig och tuffare än vad man först tror.
Domen:
Fantastiskt underhållande och precis den sorts originella energikick som eder rymdfilmsrecensent behövde denna kalla och bistra mars. Bitvis är filmen rentav genialiskt rolig. Jag tror att filmskaparna insåg att det inte skulle ha blivit så lätt att kopiera George Lucas framgångsrecept (något som vi på senare år sett att knappt Lucas själv klarade av) och valde att gå sin egen väg. Trots att publiken inte var med på noterna (filmen floppade hårt) så tycker jag att historien visat att det var helt rätt att skapa en ny version som var så trogen 1930-talets campa original. Andra generiska kopior av Star Wars, som The black hole eller Battle beyond the stars är idag med rätta nästan bortglömda. Men Flash Gordon, i sin absurditet, kommer att leva för evigt.
Förstapriset för skådespelarinsatser går självklart till Brian Blessed, med hederomnämnanden till Max von Sydows handrörelser och Melody Andersons stridsscen där hon slår ut en hel vaktstyrka.
Kostymerna är makalösa i Flash Gordon
Se även+
Vill man se tidigare versioner av Flash kan man kolla 1930-talsversionen på Youtube. En inspirationskälla för FG:s skapare Alex Raymond var Edgar Rice Burroughs’ John Carter, som ju fick sin egen mindre lyckade filmatisering förra året i filmen John Carter. Den var camp på sitt vis, men saknade den glimt i ögat som Flash Gordon (1980) har.
Rymdfilm 
11 kommentarer