Thor (2011) – Arthur C Clarkes tredje lag åskådliggjord, i tights

USA 2011, regi: Kenneth Branagh, producent: Kevin Feige

Heimdall (Idris Elba) styr maskinen som öppnar maskhålet, AKA Bifrost

Heimdall (Idris Elba) styr maskinen som öppnar maskhålet, AKA Bifrost

Handlingen.

I denna Marvelfilm framgår det att Asgård egentligen är en högt stående och tekniskt avancerad civilisation på andra sidan galaxen. Bifrost, bron som leder mellan världarna, är ett maskhål i rymdtiden. Den unge och kaxige Thor (Chris Hemsworth) ådrar sig sin fader Odens (Anthony Hopkins) vrede och blir förvisad till Jorden. Lillebror Loke (Tom Hiddleston) konspirerar samtidigt med isjättarna för att störta Oden och själv ta makten i Asgård.

Maskhålsgeneratorn med bifrost, och Asgård i bakgrunden

Maskhålsgeneratorn med bifrost, och Asgård i bakgrunden

Teknologin!

En av science fictions allra största författare, Arthur C Clarke, har formulerat tre lagar för framtidsförutsägelser. De lyder så här:

  1. When a distinguished but elderly scientist states that something is possible, he is almost certainly right. When he states that something is impossible, he is very probably wrong.
  2. The only way of discovering the limits of the possible is to venture a little way past them into the impossible.
  3. Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic.

Den tredje punkten har alltid fascinerat mig, speciellt för att den sätter fingret på att gränsen mellan genrerna ”sci-fi” och ”fantasy” inte alltid är solklar. Vid vilken nivå blir teknologin så komplex och förfinad att den framstår som magisk? Och är det inte så att teknologi från en mer avancerad civilisation ofta framstår som just magisk för människor från mer primitiva samhällen? Vi kan ta palantirerna från Sagan om Ringen som exempel. De har formen av glasklot som kan användas för att kommunicera över stora avstånd, ungefär som sfäriska iPhones med ständig uppkoppling.  I hobbitarnas ögon är det magiska stenar, men Tolkien säger uttryckligen att de tillverkats av en skicklig hantverkare. Är det teknologi, eller magi? Samma fråga kan man förstås ställa om Härskarringen också – detta under av informationsteknologi.

I Marvels version av de nordiska gudasagorna är Thor inte bara en superhjälte i tights, utan han kommer definitivt från rymden och från en civilisation så tekniskt avancerad att Clarkes tredje lag gäller. Natalie Portmans rollfigur nämner t o m Clarkes tredje lag. I Marveluniversum dyrkade de gamla vikingarna Oden och Thor som gudar i sin primitiva fruktan inför teknologi de inte förstod sig på, men asarna själva ser ned på människorna och deras vidskepelse. Thors hammare är alltså endast ett högteknologiskt vapen bland andra. En robot, The Destroyer, vaktar Asgård skattkammare med sin dödsstråle.  Bifrosts legendariske väktare, guden Heimdall (Rymdfilms älskling Idris Elba) styr i filmversionen helt enkelt en maskin, maskhålsgeneratorn, för att kontrollera vem som passerar in och ut ur Asgård.

Thor vs The Destroyer

Thor vs The Destroyer

Pretentionerna och manus?

Det är en mycket speciell och högstämd (smått uppblåst) stämning över alla scener från Asgård – förmodligen en helt medveten estetik. Och om man är ute efter det loftiga och högstämda är det förstås ett genidrag att anlita Shakespeareexperten Kenneth Branagh som regissör, och att ha Anthony Hopkins i rollen som Allfadern. Det blir den rätta pompösa känslan då. Förmodligen är det meningen att Thors gudalika högdragenhet ska konstrastera på ett kul sätt mot det amerikanskt bredbenta och vardagliga, men det funkar inte lika bra. Thor är som bäst då gudar i cape och tights står alldeles blickstilla och pratar om gudomliga ting.

Tom Hiddleston som Loke

Tom Hiddleston som Loke

Specialeffekter och look;

Asgård i Thor har ingenting med min egen inre bild av asarnas boning att göra. Jag var intresserad av nordisk mytologi som liten  och slukade den illustrerade boken ”Gudar och hjältar i nordisk mytologi”. Genom den bildade jag mig en uppfattning om Asgård som en samling stora trähus på ett bergskrön, inte alls som Marvels steroidversion med tinnar och torn, guld och marmor. På samma sätt är det med asarna själva. Tor i sagorna var ju en jordnära typ som skrattade, älskade och drack, och krigarna i Valhall har jag alltid föreställt mig som Ronjas rövarband. I Thor är asarna mer av olympisk karaktär: förnäma, renskrubbade, vältaliga och förfinade på ett vis som känns mycket ovikingskt. Men jag gillart! Det är en vansinnig, men skojig, version.

Dessutom innehåller Thor några mycket läckra rymdscener, inspirerade av de berömda nebulosafotografierna från Hubbleteleskopet. Regnbågsbron Bifrost, dess väktare och environger är filmens klart mest lyckade designkoncept.

Valhall i Thor är inget vikingahus

Valhall i Thor är inget vikingahus

Mest minnesvärda scen*

Tom Hiddleston stjäl alla scener han är med i, och framför allt Lokes konfrontation med Oden i Asgårds skattkammare är minnesvärd. Det är ingen slump att just Loke/Hiddleston fick äran att vara huvudskurk i Joss Whedons betydligt större film om Avengers.

Bifrost medan maskhålet används

Bifrost medan maskhålet används

Domen:

Så länge vi håller oss i fantasirikena Asgård och Jotunheim fungerar den färgstarka men något uppstyltade mashupen mellan science fiction och fantasy. Men Thor blir ju förvisad av sin pappa och landar på Jorden, och både han och filmen faller då platt till marken. Den småstad han landar i är så generisk att den inte har ett enda utmärkande drag eller en enda minnesvärd invånare. Han träffar på två mycket förvirrade forskare, spelade av de likaledes förvirrade Natalie Portman och Stellan Skarsgård. Manus säger till och med att Natalie ska få ihop det med Thor, men vad de ser hos varandra framgår tyvärr inte. Det är några kul scener med agenterna från S.H.I.E.L.D som räddar mitten av filmen, men det är först då Thor och Loke återvänder till Asgård som det blir engagerande igen. Det är helt enkelt rymdfilmsdelen som gör Thor sevärd.

Jag beundrar Natalie Portman mycket, men detta är inte hennes största ögonblick som skådespelare

Jag beundrar Natalie Portman mycket, men detta är inte hennes största ögonblick som skådespelare

Se även+

The Avengers (2012) för mer av Thor och Loke. Chronicles of Riddick (2004) för en space opera med ännu större rustningar. Dune (1984) för fler ädlingar i rymden.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

4 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s