After Earth (2013) – KBT, Will Smith, en jätteörn och några griskultingar

USA 2013, regi: M Night Shyamalan, manus: Will Smith, Gary Whitta, M Night Shyamalan, producenter bl a Jada Pinkett Smith och Caleeb Pinkett.

Jaden Smith i After Earth

Jaden Smith i After Earth

Handlingen.

Det är förhållandet mellan en tuff far och en osäker son som står helt i centrum i denna allra mest ifrågasatta och hånade av de stora rymdfilmerna i år. Will Smith är generalen Cypher Raige som räddat mänskligheten från alienrasen S’krell, till synes genom att hålla sina känslor i schack och hugga med samurajsvärd i slow motion. Han tonårsson Kitai spelas av Smiths riktige son Jaden, och filmen lever på deras kemi. I ett missriktat försök till bonding tar generalen med sonen på ett militäruppdrag, som naturligtvis går åt skogen.  Deras rymdskepp kraschar på den förvildade Jorden. En ursa, ett rymdmonster som kan känna människors skräck, rymmer från vraket, och generalen blir så svårt skadad att han är helt inkapaciterad. Det är upp till Kitai att rädda dem båda. Pappa Cypher håller många och långa brandtal om metoder till självhjälp och mindfulness, så man undrar om Kitai är hans son eller hans terapipatient. Med hjälp av en hel massa av denna amatör-KBT tar sig pojken till slut samman.  Men kan han bemästra sin fruktan tillräckligt för att undkomma rymdmonstret?

Det vore inte en äkta Shyamalan-film om det inte förekom en hel del corny detaljer, som en snäll, dataanimerad jätteörn som hjälper Kitai som tack för att denne räddat fågelns ungar från en stor, dataanimerad tiger. What’s up med snälla jätteörnar och M Night? Vi minns ju alla (med fruktansvärd avsmak) slutet på The Lady in the water, eller hur? En annan märklig egenhet är att man hittat på en egen framtidsaccent som alla skådisar försöker så gott de kan med, lite som hittepåspråket i A Clockwork Orange.

Pretentionerna?

Jag tror nog att Will Smith (som skrivit originalstoryn) och M Night verkligen försöker säga något om att växa med uppgiften och hur svårt det är med förhållandet mellan en far och hans son. I varje fall är de flesta scener nedtyngda av Viktiga Budskap och varje rörelse skådespelarna gör blir till en pregnant pose. Viktigheten understryks genom närbilder på Jaden Smiths ansikte medan Will Smith predikar saker som ”Danger is real, fear is a choice” över kommunikationsradion.

Konceptskiss till skeppet som kraschar i After Earth. Naturformerna är tydliga

Konceptskiss till skeppet som kraschar i After Earth. Naturformerna är tydliga

Världsbygge och rymdskepp!

Bakgrundsstoryn till filmen är omfattande, och det finns förmodligen mycket mer skrivet än det som kom med i den färdiga filmen. Människan har lämnat den ödelagda Jorden bakom sig och startat på ny kula i en futuristsk värld där rymdfart är vardag och planeten Nova Prime är centrum för den nya civilisationen. Då filmen utspelas har det gått 1000 år sedan arkskeppen lämnade vår planet. General Raige är chef för militärstyrkan The Rangers, som vi förstår är allt som står mellan människorna och deras fiender S’krell. Så vitt vi kan se är samhället någon form av militärdiktatur, och det verkar som en ganska stel och trist miljö för en pojke som Kitai att växa upp i. Det är också lite av berättelsens poäng.

Arkitekturen, vapnen och rymdskeppen i After Earths framtida värld är mycket inspirerade av djurriket. Det rymdskepp som kraschar på Jorden har formen av en rocka. Allt är smäckert och rundat och insidan av skeppet liknar ett vitnat skelett. Den bur som ursamonstret sitter fast i har en asymmetrisk och organisk form, som ett uppförstorat frö från någon växt. Det asymmetriska återkommer även i Kitais avancerade skyddsdräkt/kroppsstrumpa, som både mäter hans puls och blodtryck, byter färg då han blir rädd och har små vingar som fälls ut om han kastar sig ut från ett stup.

Design och specialeffekter;

Animerad tiger

Animerad tiger

Jag är ganska förtjust i hur rymdskepp och övrig människoteknologi ser ut i filmen, men det är mer ett bevis på att man anlitat skickliga konceptkonstnärer än att design och berättelse kommer ihop och bildar en harmonisk helhet. Det finns också en del ologiska designval, som verkar mest ha tillkommit för att det ska se lite coolt ut. Kitais dräkt som ändrar färg är ett exempel, ett annat är den discoinspirerade nödsignalen med blinkande neonljus.

