The Quiet Earth (1985) – postapokalyptisk pärla

Nya Zeeland 1985, regi: Geoff Murphy, baserad på Craig Harrisons roman.

Bruno Lawrence spelar Hobson

Bruno Lawrence spelar Hobson

Handlingen.

Hur reagerar man om man är den siste mannen på Jorden? Känner man sig fri? Tror man att man är Gud? Blir man tokig? Detta får den halvt osympatiske forskaren Zac Hobson anledning att fundera på då han vaknar abrupt kl 6.12 på morgonen och finner att han är till synes helt ensam kvar. Gator och hus i nyazeeländska Hamilton är öde. TV och radio har tystnat. Inte en själ någonstans. Hobson går igenom många stadier av panik, ilska och förtvivlan innan han till slut träffar på en kvinna som han inleder ett sorts postapokayptiskt förhållande med. Så småningom ansluter sig en tredje man till den lilla gruppen. De har det gemensamt att de höll på att dö vid det ögonblick då resten av befolkningen försvann. Det är det hemliga projektet som Hobson arbetade för som orsakat katastrofen, som de döper till Effekten. De tre överlevarna kämpar med konflikter sinsemellan samtidigt som Hobson vill förstöra forskningsanläggningen innan Effekten får Jorden att gå under slutgiltigt och upplösas i elementarpartiklar.

Pretentionerna?

Inspirerad av klassiker som I Am Legend (1954 års version) och Day of the dead, fast utan några odöda. Filosofiska och pseudoreligiösa övertoner. Mycket flummigt slut.

The Quiet Earth

The Quiet Earth

Specialeffekter och look;

Omslaget till filmen är klassiskt och ikoniskt: en ensam man på en strand med en överjordisk himmel framför sig där en planet med ringar stiger upp bakom märkliga molnformationer. Den scenen är med i filmen, men bara helt kort. I övrigt är The Quiet Earth helt realistisk i sin framtoning, med den övergivna moderna staden som bakgrund till de tre skådespelarnas våndor. Filmen är 27 år gammal, men ser fortfarande ganska modern ut. Effektfullt, utan att förlita sig på specialeffekter.

Luckor i manus,

Som science fiction håller inte berättelsen ihop. Vilken sorts maskin som kan få alla människor och djur att simultant försvinna utan ett spår, men skona de som håller på att dö – ja, det är ju lite svårt att föreställa sig den maskinen. Eller varför den skulle vara placerad i Hamilton, Nya Zeeland. Eller hur Saturnus kan dyka upp på himlen och Solen börjar flimra. Det går inte ihop om man betraktar det rationellt.  The Quiet Earth förtjänar istället att uppskattas som en lång och ganska finurlig drömsekvens. Mer fantasy än sci-fi.

Mest minnesvärda scen*

Hobsons mentala sammanbrott, där han klär sig i kvinnokläder och ger sig ut på stan och krossar saker.

Domen:

En postapokalyptisk liten pärla! Berömvärt fokus på de tre människornas öde snarare än katastrofen i sig. På ett sätt väldigt skönt att det inte kommer några zombies och stör dramat. Huvudpersonernas övergivenhet kontrasteras mot den stora stadens övergivna gator och parker.  Vackert fotograferat av James Bartle.

Se även+

George A Romeros zombiefilmer och 28 dagar senare av Danny Boyle. Warm Bodies från 2013 för något lite liknande.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s