Chronicles of Riddick (2004) – rymdopera med extra allt

Visserligen en posterbild, men ungefär så här överdriven ser filmen ut

Visserligen en posterbild, men ungefär så här överdriven ser filmen ut

Handlingen.

Ok, så världen gick inte under. Så lämnar vi de sentimentala undergångsfilmerna. Vilket bättre sätt att vakna upp ur juldvalan än med en äkta space opera – en episk blandning av science fiction, fantasy och kostymdrama? David Twohy gör här en uppföljare – med extra allt – till sin kultthriller Pitch Black (2000). Antihjälten Riddick (Vin Diesel) tar sig an ett hot av kosmiska dimensioner. De fasanfullt ondskefulla necromongers invaderar planet efter planet och kräver omvändelse eller döden av de erövrade. The Lord Marshal (Colm Feore) är necromongernas allsmäktige ledare, men palatsintrigerna surrar bakom hans rygg, och Lord och Lady Vaako (Karl Urban från Star Trek och Thandie Newton) konspirerar för att ta makten. Då Riddick hamnar i invasionens väg och visar sig komma från en civilisation som Lord Marshal utplånat, blir han en bricka i spelet om tronen. Och just det, det skjuts med stora vapen och Riddick slår legosoldater på käften så det står härliga till.

Prisjägaren Toombs jagar Riddick i sitt skepp

Prisjägaren Toombs jagar Riddick i sitt skepp

Rymdskeppen!

Du kan definitivt kolla på The Chronicles of Riddick bara för att se alla fina rymdskepp. Legosoldaterna och prisjägarna har små, skrangliga skorvar som verkar kunna slitas i bitar vilket ögonblick som helst. Necromongers har en oändlig flotta av hotfullt mörkgrå stridsskepp, som likt en komet på himlen blir ett järtecken för deras offer att slutet är nära. Man skulle gärna ha sett mer av skeppen och få ett par stridsscener i rymden – nu blir rymdscenerna mest ögongodis.

Pretentionerna?

För stora, anser en del kritiker. Till viss del håller jag med, eftersom det blir lite för gravallvarligt ibland och det komplexa universumet förklaras i långdragna expositionsscener. Men jag förstår ändå David Twohy. Pitch Black blev en enorm succé, och han fick en fem gånger så hög budget till uppföljaren. Självklart gör han vad varje sci-fi-skapare som får helt fria händer gör – han freakar ut och vill få med precis allt i sin film. Twohy siktade följaktligen på mer pompösa masscener än i David Lynchs Dune. Han ville vara Wagner i rymden, och kom i alla fall en bit på vägen. Man måste älska det, på något plan.

Karl Urban i Chronicles of Riddick

Karl Urban i Chronicles of Riddick

Specialeffekter och look;

Uppskruvat till max och med större influenser från fantasy än science fiction. Conan möter Dune möter Jedins återkomst möter Masters of the Universe. Det är väldigt cheesy, med en estetik som hämtad från omslaget till någon heavy metal-LP från 80-talet. Här snackar vi ständigt motljus, ständig slow motion och plastrustning så stor att Karl Urbans huvud ser ut förkrympt ut. Om de dataanimerat Vin Diesels biceps vet jag inte, men de är av samma dimension som rustningen. Jag gillar verkligen när filmskapare drar sin estetik till det yttersta på det här viset, och på sätt och vis drar nytta av det artificiella i looken och inkorporerar det i sin sci-fi-värld. The Chronicles of Riddick påminner därför lite om finska Iron Sky.

Minuspoäng för editering och ljus. Fajtscenerna i första halvan av filmen är omöjliga att kolla på utan att bli sjösjuk. Stroboskop, vilt fäktande handkamera och hysteriska klipp frammanar nära på epileptiska anfall.

En homage till Dune - så ser jag det i alla fall

En homage till Dune – så ser jag det i alla fall

Luckor i manus,

På sitt absurda vis sitter den här berättelsen faktiskt ihop. Det är ju ändå bara en ursäkt för Vin Diesel att få klå upp folk, och för Karl Urban att rynka på pannan. Men jag retar mig på dialogen, som är en total klichéfest, och på onödigt töntiga namn som den väldigt varma planeten Krematoria. Och varför i alla söta små helgons namn måste Riddick brumma och grymta som en best hela tiden? Man får lite känslan av att Diesel inte lyckades framstå som riktigt så hänsynslös som avsett, och därför fick brumma sig igenom sina scener för att verka elakare. Not working, guys!

Riddick träffar nån som morrar lika mycket som han

Riddick träffar nån som morrar lika mycket som han

Domen:

En äkta space opera, men är den bra? Är det en kul blandning av rymdmelodram och tuff action? Eller är den bara ett misslyckat och bisarrt försök att skapa ett gripande fantasy där varje scen spårar ur och slutar med att de inblandade slår varandra på käften?  Jag väljer att tolka filmen humoristiskt. Låter man bli att ta den på allvar och ser den som en hyllning till klassisk pulp-sci-fi, så är den riktigt underhållande, om än lite lång. Håll i hatten och skruva upp volymen, bara.

Se även/istället+

Vill du se mer av Riddick, se Pitch Black, en skräckthriller i rymdmiljö. Nästa år kommer uppföljaren Riddick 3, som ryktas bli en blandning mellan Riddick 1 och 2. Jämfört med klassiker som Superman II eller Star Wars så håller Chronicles of Riddick inte måttet. Men den är betydligt bättre än John Carter

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

12 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s