Forbidden Planet (1956) – den banbrytande föregångaren

USA 1956, regi: Fred M Wilcox, producent: Nicholas Nayfack, manus: Cyril Hume, musik: Louis & Bebe Barron, foto: George J Folsey

Robbie the Robot är den första roboten med en personlighet i amerikansk film

Handlingen.

Jag vill börja med att understryka att Forbidden Planet inte är någon mossig skåpmat jag plockat fram i brist på bättre, utan en av sci-fi-historiens verkliga klassiker som står sig än idag. Det är filmen som inspirerade Gene Roddenberry att skapa Star Trek tio år senare, men som är betydligt snyggare än sin efterföljare. Postern med den avsvimmade kvinnan i Robbie the Robots armar är idag kanske mer känd än själva filmen, och kan ge intrycket av att det här är en cheesy historia i stil med Attack of the 50 foot woman. Men faktum är att Forbidden planet är mer exploration än exploitation. Storyn är löst baserat på Shakespeares Stormen. Våra hjältar är stjärnskeppkapten Adams (en ung och snygg Leslie Nielsen, bara en sån sak) och hans underofficare Farman och Doc Ostrow, som tillsammans med sin besättning på rymdskeppet C57-D landar på planeten Altair IV där ett annat skepp försvunnit tjugo år tidigare. Där möts de av den mystiske Dr Morbius (Walter Pidgeon) och dennes blonda och naiva bombnedslag till dotter, Altaira (Anne Francis). Morbius har byggt sig ett hem i ruinerna av den utdöda Krell-civilisationens avancerade maskiner, och har på artificiell väg förbättrat sina mentala förmågor tills hans kan genomskåda Krells mysterier. Han har också konstruerat roboten Robby, som gör allt från att laga mat till att sy kortkorta klänningar åt Altaira.

Kapten Adams och hans besättning fascineras av de utomjordiska artefakter som Morbius visar dem, men samtidigt hotas rymdskeppets besättning av en blodtörstig och osynlig fiende. De börjar ana att Morbius vet mer om detta monster än han först vill erkänna.

Postern är ikonisk, och kanske mer känd än filmen idag

Pretentionerna?

Berättelsen ser sig så här 57 år senare som ganska ordinär science fiction. Ungefär som ett helt vanligt avsnitt av Star Trek. Men man ska betänka att Forbidden Planet var först: det är den första långfilmen om människor som reser interstellärt i ett eget rymdskepp. Det är den första filmen som helt utspelas på en annan planet, långt från Jorden. Robby the robot är ett av de tidigaste exemplen på en filmrobot som är en karaktär med en egen personlighet. Det var också den allra första långfilmen som har helt elektronisk filmmusik. En banbrytande film, på så många vis. Storyn har också vissa vetenskapliga anspråk: den handlar om det undermedvetnas kraft (a la Jung) och vikt har lagt vid många av de detaljer, som kryosömn för långa rymdfärder, som vi vant oss vid i senare tiders rymdfilmer.

United Planets Cruiser C57-D

Världsbygget och rymdskeppen!

The Great Machine

United Planets Cruiser C57-D är ett flygande tefat! Kanske är det alla flygande tefats moder? Men det är alltså ett mänskligt flygande tefat, inte ett utomjordiskt som man kanske skulle kunnat tro med tanke på att tefat senare förknippats med besök från andra planeter. Här är det dock vi som är aliens på besök i det okända. Skeppet är oerhört likt USS Enterprise på insidan, och har till och med den typ av teleportationsmaskin (”Beam me up!”) som Scottie skulle göra så känt i Star Trek många år senare. Besättningen är dock homogenare och mer militariska än sina efterföljare i Trek: de är alla unga, allvarliga, manliga soldater i likadana ljusblå uniformer.

Altair är en något anonym och öde planet, vars karga landskap mest är en exotisk fond till våra hjältars äventyr. Det verkligt spännande finns dock inne i Dr Morbius bas, som är byggd vägg i vägg med en enorm, underjordisk Krellanläggning kallad The Great Machine. Det är ett kubformat komplex som är 30 kilometer tvärs över, och där 9200 kärnreaktorer genererar oändligt med energi. The Great Machine är fortfarande en mäktig syn!

Robby är värd ett hedersomnämnande. Han är utrustad med en replikator som kan återskapa allting, inklusive whiskyflaskor och aftonklänningar. Och dessutom styrs han av en variant på Asimovs robotlagar: han måste vara människor till lags, men är förhindrad från att skada dem.

Krell-labbet ser sensationellt ut

Design och specialeffekter;

Det ska erkännas att allt i Forbidden Planet inte har åldrats med välbehag: de målade bergslandskapen, den glamourösa 50-talslooken på Anne Francis, ja själva det faktum att de flyger i ett flygande fucking tefat. Men jag blir ändå imponerad av omsorgen om detaljer och hur före sin tid designen var. Mobrius Krell-laboratorium med sina runda, metalliska former skulle inte skämts för sig i en film från 80- eller 90-talen. Interiörerna från The Great Machine, med sin enorma skala och rörliga delar, ser fortfarande sensationellt bra ut. Och många saker vi ser här kopierades rakt av i senare tv-serier och filmer: rörliga dörrar och sköldar som blixsnabbt täcker alla fönster, laserpistoler, transportstrålar, rymdskeppsbryggan med sin stora dataskärm.. Allt i fräschaste 50-talstappning. Jag är smått förstummad över kvaliteten.

Altaira har inte varit med om särskilt mycket

Mest minnesvärda scen*

Dött lopp mellan scenen då kaptenen och Doc får en rundtur bland de uråldriga Krellruinerna (och filmen går från rymdmelodrama till riktig science fiction) och scenen då en liderlig besättningsman lär Altaira att kyssas. Den första scenen ger fortfarande ståpäls pga mäktighet. Och den andra är pinsam på ett oskyldigt sätt för oss i en modern publik.

Domen:

Ingen rymdfilmsälskare med självaktning kan missa Forbidden Planet. Den är fortfarande spännande och rolig, och framför allt hittar vi i den massor av frön till det som senare skulle blomma ut till en hel rymdfilmsgenre. Värd att söka upp (finns online att kolla på) och definitivt värd att lägga 1,5 timme på att se.

Skjut på det osynliga monstret

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter