Poster för Dark Star visar den nedfryste kaptenen
Handlingen.
Läsaren Mats var den som uppmärksammade mig på den här udda undergroundklassikern, ett studentarbete av inga mindre än John Carpenter (regissör av The Thing och Flykten från New York) och Dan O’Bannon (manusförfattare till bl a Alien, Heavy Metal, Lifeforce, Total Recall och Aliens vs Predators). Filmens tagline är ”Spaced out odyssey”, naturligtvis en blinkning till 2001, som man kan säga att Dark Star parodiserar. Besättningen i Kubricks film var välklippta elitidrottmän och forskare. I Carpenters skrattspegelversion är de surfardudes med långa skägg och usel personlig hygien. Precis som i förebilden finns det excentriska AI:s ombord, bland annat en intelligent bomb som när den väl börjar filosofera över verklighetens beskaffenhet blir lika mordisk som någonsin HAL 9000 var. Livet ombord på Dark Star är en fars: uppdraget är att spränga planeter. Kaptenen dog i en olycka, men hålls nedfryst som odöd en trappa ned. Pinback inte bara erkänner att han egentligen är en helt annan kille, som råkade förväxlas med den äkte Pinback och smög ombord. Nu har han adopterat en alien som ser ut som en badboll med klor, som ständigt försöker ta livet av honom. Genom hela filmen brakar det ena tekniska systemet efter det andra samman, och Dark Star verkar gå ett mörkt öde till mötes. Vad gör man åt en bomb som vill spränga skeppet för att den tror att den själv är Gud?
Kontrollrummet på Dark Star
DarkStar
Rymdskeppet!
Skeppet Dark Star är en smäcker skönhet vars linjer designades av konceptartisten Ron Cobb, som senare skulle gå vidare och designa rymdskepp för Stjärnornas Krig, Alien, Aliens och The Abyss. Han designade Nostromo från Alien. Så denna lilla lågbudgetrulle Dark Star (60 000 dollar) fick design som ser ut som miljoner. Även på insidan finns det ganska fräcka interiörer, speciellt det knappförsedda kontrollrummet som ser fräscht ut än idag.
Pretentionerna?
Då Bomb no 20 vägrar avbryta sitt uppdrag och återvända till lastutrymmet, så går besättningsman Doolittle ut i rymddräkt och försöker övertala bomben med hjälp av Hegelsk fenomenologi. Ja, det är en studentfilm.
Rymdvarelsen är en badboll
Specialeffekter och look;
Som sagt, älskar rymdskeppsdesignen. Trickfilmningen är av det mycket enkla slaget, och den ombordvarande rymdvarelsen är bokstavligen en badboll med fötter. Men det är en så skön vibe över alltsammans att man ändå köper att man är ombord på ett rymdskepp, liksom.
Luckor i manus,
Började som ett skolarbete, i kortfilmsformat. Men då någon galen filmbolagsboss trodde på filmen så spelade man in ytterligare material för att fylla ut till långfilmsformatet. Resultatet är rapsodiskt.
Mest minnesvärda scen*
Doolittle spelar på flaskorgel.
Ut på rymdpromenad för att tala bomben till rätta
Domen:
Jag har ett speciellt ställe i mitt hjärta för indierymdfilmer, för de visar så tydligt att om man bara är kreativ, originell och har en bra idé så behöver man inte punga ut med hundratals miljoner dollar för att gestalta rymden. Dark Star måste vara paradexemplet, och är både kul, galen och på sin tid nyskapande. Stundtals känns den helt modern. Men det är en studentfilm från 1974, så förvänta dig inte några kameraåkningar eller ens en fullständig historia.
Det är också spännande att tänka på att tre för genren så betydelsefulla herrar (Carpenter, O’Bannon, Cobb) möttes här första gången, och faktiskt kom att samarbeta många gånger efteråt. För Dan O’Bannon blev Dark Star en karriärstartare som så småningom ledde till Alien tillsammans med Cobb. Dan var så irriterad på badbollen att han ville göra en alien som såg äkta ut..
Jag säger som Mats sa till mig: det hör till din allmänbildning att ha sett Dark Star, och du kommer att ha kul. Det är 1 timme och 20 minuters absurd rymdunderhållning.
Se även+
Moon för liknande ödslig och smått komisk stämning. 2001 för filmen som Dark Star kommenterar.
Rymdfilm 
6 kommentarer