USA 2016, regi: Gareth Edwards, manus: Chris Weitz och Tony Gilroy, producent: Kathleen Kennedy
Handlingen.
Det är mitt under brinnande krig mellan Imperiet och rebellerna, en kort tid före händelserna i Stjärnornas krig. De blivande medlemmarna av gruppen Rogue One är alla tillfångatagna av den halvtokige rebellveteranen Saw Gerrera (Forest Whitaker) utanför den heliga staden Jedha. Att de snart kan bli rebellernas viktigaste vapen mot Darth Vader vet inte om än, eftersom de inte lärt känna varandra. Där i Gerreras fängelsehålor finns dottern till Dödsstjärnans konstruktör Jyn Erso (Felicity Jones), två gamla munkar som möjligen är fd Jediriddare på dekis (Donnie Yen och Jiang Wen), den stenhårde rebellkaptenen Cassian Andor, och Bodhi (Riz Ahmed), en avhoppad imperiepilot. Sedan går allt mycket snabbt: Dödsstjärnan dyker upp på himlen över Jedha och beskjuter staden. Jyn får ett meddelande från sin pappa med information om att Dödsstjärnan går att förstöra med ett enda skott på rätt ställe. Och i det kaos som uppstår då chockvågen från Jedhas förstörelse ödelägger också rebellbasen tar sig de nyfunna bekanta sig tillsammans ombord på ett rymdskepp som roboten K-2SO flyger in till deras räddning i sista sekunden. Nu är den blivande Rogue One-gruppen på väg mot rebellernas högkvarter. Men kommer någon att tro på Jyn, då hennes uppgifter kommer från en man som är ökänd som Imperiets främste vapenbyggare?
k-2so i Star Wars Rogue One
Pretentionerna?
Uppdraget: Don’t f**k it up. Det viktigaste för det Disneyägda Lucasfilm under Kathleen Kennedy är att visa att de kan skapa engagerande och underhållande filmer som inte bygger direkt på medverkan av originaluppsättningen av skådespelare. Att Star Wars på vita duken inte står och faller med Harrison Ford, Carrie Fisher och Luke Hamill. Den badwill som genererades av de tre mellanfilmerna på 90- och 00-talen förskräcker än. Man kan därför säga att minst lika mycket står på spel denna gång, som för ett år sedan då The Force Awakens skulle bevisa att det alls gick att blåsa nytt liv i George Lucas fyrtio år gamla filmkoncept.
Rymdskepp och världsbygge!
Eftersom filmen fortfarande går på bio finns det inte så mycket högupplöst fotomaterial på nätet än, så ni får tro mig på mitt ord då jag säger att Rogue One är en riktig fullträff vad gäller världsbygge och rymdskepp. De har tagit det som var bra med The Force Awakens och gjort det ännu bättre: fyllt det med mer myllrande liv, fler rostiga robotar och mer visuellt imponerande scenerier. Det är en festival för ögat att se rebellflottan attackera rymdskölden ovanför Scarif, Darth Vaders svarta torn på Mustafar och rikedomen av olika utomjordingar i gränderna i den heliga staden Jedha. Det är detaljerat, nördigt och mycket omsorgsfullt gestaltat. Högsta betyg till världsbygget i Rogue One.
Moroff, en figur i Rogue One
Produktionsdesign;
Det har skrivits en hel del om hur filmskaparna med digital teknik lyckats återskapa skådespelare som de såg ut 1977. Peter Cushing som spelar Tarkin dog redan 1994 men spelar en ganska stor roll i Rogue One. Och vi får även på ett lite hjärtknipande sätt en glimt av prinsessan Leia, årgång 1977. Tekniken fungerar förvånansvärt bra, men fungerar troligen inte tillräckligt bra för att kunna användas för mer än enstaka scener. Den digitala Tarkin är dessutom en ganska endimensionellt ond karaktär, vilket så klart underlättar digitaliseringen.
Luckor i manus,
Vän av ordning påpekar att om Imperiet visste att Dödsstjärnan hade en svaghet som byggts in av en förrädare redan innan den första Dödsstjärnan förstördes, varför byggde de i så fall in exakt samma svaghet en gång till?
Domen:
Vissa har kallat Rogue One för en mellanfilm, och visst är det så. Vi får ingen ny Rey eller Kylo Ren att verkligen engagera oss i. Men jag måste ändå utbrista i ett lätt flämtande WOW efter att ha sett Rogue One på IMAX. Det filmen saknar i karaktärsbygge tar den igen med hög fart och färgsprakande underhållningsvärde, glimten i ögat och storslagna stridsscener. Rogue One är en renodlad rymdkrigsfilm, med en gammaldags sagas onsannolika hjältemod och hjältedåd. Och ändå lyckas regissören Gareth Edwards med något som Star Wars ibland lidit av ett underskott på: att skildra huvudpersoner som lever i en moralisk gråzon bortom det absolut goda eller onda. Det är riktigt uppfriskande.
Fler filmer som den här+
Rymdfilm 
3 kommentarer