Allvarligare för helhetsintrycket är att filmen förlitar sig på tok för mycket på datoranimerade djur. Det är apor, grisar, fågelungar, en örn, tigrar, och så ursamonstret. De känns tydligt konstgjorda, speciellt i rörelserna. Filmfotografen Peter Suschitzky har i efterhand gått ut och beklagat att man bara hade råd att göra lågupplösta effekter, och då man ser filmen i HD-kvalitet är det en märkbar kvalitetsskillnad mellan det fotograferade och det animerade. Men eftersom inte heller grunddesignen riktigt håller måttet skulle förmodligen effekten på slutresultatet av högupplösta animationer ha varit marginell.

Will och Jaden i After Earth

Will och Jaden i After Earth

Luckor i manus,

Inte riktigt den pinsamma soppa vi var rädda för, men nog är det gott om märkliga hål i den här historien. Här är ett urval  – varning för spoilers:

  1. Ursamonstret kan känna mänsklig rädsla, och därför har Will och Jaden en metod som kallas för ghosting, där de förtränger alla känslor och blir osynliga för ursan. Det måste rimligen betyda att den är både döv, blind och saknar luktsinne, vilket får mig att undra hur den alls tar sig fram? Den springer, hoppar och klättrar nämligen som en bergsget, men den kan alltså inte se Kitai som står rakt framför den så länge han inte är rädd för den. Men den kan se allt annat i omgivningen, eller? Ett sådant monster skulle vara så handikappat av sin brist på intryck att det skulle bli helt paralyserat.
  2. ”Allt på Jorden har utvecklats för att döda människor” säger Will Smith med sin mässande röst och det får vän av ordning att undra hur djurlivet hunnit med det på tusen år från idag. Varför finns det jätteörnar och jätteapor på Jorden om tusen år, när det tar hundratusentals år för nya arter att utvecklas? Och med tanke på att varken örnarna, aporna, grisarna eller några av de andra djuren egentligen attackerar Kitai, så verkar det där med blodtörsten inte heller stämma så väl. Det enda riktigt farliga djuret är tigern, och den är med i ett par minuter på mitten av filmen. Där har vi också ett av After Earths större problem: det händer inte särskilt mycket farligt.
  3. Dödskalla zoner! Kitai får stränga order om att ta sig till ”hotspots” i skogen varje natt, eftersom resten av Jorden kyls ned väldigt snabbt och blir dödligt farlig att vistas i. Och det går snabbt, mässar Will Smith. Men Kitai rör sig genom frodiga redwood- och ormbunkeskogar, som inte visar minsta tecken på frostskador. Och djuren verkar inte ta någon som helst notis om att det blir dödskallt på natten. Precis som med de Farliga Djuren, så målas kylan upp som ett hot som sedan aldrig realiseras.

Domen:

After Earth vilar på en sund grund. Bakgrundshistorien är möjligen generisk, men ändå genomarbetad. Människor med talang har formgivit en hyfsat trovärdig värld och hyfsade skådisar populerar den. Fotot och designen kommer stundtals samman och bildar en poetisk helhet. Vi har två huvudpersoner med äkta personkemi som har en konflikt mellan sig och dessutom ett gemensamt uppdrag (att ta sig från Jorden). Genom att lösa sina konflikter och klara av uppdraget utvecklas huvudpersonerna.

Men ändå fungerar inte filmen. Den kommer inte ens i närheten av att fungera. Dess största black om foten är dess gravallvar, som ofta blir parodiskt. Will Smiths charm går förlorad då han spelar generalen med stenansikte och robotröst. Jaden Smith är ständigt i närbilld, men förmår inte bära upp ett sådant ansvar utan grimaserar och snörvlar på det mest enerverande sätt. Och trots att M Night Shyamalan så uppenbart har ambitioner av att vara en regissör med något att säga, så verkar han inte ha en susning av hur kan ska få den här berättelsen att bli annat än en massa poserande i vackra naturmiljöer till Smiths överspända berättarröst som tjatar om att man inte får tappa sugen. M Night står ju också för manuset, baserat på Will Smiths originalhistoria, så han får faktiskt skylla sig själv då storyn efter en lovande start tappar styrfart och nerv tills dess att man sitter och väntar otåligt på den slutstrid med ursamonstret som man fattar ska komma. På vägen dit händer det allt för lite, och slutet hastas igenom allt för fort. När Kitai  till sist står och håller upp nödsignalen som en mobiltelefon med dålig mottagning, så är det för länge sedan för sent för After Earth att skicka efter hjälp.

Se istället-

Varför inte Tom Cruises Oblivion från i våras, eller Signs av M Night Shyamalan själv, på den tiden han inte bara gjorde dåliga filmer?

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

8 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s