Defiance (tv-serie 2013) – välgjord men välbekant rymdserie

Säsong 1 av Defiance går på svenska TV6 med premiär fredag 13 september 2013

Några av huvudpersonerna i Syfys Defiance

Från vänster: Tarak Darr (Tony Curran), Stahma (Jaime Murray), borgmästare Amanda Rosewater (Julie Benz), Kenya (Mia Kirshner), Joshua Nolan (Grant Bowler), Irisa Nyira (Stephanie Leonidas) och Rafe McCawley (Graham Greene)

Storyn.

De flesta science fictionfans har en hatkärlek till TV-kanalen Syfy. Å ena sidan är det kanalen som hade fabulösa Battlestar Galactica. Å andra sidan släpper de ifrån sig en strid ström av jönsiga C-filmer med värdelösa effekter, som Komodo vs Cobra, Lake Placid 3 och Area 51. På senare år har det varit lägre kvalitet och inte alls så mycket rymdfilm på Syfy, så jag kan inte säga att mina förväntningar var på topp då jag först hörde talas om deras nya storsatsning: TV-serien Defiance. Men eftersom dess skapare är Rockne S O’Bannon, som en gång i tiden skapade Farscape, så ville jag ge den en chans.  Defiance hade premiär i USA i våras och på TV6 nu i höst. Efter att ha sett halva första säsongen måste jag säga att jag är lite positivt överraskad.

Defiance utspelas i ett omsorgsfullt gestaltat världsbygge, rikt på bakgrundshistoria. Det är den framtida postapokalyptiska Jorden. Åtta olika alien-raser (kollektivt kända som The Votans) har kraschlandat i enorma arkrymdskepp på vår planet, på flykt undan undergången i sitt eget solsystem. Terraformerande maskiner har ödelagt den mänskliga civilisationen, och begravt våra gamla städer djupt under artificiellt producerad mark. Jordens djur har muterat och blivit till monster. Men de flesta aliens som kraschade här var ändå fredliga, egentligen bara på jakt efter ett nytt hem. Efter ett inledande krig lever nu människor sida vid sida med de åtta raserna i en värld som påminner mycket om Vilda Västern. TV-serien fokuserar på den lilla mångkulturella staden Defiance som växt upp i ruinerna efter St Louis. Den befolkas av ett färgstarkt persongalleri av människor och aliens, och hit anländer äventyraren Nolan (Grant Bowler) och hans adopterade aliendotter Irisa (Stephanie Leonidas) som i frisyr och kroppsspråk påminner mycket om Leeloo i Femte Elementet. Defiance visar sig vara fullt av intriger och i högt tempo presenteras vi för ett mordmysterium i första avsnittet. Dessutom en Romeo och Juliainspirerad kärlekshistoria mellan sonen en en aliengangsterboss med storhetsvansinne, Datak Starr, och dottern till den lokale gruvpampen McCawley. Och en konspiration för att förstöra Defiance.  Och en fullskalig attack på staden från de onda jätterobotarna The Volge. Varje avsnitt har flera sidohistorier, en hel del karaktärspresentationer och karaktärsbyggande. Några längre berättelsetrådar etableras och löper över hela säsongen: borgmästaren Amanda (Julie Benz) som kämpar för att bli accepterad av stans höjdare, hotet från den expansiva Republiken, och rasmotsättningarna mellan de olika aliens och människorna. Det är rikligt med rapp dialog, många detaljrika miljöer med drag av Western och Star Wars, och ett rätt hemtrevligt myller av bifigurer.

En välgjord värld verkar Defiance vara, med gott om bakgrundshistoria. Här ser vi terraformerare som sänker sig över St Louis

En välgjord värld verkar Defiance vara, med gott om bakgrundshistoria. Här ser vi terraformerare som sänker sig över St Louis

Rymdskeppen och teknologin!

I de avsnitt jag har sett är Defiance en i stort sett helt jordbunden berättelse, men vi får ändå se rikligt med rymdskepp. Premissen är att Votansystemet hade åtta olika sorters aliens som hade någon form av gemensam kultur, och då en stjärnkollision gjorde Votan obeboeligt gav sig alla iväg i stora arkskepp mot Jorden. I olika flashbacks får vi se deras ankomst till vår värld, som sker 2013. Resan sker med underljushastighet och tar enligt uppgift i serien 5000 år. Eftersom det är åtta olika sorters aliens, är det många olika varianter på skepp som skymtar förbi. Både skeppsdesign och animation håller hyfsad TV-kvalitet.

