USA 2009, regi, manus och producent: James Cameron, producent: Jon Landau
Jake vaknar
Handlingen.
Här rör vi oss i mytologins djupa skogar. Storyn har berättats så många gånger förr, genom årtusenden. En ung krigare från den erövrande stammen sänds för att spionera på fienden men faller för hövdingens dotter. Han lär sig sin nya kvinnas seder och accepteras som en i gruppen. Till slut blir han en stor ledare, och den som enar de båda stridande sidorna. Men James Cameron uppdaterar myten för en ny tidsålder och förlägger berättelsen till den fabulösa skogsmånen Pandora, vid Proxima Centauri. Där är den erövrade folket Na’vi en sorts klarblå rymdvarelser som lever i samklang med naturen, och den unge krigaren är marinsoldaten Jake Sully, som får en artificiellt framodlad na’vi-kropp att närma sig infödingarna med. Genom Jakes nya ögon upplever vi Pandora i all dess prakt, och förälskar oss tillsammans med Jake i den starka Neytiri.
ISV Venture Star är det stora skepp som kolonialisterna anländer till Pandora i. I förgrunden syns en Valkyrie.
Rymdskepp och teknik!
Valkyrie landar på Pandora
Det vore inte en Cameronfilm om det inte fanns cool teknologi att dregla över. Vi i publiken hejar självklart på de blå rymdkatterna och deras pilbågar, men samtidigt jublar vi över de elaka militärernas stora kanoner. Precis som djävulen fick den bästa musiken, så har skurkarna i Avatar de roligaste leksakerna. Kolonialisterna färdas mellan stjärnsystem i den långa och smäckra Venture Star, som aldrig lämnar omloppsbanan. Färden mellan Jorden och Pandora tar ungefär fem år, som tillbringas i kryosömn. För att ta sig ned till planetens yta används ett Herculesliknande transportskepp, Valkyrie, som också kan användas för att attackera Na’vi-folket. Överste Quaritch använder dock inte en Valkyrie som kommandoskepp, utan ett Dragon Assault Ship – ett tungt bestyckat och bepansrat monster. Några av Avatars mest spännande scener är luftstriderna mellan Dragonskeppet och Na’vis alldeles äkta drakar.
Det mest minnesvärda stycket militärteknologi i Avatar är dock exoskeletten som används av soldaterna vid attack. Här har Cameron förfinat sitt eget robotkoncept från Aliens, och gjort dem större, snabbare och grymmare. Om det är något som kan rå på ett pandoriskt jättemonster är det överste Quaritch i ett exoskelett, beväpnad med en enorm jaktkniv.
Stephen Lang är legendarisk som den tuffa översten
Pretentionerna?
De skarpsynta kritiker som påpekat likheterna med Pocahontas och andra klassiska berättelser har alldeles rätt. Avatar är Pocahontas med raketmotorer. Den är Dansar med vargar i rymden. Att storyn känns välbekant är halva grejen – det är så myter fungerar. Avatar är dock mer än bara samma gamla soppa uppvärmd än en gång. James Cameron gör nämligen ett seriöst försök att fullt ut gestalta en magisk, utomjordisk värld i fotorealistisk skärpa, och på så vis ge en modern publik en revitaliserad myt som är lika levande för en ny generation som den gamla versionen var för tidigare generationer. Han lyckas.
Get away from her, you bitch! Aliens (1986)
Zoe Saldana spelar Neytiri
Specialeffekter och look;
Ett filmhistoriskt genombrott som fortfarande ligger så långt före sin tid att ingen kommit i närheten av den artistiska klarhet med vilken Cameron gestaltar Pandora. Avatars magi gjorde att filmen på egen hand tjuvstartade 3D-filmstrenden, trots att den övriga filmbranschen ligger år efter. Hur många köpte inte en full-HD-TV med 3D efter att ha sett Avatar på bio, bara för att upptäcka att det bara är just Avatar som ser riktigt bra ut? Allra finast är landskap och de icke humanoida varelser som befolkar Pandoras skogar. ”Hallelujabergen”, drakarna och de snurrande, självlysande ödlorna är allesammans oförglömliga. De blå rymdindianerna har ett lite stelt kroppsspråk, men genom att ansiktena är så lyckade blir de ändå fullt möjliga att identifiera sig med. Zoe Saldana och Sam Worthington lyckas projicera sin relation och växande kärlek till varandra tvärs genom animationen – ett bevis så gott som något på den konstnärliga höjden hos filmens produktionsdesign.
Sigourney Weaver som Grace, och Sam Worthington som Jake
Mest minnesvärda scen*
Det som ger mig mest ståpäls är då Trudy (Michelle Roudrigez) flyger upp i Hallelujabergen för första gången. Men Stephen Langs onda överste framkallar en annan sorts rysningar då han ger sig ut i Pandoras giftiga luft för att skjuta några extra skott efter de flyende trädkramarna. Översten är en klassisk filmskurk!
Hallelujah Mountains
Domen:
En stor musiker kan ta en väkänd, enkel melodi och tolka den så att något helt nytt och sublimt uppstår. Så fungerar det också med stora berättare. James Cameron är en stor berättare, inte för att hans idéer är de mest unika utan för att hans vision då han realiserar dem är så stark. Hans filmer, från Terminator till Titanic, förmår försätta vår rationella misstro ur spel och suga in oss i fantasin. Suspension of disbelief kallade den romantiske poeten Coleridge denna, i vår tid allt mer sällsynta, förmåga att förtrolla en modern publik.
Den kritik av Avatar som siktar in sig på berättelsens många likheter med andra filmer och romaner tenderar därför att skjuta bredvid målet. Visst liknar den på papperet de båda Disneyfilmerna John Carter of Mars och Pocahontas. Men det som gör den unik är ju inte handlingen utan genomförandet. Den poetiska kraften i design, klippning, bildkomposition och kamerarörelser. Cameron har förstås hämtat inspiration från många håll, och även från science fictiongenrens klassiker. Likheterna mellan Poul Andersons Call me Joe och Avatar är slående. Men den förra är en praktiskt taget okänd novell från 1957, och den senare är tidernas mest inkomstbringande långfilm. Tricket ligger inte i att komma på idén med att föra över sitt medvetande till en främmande kropp, utan i hur man berättar en så udda story och ändå lyckas engagera människor i alla åldrar.
Nu är inte Avatar en perfekt film på något vis. Trots sin hemvist på en främmande himlakropp bygger Na’vi-kulturen på infödingsklichéer med jordisk förankring. Det är en vit man som räddar de stackars urinvånarna. I det hänseendet lider Avatar faktiskt av orginalitetsproblem. Det är som om så mycket kraft lades ned på att gestalta alla de överjordiska miljöerna och djuren på Pandora, att ingen hade tid att fundera ut en kultur åt Na’vi som var lika överjordiskt annorlunda. Istället hamnar vi på en mycket snyggare version av Kurrekurreduttön från Pippi Långstrump. Det hade inte behövts mycket för att rätta till de här problemen: en annan kulturell bakgrund på Jake och lite färre indianfjädrar på rymdkatterna så hade vi varit i hamn.
Nu blir det märkligt nog de kulturella och etniska markörerna som tydligast signalerar att Pandora bara finns i en vit mans fantasi. Det fantastiska vi ser och upplever i övrigt är vackert och trovärdigt. Jag kan inte förhålla mig sval och rationell inför den prakten. Pandora är en plats jag gärna färdas tillbaka till i framtiden.
Rymdfilm 