Falling Skies säsong 1-3 (tv-serie) – grabbigt motståndsdrama

USA 2011 (säsong 1), 2012 (säsong 2) och 2013 (säsong 3), skapad av Robert Rodat

Seriens patriark, presidenten  Tom Mason, med sina tre söner

Seriens patriark, presidenten Tom Mason, med sina tre söner Hal, Ben och Matt

Handlingen.

Efter tre säsonger av Falling Skies, och medan fjärde säsongen spelas in, är det läge för Rymdfilm att recensera detta utomjordiska motståndsdrama med inslag av grabbigt familjeäventyr, intergalaktisk maktkamp och body horror.  I centrum står historieprofessorn Tom Mason (spelad av Noah Wyle), familjefar för de tre pojkarna Hal (Drew Roy), Ben (Connor Jessup) och Matt (Maxim Knight). Han är pappan som försöker rädda sin familj och utvecklar oväntade ledaregenskaper på köpet.  Hans ovilja att leda kombinerat med en Manlig Kärvhet gör honom till en klassiskt amerikansk filmhjälte, som hämtad från en Westerfilm.

Falling Skies börjar har det bara gått några månader sedan de åttabenade Skitters invaderade Jorden tillsammans med sina stora mech-robotar. Det amerikanska samhället har kollapsat och i spillrorna kämpar små fickor av motståndskämpar för att överleva. Första säsongen kretsar  mycket kring hur Tom kommer i kontakt med milisen och börjar det desperata sökandet efter sin försvunne mellanson, Ben. Pojken är ett av många barn som kidnappats av Skitters och kontrolleras  som slavar med hjälp av biomekaniska, parasitliknande implantat. Tom lyckas rädda Ben och samlar fler och fler människor med hjärtat på rätta stället i kretsen kring sig, Där finns bland andra den ärrade översten Dan Weaver (Bill Patton), och milisledaren Pope (Colin Cunningham). Gradvis under säsong 1 och 2 etableras en växande värld kring motståndsrörelsen: de slår sig ned i sin fristad Charleston och bygger upp ett civilsamhälle med familjer och barn där. Därmed börjar också berättelsetrådarna att bli mer varierade än det rena militärdramat från säsong 1.  Tom skaffar dottern Alexis med Anne (Moon Bloodgood) men snart inser de att Alexis besitter mystiska krafter och växer onaturligt snabbt.  Tom blir snart den naturlige ledaren och i början av säsong 3 utses han till President av Nya Förenta Staterna. Förrädaren Karen (Jessy Schram) fungerar som seriens skurk, och står både för konkreta hot mot Charleston men förekommer också som en drömfigur som om nätterna försöker locka storebror Hal att överge sin flickvän och förråda de sina. Tredje säsongen fokuserar också mycket på samarbetet med en ny utomjordisk ras, The Volm, som ansluter sig till människorna och hjälper dem bekämpa invasionen.  Det visar sig också att utomjordingarna från första säsongen, Skitters, bara är slavar under de mystiska Overlords’ piska. Precis som barnen kontrolleras av implantat, kontrolleras Skitters. Kampen mellan Overlords och The Volm har pågått i många århundranden runt om i galaxen, och nu har den kampen kommit till Jorden. Utomjordingarna går gradvis från att vara en anonym massa till att bli individer med egna agendor. Till och med vissa Skitters gör uppror mot sina slavdrivare och tar människornas parti.  Detta orsakar förstås slitningar i motståndsrörelsen: går det alls att samarbeta med några utomjordingar utan att vara en förrädare? I slutet av säsong tre bjuder Falling Skies på en större och rikare sci-fi-värld än jag från början trodde att serien var kapabel att skildra.

Doug Jones spelar Cochise, en Volm på människornas sida

Doug Jones spelar Cochise, en Volm på människornas sida

Pretentionerna?

Precis som (den något mer framgångsrika) zombieserien The Walking Dead fokuseras här på den personliga aspekten av Jordens undergång, och hur människor  och samhälle kan överleva efter katastrofen. Men Falling Skies har en mer traditionell actionvinkel än Walking Dead, eller för den delen än nyare rymdserien Defiance. Den är en grabbig fantasi om hur den riktige karlakarlen kan slå sig fram i de tuffaste omständigheter och samtidigt lyckas vara en ömsint älskare, god far, demokratisk ledare och fin bromancevän. Dessutom argumenterar den ständigt för mänsklig exceptionalism: vi är unika i universum, eftersom vi har en kämpaglöd som ingen annan art har.

Utomjordingarnas fäste i Boston

Utomjordingarnas fäste i Boston

Världsbygget och rymdskeppen!

Mycket av tv-serien utspelas i ruinerna av de en gång så mäktiga amerikanska städerna. Invasionsstyrkans högkvarter finns i Boston, där Espheni/Overlords placerar ett moderskepp på fyra ben som tornar upp sig över staden och fungerar som energikälla för ett försvarsnät av laserstrålar. Människorna har förstås för länge sedan flytt från Boston och gömmer sig i skogen eller i spillrorna av mindre städer. Även fristaden Charleston visas i serien som en serie ruiner och kala rum. Det är en vare sig vacker eller graciös värld vi får se i Falling Skies.