Jorden omges av arkbältet, en massa rymdskrot som består av resterna av arkskeppen

Jorden omges av arkbältet, en massa rymdskrot som består av resterna av arkskeppen

I framtiden, då Defiance alltså utspelas, har arkskeppen för länge sedan slutat fungera och börjat krascha ned på Jorden då deras omloppsbanor urartar. Detta kallas för ”arkfall” och pågår hela tiden. I allra första avsnittet undersöker Nolan och Irisa ett nyligen kraschat skepp, för att se om det finns värdefull teknologi ombord som går att sälja. Senare hittas vrakdelar som är värdefulla eller ruvar på hemligheter. I Defiance-världen lever alltså huvudpersonerna i spillrorna av en mer tekniskt avancerad tid, och måste lappa och laga den rymdtekologi de vill kunna fortsätta använda. Såväl aliens som människor har lyckats rädda viss teknik undan förstörelse, som stadens energisköld som håller monster, banditer och robotar ute. I övrigt lever de ett primitivt liv. De onda robotarna Volge verkar dock hålla en högre teknisk nivå än de övriga raserna, något som kanske får sin förklaring i kommande avsnitt.

The Volge är en av åtta alienraser, och seriens mörka hot. Ja, de är jätterobotar. (Defiance)

The Volge är en av åtta alienraser, och seriens mörka hot. Ja, de är jätterobotar. (Defiance)

Specialeffekter och look;

Produktionsdesignen är helt okej för att vara en TV-serie på Syfy, om än inget att skriva hem om. De flesta scenerna är vanlig dialog i en lite ruff och ganska charmig efter-katastrofen-miljö. Då och då visas lite panoramavyer av rymden, rymdskeppen, bergen eller det slagfält som figurerar i slutet av pilotavsnittet, och dessa är förstås helt datoranimerade. Serien har fått en del kritik för att animeringarna är ryckiga, och visst, det är inte Avatar direkt. Men för den budget jag förmodar att Syfy har per avsnitt har de ändå lyckats få till scenografin ganska bra.

Jaime Murray spelar Stahma Tarr

Jaime Murray spelar Stahma Tarr

Domen:

Skaparna av Defiance slösar verkligen inte med tittarnas tid, utan satsar allt på att suga in oss i sin värld så snabbt det bara går. Intrigtrådar och nya figurer introduceras med en rasande fart. Redan i slutet av första avsnittet har man hunnit få en bild av staden Defiance, vilka dess typiska invånare är och vilka problem som tornar upp sig vid horisonten. Ett så här effektivt berättande möjliggörs av två saker: Dels är det en riktigt omsorgsfullt välgjord sci-fi-värld som vi presenteras för. Någon har tänkt till med bakgrundsstoryn och alla konspirationstrådarna. Dels jobbar Defiance väldigt mycket med genreklichéer, vilket gör att denna omsorgsfullt gestaltade värld också är omedelbart välbekant för alla som är bekanta med genren. Vilda västernkänslan är som direkt hämtad från Joss Whedons Firefly, och Nolan är inte alls olik Fireflys Mal. Miljöerna i stan, med de många olika rymdvarelserna, påminner både om Mos Eisley i Stjärnornas Krig och om Quarks bar i Star Trek Deep Space Nine. Och eftersom det är Rockne S O’Bannon som står bakom Defiance är det inte så konstigt att alltsammans också har en distinkt känsla av Farscape. Personligen gillar jag den här typen av ganska traditionell rymdserie, och kan tycka att det är lite charmigt att de så ogenerat lånar från sina föregångare.

Men det finns också risker med att köra med så trygga spår, och det är att huvudpersonerna riskerar att bli oengagerande om de är alltför generiska. Det ringer lite varningsklockor hos mig då välbekanta stereotyper från genren paraderar förbi: Den burdusa doktor Yewll som alltid har en sarkastisk kommentar redo till sina patienter… Den godhjärtade bordellmamman som alltid finns där för att lyssna på (den manlige) Hjältens bekymmer… Romeo och Julia-ungdomarna.. Samma sak med alienraserna: vi har förmodligen sett dem alla förut. Det kommer att ställa stora krav på högt tempo och fantasifull intrig om inte huvudpersonerna och rymdinslagen är orginellare än så. Men än så länge är jag försiktigt optimistisk om Defiances framtid. Det må vara en pyttipanna på välkända ingredienser, men det är åtminstone en vällagad pyttipanna.

Serien klarar Bechdeltestet.

Trenna Keating spelar Doc Yewll, Defiances doktor, som är av rasen Indogene

Trenna Keating spelar Doc Yewll, Defiances doktor, som är av rasen Indogene. Hon är rolig, men en kliché.

Defiance visas på fredagar på TV6. Serien kommer att få en till säsong, som spelas in hösten 2013 och visas i USA våren 2014.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

7 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s