Star Wars Klonerna anfaller (2002) – valpig kärlekshistoria

Anakin Skywalker (Hayden Christensen) i Attack of the clones

Handlingen.

Med tanke på hur hett Star Wars har blivit senaste dygnen är det naturligt att jag fortsätter med  Star Wars Episod II Klonerna anfaller. Anakin Skywalker (Hayden Christensen) har varit tio år som lärling hos jedin Obi Wan (Ewan McGregor) och har växt upp till en arrogant ung man med ambitioner med starka känslor av att känna sig missförstådd. Då han återser Padmé, exdrottning/senator/demokratikämpe/frisyrfantast, blossar dock helt andra känslor upp och han börjar uppvakta henne med emopatos värdigt den unge Werther. De pratar allvarligt om politik, och sedan pussas de. Samtidigt pågår någon sorts konspiration i Republiken, som leder till krig mellan Jediriddarnas klonarmé och den onde greve Dookus (Christopher Lee) robotarmé.

Slave är Jango Fetts skepp, som här jagar Obi Wan

Rymdskeppen!

Det mest minnesvärda skeppet från de tre prequelfilmerna är Slave 1, som tillhör prisjägaren Jango Fett (Bobas pappa). I en riktigt snygg jakt leker Obi Wan och Jango katt och råtta med varandra i ett asteroidbälte. Slave har en snygg strykjärnsform då det står på marken, och piloterna får klättra in i liggande position. När skeppet väl lyft så reser det sig till stående flykt – praktiskt eftersom luftmotstånd förstås saknas i rymden. (Trots det har skeppen som vanligt ett ganska högt motorljud.)

Vi får också se en mängd andra skepp som alla är tidigare varianter på skepp som dyker upp i de efterföljande filmerna. Mot slutet, då klonarmén mobiliserar, så får vi bland annat se de första Star Destroyers lyfta i solnedgången från Coruscant. Det är en mäktig syn.

Pretentionerna?

Jämfört med sin föregångare, barnfilmen Det mörka hotet,  så finns här ändå någon sorts kärna: det är ett litet lyckokast att filmen gör paralleller till USA:s inrikespolitik vid tiden för filmens release (2002, ett år efter 9/11). Budskapet är att demokratin är skör, och att ett yttre hot kan få oss att slänga de ideal vi säger oss försvara över bord. Kanske inte den mest eleganta gestaltningen av det problemet, men de försöker åtminstone säga någonting.

Taun We är nästkusin med ET

Specialeffekter och look;

Det som är bra är att konceptkonstnärer och designers har fått ta ut svängarna mera den här gången. Jag tänker på visuellt anslående miljöer som vattenvärlden Kamino, där ET-liknande aliens föder upp kloner i kliniskt vita salar. Eller huvudstaden Coruscant om natten, en hisnande och glittrande framtidsstad som lånat mycket från Blade Runner och Femte elementet. Eller varför inte gladiatorarenan där Padmé erkänner sin kärlek till Anakin, alldeles innan de blir attackerade av tre riktigt storkäftade monster? Dessa miljöer, och flera andra i filmen, har kvaliteter i sin fantasirikedom.

Problemet är utförandet. På tok för många scener består av blue screen och studiogolv, och animationerna är inte tillräckligt vassa för att klara den massiva exponering de får.  De få scener som faktiskt är inspelade i verkliga, påtagliga miljöer blir som ett andrum av verklighetstrogenhet.

Luckor i manus,

Om man inte visste att Jediriddarna var the good guys skulle man mycket väl kunna tolka dem som rätt hänsynslösa personer som mest är intresserade av att bevaka sina egna privilegier. Men det är kanske något man får svälja i en saga om gott och ont. Anakins färd mot Den mörka sidan antyds flera gånger i filmen, men han framstår ändå som en ganska oskyldig snorvalp. Det riktigt tunga dramat vill inte infinna sig, den här gången heller.

Den här krabaten vill man inte träffa i en mörk gränd

Mest minnesvärda scen*

Trots att jag är småallergisk mot underjordiska ökenstäder inom fantasy/sci-fi så tycker jag ändå att gladiatorscenen med de tre monstren är ganska kul action. Det är något arketypiskt heroiskt med ett kärlekspar som trotsar döden tillsammans. I sådana maffiga actionsekvenser funkar Star Wars som bäst.

Domen:

Okej, klart bättre än Episod I, men är det en bra film? Sådär, tyvärr. Man kan riktigt se framför sig hur George Lucas satt med fokusgrupper som klagade på första filmen, kliade sig i skägget och sen rättade till bristerna inför uppföljaren. Mer action – check! Mer romantik – check!  Fler stridsscener, större monster och mer humor – check! Som actionberättelse funkar Klonerna anfaller också hyfsat. Som storslaget ödesdrama om Darth Vaders ungdom – inte lika bra. Jag tycker i och för sig Anakins stela valpighet då han uppvaktar Padmé funkar, på något underligt vis. Hayden Christensen verkar obekväm med sina repliker, men vilken 19-åring som uppvaktar sitt hjärtas dam känner sig inte obekväm? Melodramen med de unga tus valpiga kärlek funkar därför fint för mig. Trots allt. Inte minst för att Natalie Portman kliver fram och blir filmens stora stjärna i kraft av sin utstrålning. Episod II får genom Portmans försorg och för de fina sceneriernas skull betyget godkänt.

Se också+

Övriga filmer i serien. Eller varför inte V för Vendetta, om du vill ha mer av Portman?

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

10 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s