Förödelsen orsakas så klart av utomjordingarna och deras överlägsna vapen. Totalt i de tre säsongerna stöter vi på tre separata alienraser:

  • Skitters, åttabenta monsterlika varelser som övervägande är fientliga. De attackerar med hjälp av stora, beväpnade robotar, och de kidnappar barn som de inympar med tankekontrollerande implantat i ryggen. Implantaten har ett sorts parasitliknande pseudoliv, och liknar självlysande tusenfotningar. Det visar sig dock att Skitters själva är slavar under tankekontrollen från…
  • Espheni, långa, grå och smått delfinlika superaliens som också kallas för Overlords. Det är egentligen de som invaderar Jorden, och Skitters är bara en besegrad ras från en annan planet, som de tvingar göra smutsjobbet åt dem. Espheni är inte vana att möta sådant motstånd som människorna bjuder på, och de erbjuder Tom och hans vänner att leva i fred så länge som de accepterar Espheni som sina herrar. Tom säger förstås nej, för annars vore ju serien över. Förutom tankekontrollen via tusenfotningarna kan Espheni också inplantera mycket läskiga små rymdmaskar i folks hjärnor, som får dem att avslöja vad de vet och bli allmänt galna och förstörda. Espheni slåss sedan många hundra år mot…
  • Volm, ödleliknande varelser som liknar drax från Enemy Mine. Volm är smått opålitliga, upptäcker våra mänskliga hjältar. De hjälper människorna med hjälp av sina hemliga strålkanoner och flotta av rymdskepp, men tycks ha en egen agenda och ser ner på sina allierade. Är de verkligen våra vänner, eller har vi bara en gemensam fiende?

Design och specialeffekter;

En konsekvent genomförd sliten look med en dämpad färgskala och kontrastrikt foto gör att serien känns modern och kanske till och med upplevs seriösare än den egentligen är. Jämfört med färgprakten i Defiance ser Falling Skies riktigt realistisk ut. Till detta bidrar utmärkt monsterdesign och mask, där Skittern Red Eye och Volmen Cochise (Doug Jones) sticker ut och verkligen fungerar som ickemänskliga huvudpersoner. Vi har kommit långt i specialeffekterna då en vanlig tv-serie kan producera så fina rymdvarelser. Espheni är mer anonyma, liksom mechrobotarna och de olika rymdskeppen. Många av de digitala effekterna är dessutom gjorda med lägre upplösning än fotot, vilket ger dem den där karaktäristiskt ”suddiga” looken som kännetecknar produktioner med snäva budgetramar. Eftersom Falling Skies koncentrerar sig så mycket på sina huvudpersoner är dock detta inget som stör helheten allt för mycket.

Overlords, också kallade fishheads

Kärt barn har många namn: Espheni, eller Overlords, också kallade fish heads

Domen:

Som så många andra genredramer tog det ett par säsonger för Falling Skies att hitta formen. Mina förväntningar i början sattes nog lite för högt, pga att Steven Spielberg var exekutiv producent och manusförfattaren Robert Rodat också skapat Saving Private Ryan. Men de första avsnitten malde liksom bara på i dyster krigsfilmstradition, fulla av plattityder om vikten av att kämpa som en man och hur Tom aldrig tänkte ge upp kampen för sina söner. Allt ackompanjerat av stridslarm och skymt av nattmörker och damm. Utomjordingarna var ansiktslösa standardmonster man sett så många gånger förut. Vips hade halva säsong 1 gått utan att lämna några djupare spår. För mig var det svårt att känna engagemanget.

Men sedan började storyn fördjupas, intrigerna blev mer komplexa, persongalleriet utvidgades och mysteriet med de många olika sorterna utomjordingar tätnade. Under säsong 2 och 3 etablerades en rikare och mindre gravallvarlig fantasivärld. Det är bara en känsla, men kanske gjordes första säsongen för en tänkt mainstreampublik som inte troddes klara av mer komplexa science fictionelement? Och enligt samma teori: från andra säsongen är det mer för rymdfilmsfansen? Det är visserligen fortfarande lite för grabbigt för min smak, och framför allt är det märkligt hur en actionserie från 2013 kan reproducera så traditionella könsroller. Det är männen som krigar medan kvinnorna föder barn och drabbas av förlossningspsykos. Men detta testosteronstinna och bredbenta blandas ut med inslag av den klassiska 80-talsserien V och med lagom doser kärlek, svek, skräck och känslosamhet. Det ska bli intressant att se om de kan fortsätta att fördjupa och expandera berättelsen i säsong 4 som sänds våren 2014.

RedEye är en skitter som blir människornas vän

Red Eye är en skitter som blir människornas vän

Se även+

Defiance (tv-serie 2013)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

5 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s