The Last Starfighter (1984) – Go, Gunstar!

Gunstar, designad av Ron Cobb är ett av filmhistoriens helt datoranimerade skepp, som nu i blurayversionen kommer till sin rätt i 3000 x 5000 px upplösning

Gunstar, designad av Ron Cobb är ett av filmhistoriens första helt datoranimerade skepp, som nu i blurayversionen kommer till sin rätt i 3000 x 5000 px upplösning

Handlingen.

Alex spelar Starfighter som ett proffs

Alex spelar Starfighter som ett proffs

En smått bisarr men kul film från 1984, en barnslig blandning mellan tonårsdrama, Star Wars och Tron. Alex (Lance Guest) är en tonårskille med en längtan bort från den fattiga, men ganska lyckliga, husvagnsparken där han bor med sin ensamstående mamma. Till skillnad från de andra kidsen vill han inte bara hänga nere vid sjön och burna omkring i pickupen. Medan han drömmer om den stora världen spelar han TV-spelet Starfighter som står i ett hörn på caféet. Ett TV-spel, barn, var en stor låda med inbyggd joystick som var vanliga i offentliga lokaler förr. I det spel som Alex med tiden blir en mästare på är spelaren rymdpilot som skyddar The Frontier från en invasion av den onde Xur.

Vad Alex inte vet är att spelet är ett test som placerats ut av alldeles riktiga rymdvarelser som behöver rekryter till sin alldeles riktiga Starfighter-flotta. Samma kväll som han slår rekordet blir Alex upphämtad av den mystiske men charmige Centauri (Robert Preston) som tar honom med ut i rymden. Han har blivit rekryterad som skytt på rymdskeppet Gunstar.

Ron Cobbs väldesignade skepp hör till mina favoriter

Ron Cobbs väldesignade skepp hör till mina favoriter

Rymdskeppet!

Centauris bil visar sig vara ett rymdskepp. Bilen var sedan med i Back to the future 2

Centauris bil visar sig vara ett rymdskepp. Bilen var sedan med i Back to the future 2

Åh, Gunstar! Ett av mina favoritskepp, från en av mina favoritdesigners från sci-fi-världen, konceptkonstnären Ron Cobb (Star Wars, Alien, Dark Star, Total Recall m fl). Cobb har givit denna skönhet former som gör att den både ser kaxig och grymt snabb ut. De fyra motorerna är placerade som på en x-wing från Stjärnornas krig, men Gunstar är betydligt djärvare i linjerna än sina föregångare. Skytten sitter i ett eget torn med headsupdisplayer och en stol som snurrar 360 grader. Gunstar ser helt enkelt ut att kunna sparka duktigt med rumpa.

En annan läcker kärra är skojaren Centauris futuristiska bil som också är ett rymdskepp (bilden till höger). Den är slimmad på det där härliga 80-talssättet, med rader av touchkontroller i regnbågens alla färger. Om du tycker att den liknar Michael J Fox’ DeLorean från Tillbaka till framtiden, så är det ingen långsökt koppling. Bilen var faktiskt senare med som bilstatist i framtidsscenerna i Tillbaka till framtiden 2.

Starfighterrekryterna på sin första lektion

Starfighterrekryterna på sin första lektion

Pretentionerna?

Klassisk saga, varken mer eller mindre. Ung man hittar en speciell förmåga inom sig som ingen hemma har lagt märke till, blir hämtad av en äldre mentor och ger sig ut på äventyr, räddar världen och återvänder hem som hjälte.

Skurkar man inte vill möta i en mörk gränd

Skurkar man inte vill möta i en mörk gränd

Specialeffekter och look;

Jag ser sällan filmer bara för deras effekters skull, men om de har så gott hjärta som The Last Starfighter så låt gå för det. För de helt datoranimerade specialeffekterna (rymdskeppen, t ex) är makalösa med den tidens mått. Filmen var en av de första som använde datoranimationer (Star Trek II och Tron var tidigare.) De 300 datoranimerade scenerna gjordes på Cray superdatorer, och en scen kunde innehålla upp till 250 000 polygoner med en upplösning på fortfarande fräscha 3000 x 5000 px. Det här har gjort att filmen kunde släppas på en superskarp och väldigt läcker HD/blurayutgåva för inte så länge sedan. I den är alla färger uppfräschade också, och filmen ser ut som om den var gjord igår. Totalt 27 minuter är datoraminerade, och även om det ser helt ”overkligt” ut så märks det att själva objekten är riktigt fint renderade. Det som kommit längst idag förhållande till 1984 är snarare hur de animerade objekten rör sig och påverkas av varandra och omgivningen.

Övrig produktionsdesign är också i sig en anledning att se filmen. Kostymerna är välgjorda, och har en dramatisk air av rymdopera. Skurkarnas röda läderoutfits och bisarra taggförsedda spira som de hytter med skänker en lätt camp känsla åt den onda sidan. Och det många väldigt fint gjorda rymdvarelser. Visuellt en av de smarrigare rymdfilmerna från 1980-talet.

Varelsedesignen är genomgående superb och en anledning i sig att se filmen

Varelsedesignen är genomgående superb och en anledning i sig att se filmen

Luckor i manus,

Självklart finns inga luckor i manus i en film som ett rymdimperium som rekryterar piloter genom att ställa ut arkadspel.

Mest minnesvärda scen*

Kanske då Alex klon som ersatt honom på hemmaplan skruvar av sig huvudet.

Grig är Gunstars navigatör och en trevlig prick

Grig är Gunstars navigatör och en trevlig prick

Domen:

Så här mysig ser man ut om man är ett rymdmonster

Så här mysig ser man ut om man är ett rymdmonster

Vissa stunder blir jag frustrerad av att kolla på The Last Starfighter, för den är så corny och har så gammaldags världsbild och tappar hela tiden i tempo. Det har gått mycket lång tid sedan 1984 och ramhandlingen med ett TV-spel som hela husvagnsparken jublar när någon får highscore är så kuriös att jag tappar tråden där ett tag. Vad var det med dataspelen som fick dem att framstå som så magiska i den här filmen, och War Games och Tron? Filmen har genomgående lite svårt att bestämma sig för om den ska vara ett drama eller en komedi eller ett äventyr, ett drag som den delar med den betydligt bättre Galaxy Quest, vars tema också liknar Starfighters‘.

Men sen bär det iväg ut i rymden, och då spårar hela berättelsen ut på ett charmigt och tramsigt sätt och blir plötsligt omöjlig att värja sig emot. De som utformat det visuella i filmen har utan minsta tvekan satsat sitt yttersta på att det ska bli en bra rymdfilm. I genomgående superbt designade rymdmiljöer pratas det en hel massa påhittat rymdspråk och görs mystiska rymdgester, i ett myller av underbara aliens. Rymdskurken har stirrande blick, mouhahaha-skratt och framträder som ett enormt svävande hologram. Skeppen är fierce, laserstrålarna färgstarka och musiken bombastisk. Där någonstans blir jag som ett barn i en godisbutik, glömmer lamt tempo och tunna storyn, och låter mig översköljas av det färggranna äventyret. Filmen förtjänar att ses i sin bluray/HD-version.

Se även+

Galaxy Quest – liknande historia, bättre manus och vuxnare humor

Regi: Nick Castle, producent: Gary Adelson

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

5 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s