Noah (2014) – jag ville ha Dr Dolittle, jag fick Döden

USA 2013, manus, producent, regi: Darren Aronofsky

Jennifer Connelly och Russell Crowe

Jennifer Connelly och Russell Crowe i Noah

Handlingen.

Gamla testamentet, alltså. Jag har så svårt att relatera till den Gud som ständigt korrigerar, hämnas, straffar och plågar. Då är berättelsen om Noak ändå ljus i mitt minne från söndagsskolan i S:t Mikaels församling i Uppsala. Det var mysigt minns jag, att höra bibliska sagor återberättas av snälla tanter som pekade på pastellfärgade teckningar med alla djuren samlade kring den snälle farbror Noak. Men tänker man efter är det ju helt sjukt att Gud – för vilken gång i ordningen? – bestämde sig för att utplåna dem som misshagade honom – och att alla utom de som lyckades ta sig till Noaks ark drunknade. Detta bistra strafftema tar självklart den dödsbesatte regissören Darren Aronofskys fasta på då han gör sin egen fantasyversion av Noakberättelsen. Och han krossar för evigt min barndomsbild av Noak som en snäll farbror. Filmens Noah är plågad och besatt. Gud kommer till honom i visioner och säger att människornas ondska gör att de förtjänar att dö. Noahs uppdrag är att bygga en ark för att rädda de oskyldiga. Till hans hjälp kommer stenjättar, en ras av fallna änglar som är angelägna att återgå Guds gunst. Men Noahs egen tolkning av uppdraget är inte att hans egen familj hör till dem som är värda att räddas. Istället fokuserar han helt på att rädda djuren. Sina egna barn ser han som distraktioner från det heliga uppdraget, och han är beredd att döda sitt eget barnbarn för att hindra att människornas ondska kan fläcka ned den nya världen. Aronofskys Noah är en hänsynslös, mordisk, människohatande miljöfundamentalist. Det är en grotesk gestalt. Mot honom ställer Aronofsky en antagonist som är en ännu mer motbjudande gubbe – den fullständigt skrupelfrie barbarkungen Tubal-Cain (Ray Winstone). Kungen smyger sig ombord på arken och börjar förvända huvudet på Noahs son, samtidigt som han visar sin vidrighet genom att börja äta upp djuren. Stämningen tätnar till det olidliga medan arken driver genom den rasande stormen och Noah planerar sina barnamord på däck, medan den onde kungen skär halsen av djuren under däck.

Pretentionerna?

Skuld, plikt, ondska, godhet, grymhet och världssmärta – det är ett mörkt melodrama som spelas upp.  Aronofsky låter den skapelsemytologiska aspekten av Noak ta mycket plats – ibland så mycket att det mänskliga dramat upphör och det påminner mer om en serie bibliska tablåer, som hämtade från någon enorm barockkyrka.

Änglarna i Noah

Änglarna i Noah

Världsbygget!

Noah lånar mer än lite grann från Tolkiens Midgård, och inte minst från Peter Jacksons filmversion. Tänk Isengård, uruk hai som fäller träd och enterna som får sin hämnd, så har du en ganska god bild av den vision av ondska som Darren Aronofsky serverar oss. Här är det ättlingarna till Kain som förstör naturen, äter upp djuren och förgiftar luften. De har skapat en sorts förindustriell, destruktiv urban nomadkultur som ödelägger jorden bakom sig och flyttar vidare tills det inte längre finns någonstans att flytta. Som kontrast mot detta visar Aronofksy upp en idylliserad, frodig grönska – ett eko av Eden – där lejon och lamm på sant bibliskt manér vilar tillsammans.

Mest minnesvärda scen*

För mig är filmens höjdpunkt just den scen som förlänar Noah en plats på en blogg som handlar om rymdfilm. I några sant inspirerade sekvenser får vi en fräsch vision av hur Gud skapade världen på sex dagar – och varje dag är en eon i universums miljardåriga historia. Här vågar sig regissören bort från fantasyestetiken, och klipper ihop stillbilder med illustrationer i en hetsig stil som är så tydligt hans alldeles egna. Vi får se galaxer och planeter formas och en enorm rymdkollision som skapar Jorden och Månen som vi känner dem. Denna scen på drygt tre och en halv minut, tillsammans med andra lika lyriska partier, är de som trots allt gör Noah värd att se.

Emma Watson spelar en av få sympatiska karaktärer i Noah

Emma Watson spelar en av få sympatiska karaktärer i Noah

Design och specialeffekter;

Det är hyfsat, men inte riktigt så storslaget som pretentionerna kräver. Arken är ”realistisk” och därför ganska tråkig. Mer än halva filmen bygger upp en förväntan om en världsödeläggande storm som ska krossa allt i sin väg, men när det väl händer guppar arken mest omkring lite lagom. De fallna stenänglarna är charmigt fejkat stop-motion-animerade, ett trick vi känner igen från LotR då Peter Jackson levandegjorde Lavskägge på vita duken. Filmen innehåller som förväntat många olika djur, men de visas inte alls upp så mycket. Och de vi får se på nära håll ser klart datorgjorda ut, som exempelvis duvan som flyger med olivkvisten. Varför inte använda en riktig duva?

Noah

Noah

Domen:

Jag ville ha en snäll doktor Dolittle omgiven av alla sina vackra djur. Jag fick onda män som vill sticka kniven i varandra, och i djuren. Jag fick en känsla av hopplöshet blandat med brinnande människohat, som en kall död hand lagt sig över min själ och kramat åt. Jag fick min barnatro stucken i brand. Jag är faktiskt osäker på hur vi förväntas känna oss på slutet, då Noah försonas med sin familj och Gud skickar glada regnbågar över himlen som respons. Då har vi sett människor våldtas, stympas, torteras och drunkna i samme Guds namn i över två timmar. Inte ens Emma Watsons fina insats som den oskyldiga modern som bär framtiden i sin famn kunde rädda mitt humör den kväll jag såg Noah.

Mer Döden+

Vad är det med den bibliska Gud och besattheten av undergång och död?  Jag tänker på en annan deprimerande film, Knowing från 2009, en sorts Noakhistoria. Även där figurerar Döden, och änglar och lidande djur. Se den inte, vad du gör. Eller jag tänker på Aronofskys egen religiöst färgade  The Fountain (2006) som på ett mindre mordiskt och mer melankoliskt vis ändå helt kretsar kring Döden. Eller Signs (2002) om en katolsk präst och – you guessed it, Döden!

Ray Winstone i Noah

Ray Winstone i Noah

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s