Gattaca (1997) – att höja sig bortom sina genetiska begränsningar

USA 1997, manus och regi: Andrew Niccol, producent: Danny de Vito m fl.

Vincent (Ethan Hawke) drömmer om att bli astronaut, i Gattaca

Handlingen.

En av 90-talets stora sci-fi-klassiker, som mot en stiliserad framtidsfond utforskar frågan om hur mycket inflytande vi själva har över vårt öde. I Andrew Niccols framtidsvision satsas allt på eliten, och redan vid födseln sorteras de genetiskt överlägsna ut för att placeras i speciella skolor som ska uppfostra dem till framgångsrika individer. Eugeniken har gått så långt att endast den med perfekt DNA kan njuta av fullständiga medborgerliga rättigheter och ett fullvärdigt liv.

Vi följer den unge mannen Vincent (Ethan Hawke) som är fast besluten att uppnå sin dröm om en plats i Gattaca Aerospace Corporation och bli astronaut. Som en coda genom hela berättelsen lyfter rymdraketer i från Gattaca, med Vincents längtansfulla blickar efter sig. Men Vincent är inte genetiskt perfekt, och har levt hela sitt liv i diskriminering, utanförskap och fattigdom. Hans enda chans till en plats i Gattaca är att bli en bedragare. Han lånar identitet och DNA från Jerome (Jude Law), en fd elitstudent som förlorat sina ben i en olycka. Som Jerome kan Vincent förverkliga sin dröm. Men vägen mot rymden är kantad av problem. Dels blir det än mer komplicerat att upprätthålla charaden då Vincent/Jerome förälskar sig i kollegan Irene (Uma Thurman). Dels sker ett brutalt mord på kontoret, och polisens vassaste detektiver börjar söka igenom arbetsplatsen efter DNA-spår. Det räcker med ett enda förfluget hårstrå för att Vincents bluff ska falla.

Bröderna är rivaler från späda år, i Gattaca

Pretentionerna?

Många teman vävs samman till en psykologiskt komplex berättelse om jaget, syskonrivalitet, prestationen som mätare av människovärde, vänskap och lojalitet.

Världsbygget och rymdskeppen!

Denna framtidsvärld är teknologiskt inte särskilt långt från vår, men helt klinisk, prestationsfixerad och fascistisk. Det är ett samhälle som förmodligen anser att det går igenom en storhetsperiod av ständig utveckling och framgång. Men de har lämnat halva befolkningen bakom sig, och endast den perfekte har någon plats i gemenskapen. Samhället ser ut som en modernistisk dröm i glas, betong och neon. Inte en spricka tillåts uppstå, och inte heller några trötta ögon eller värkande ryggar. Allt och alla är på topp, jämt.

Raketerna lyfter från Gattaca

Detta elitsamhälle sätter prestige i att utforska rymden, och Gattacainstitutet skickar hela tiden iväg nya skepp mot Saturnus och dess månar. Raketen som penetrerar skyn fungerar förstås som en lämpligt manlig symbol för elitens dådkraft och utforskarlust. Men rymden representerar också friheten i berättelsen. Vincent drömmer om att resa upp i rymden, inte bara för att bräcka sin genetiskt perfekta lillebror, utan också för att han föreställer sig att det i rymden är möjligt att börja om. Bara han kommer dit, kommer han inte att vara vara underlägsen någon. Rymdresan blir den konkreta manifestationen för att det går att höja sig bortom sina genetiska begränsningar. Om denna dröm någonsin kan besannas, förblir oklart. Kanske är Vincent bara naiv?

Jude Law är Jerome, som bjuder på sitt blod för att Vincent ska kunna föreställa honom

Design och estetik;

En grymt vacker film, i all sin kvävande sterilitet. Färgerna svart, gult och grönt återkommer i olika kombinationer – en estetik som två år senare skulle dyka upp igen i den mer kända The Matrix. Produktionsdesignen av Jan Roelfs (som också designade Orlando) blev välförtjänt Oscarnominerad. Genom att scenografin är så hyperestetisk – avskalad som en minimalistisk teaterscen – poppar människorna ut från bakgrunden desto mer.

Vincent och Irene i Gattaca

Mest minnesvärda scen*

Det finns flera tillfällen då ovissheten om Vincents hemlighet har röjts eller inte nästan blir olidlig. Framför allt då Gattacas anställda tvingas göra ett blodprov hos företagsläkaren för att polisen ska kunna matcha ett DNA-spår de hittat på mordplatsen. Det är en rent Hitchcocksk spänning i att se Vincent köa med de andra för att troligen bli avslöjad.

Domen:

En elegant dystopi med poetiska övertoner och många bottnar. Vissa finner filmen kall, och sant är ju att de människor som skildras lever i ett samhälle där varje känsloyttring är till deras nackdel. Det gör den mänskliga interaktionen lite stel. Men det är i högsta grad en del av berättelsen, och kan man se bortom de vackra, nogsamt ordnade anletsdragen stormar det under ytan hos såväl Ethan Hawke som Jude Law. Gattaca är långt mindre känd än senare dystopiska filmer som The Matrix eller Minority Report, förmodligen för att den är mindre insmickrande än de är. Istället för coola actionscener bjuder den på hårt återhållna känslor, komplexa sociala relationer och en skarp samhällskritik. Med sitt tema om genetisk diskriminering var den år före sin tid och är högaktuell än idag. Till ett redan starkt betyg lägger jag ytterligare en stjärna, genom Vincents längtan till ett nytt liv i rymden som trots allt bjuder oss på en gnista av hopp. Att kalla Gattaca för ett mästerverk är kanske att gå för långt, men den är en av de senaste tjugo årens bästa science fictionfilmer.