Barbarella (1968) – är Orgasmatrons överkvinna ett objekt eller subjekt?

Frankrike/Italien 1968, regi: Roger Vadmin, manus: Vittorio Bonicelli baserat på Jean-Claude Forets tecknade serie, producent: Dino DeLaurentiis

Barbarella

Barbarella

Barbarella

Barbarella

Handlingen.

Det är 4100-talet. Jordens president har sänt sin bästa rymdagent, Barbarella (Jane Fonda i den ena fantastiska kreationen efter den andra) på ett hemligt uppdrag. I sitt plyschklädda rymdskepp korsar hon galaxen på jakt efter den försvunne forskaren Durand Durand. Skeppet kraschar, och Barbarella upplever en rad bisarra äventyr på planeten Tau Ceti, som behärskas av den ondskefulla Tyrannen som får sin kraft från en mystisk, telepatisk organism som kallas Mathmos.  På vägen får hon hjälp av ängeln Pygar och revolutionsledaren Dildano.  Och hon fångas i filmens mest berömda scen i Orgasmatron, en maskin som dödar genom att sända sexuell njutning genom kroppen i överdos. Men Barbarella överhettar istället maskinen och tar hem spelet. På vägen blir hon dock attackerad av såväl köttätande dockor som en flock med mordiska undulater.

Pretentionerna?

En mycket 60-talsaktig och knarkig framtidsdröm om en värld där alla är sexuellt frigjorda, känner varandras vibrationer genom telepati och flyger genom universum iklädda minimala pälsbikinis.

Barbarellas rymdskepp är av plysch

Barbarellas rymdskepp är av plysch

Rymdskepp och världsbygge, produktionsdesign;

Det är för att se alla kul detaljer som man ser om Barbarella idag. Det är en verkligt utomjordisk känsla över kostym, scenografi och rekvisita. Med en rejäl touch av 1960-talets mer knarkigt spejsade stil. Material som återkommer är plast, plysch och papier maché, upplyst i klart orange, lila och gröna färger.. och omgärdat av kolsyreis. Det är snyggt som bara den, men ser så klart inte äkta ut för fem öre.

Barbarella

Barbarella

Barbarellas look, scenografi och kostymer kommer igen i konst, film, popvideor och kitsch från de senaste 45 åren. Filmen blev så stilbildande att den inspirerade alla från tillverkaren av lavalampor, Mathmos (som lånat sitt namn från filmens ondskefulla gelé) till popmusikens Duran Duran och Kylie Minogues stylist. Och inte minst rymdfilmsgenren har Barbarella att tacka för mycket. Jabba The Huts hov och prinsessan Leias bikini i Jedins återkomst. Hela floran av Star Warskopior lånade mer än bara lite från Barbarella.

Orgasmatron i Barbarella

Orgasmatron i Barbarella

Domen:

En kultfilm i sann bemärkelse, och av intresse för en modern publik just som kuriosa. Den betraktades som sexuellt provokativ, camp och corny redan vid releasen, floppade ekonomiskt men fick så en revival som kultrulle i mitten på 70-talet.

Det kom tre klassiska science fictionfilmer år 1968. Förutom Barbarella var det förstås Kubricks 2001 och Apornas Planet. Men trots att Barbarella varit så visuellt inflytelserik så är Jane Fondas äventyrskomedi numera den mest bortglömda av de tre klassikerna. Möjligen är det för att komedier åldras snabbare. Eller för att manuset gör filmen mer episodisk än episk, och kan liknas vid en serie löst sammansatta sketcher där Barbarella ska ta sig ur en ny, surrealistisk knipa med hjälp av sex. Det mesta av humorn i Barbarella känns idag ansträngt och omodernt, och filmens för den tiden så radikala sexuella frigjordhet framstår idag mest som en manlig regissörs våta dröm om Jane Fonda. Men inte bara: som många filmvetare påpekat så har Barbarella en autonomi filmen igenom, och även om hon använder sin sexualitet för att ta sig ur knipor, så är det hon som får rädda de flesta män i filmen. Dessa båda teman: Barbarella som exploaterat objekt eller från 1960-talets puritanism frigjort subjekt, tävlar med varandra filmen igenom.

Men såväl Fonda själv som hela Barbarella kommer undan med det mesta tack vare glimten i ögat – en sorts vanvördig metanivå som faktiskt gör den mer modern än exempelvis den gravallvarligt distanslösa Apornas planet. Fonda håller masken hela tiden, men sneglar nästan in i kameran, som om hon vill försäkra sig om att vi förstår att det inte är på allvar, utan ett enda stort rymdspex. På så vis har Barbarella kanske mest gemensamt med Mel Brooks Spaceballs.

Undulater attackerar Barbarella

Undulater attackerar Barbarella

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s