Terminator

The Abyss (1989) – äventyr på randen av avgrunden

USA 1989, manus & regi James Cameron: producent: Gale Anne Hurd, Van Ling

Rymdisarna kommer i form av vatten och efterliknar människorna

Rymdisarna kommer i form av vatten och efterliknar människorna de möter

Handlingen.

I vad som sägs vara en av de mest strapatsrika filminspelningarna någonsin lånar James Cameron teman från såväl sin egen Aliens (1986) som HG Wells In the abyss och Stanley Kubricks 2001 Ett rymdäventyr. Han kryddar det med egna besattheter, som skräcken för drunkning och utforskandet av havsdjupen. En amerikansk atomubåt träffar på en mystisk farkost och sjunker på stort djup. Räddningsuppdraget går till den civlia borrplattformen Deep Core som opererar från havets botten och har miniubåtar som kan gå ned i Marianergraven.  Deep Cores besättning är ett excentriskt och disparat knegargäng, dominerat av plattformens konstruktör Dr Lindsey Brigman (Mary Elizabeth Mastrantonio) och dess kapten, tillika Lindseys exman, Bud Brigman (Ed Harris). Bland arbetarna finns bl a konspirationsteoretikern Hippy med sin tama vita råtta, den countryälskande One Night (Kimberly Scott) och den buttre men lojale Vietmanveteranen Cat (Leo Burmeister). Gemensamt för alla oljeborrare är att de hyser en djup misstro för militärer, så när marinsoldater kommer ombord och börjar domdera för att få i gång räddningsaktionen tas det inte emot väl. Stämningen på Deep Core blir snabbt allt värre då soldaternas befäl Lt Coffey (Michael Biehn) visar symptom på paranoia orsakad av dykningen.

En undervattensstad upptäcks på botten av Marianergraven

En undervattensstad upptäcks på botten av Marianergraven

Berättelsen och hela filmen tar en oväntad vändning då Lindsey under ett uppdrag träffar på en självlysande, halvt genomskinlig minifarkost, helt klart av utomjordiskt ursprung. Sedan kommer ett större skepp, och båda försvinner ned i Marianergravens djup. Det dröjer inte länge förrän själva Deep Core också får påhälsning. I en berömd scen med för 80-talet banbrytande datoranimationer kommer en varelse av vatten in i  Deep Core. och söker kontakt med människorna ombord. Lindsey och hennes kompisar reagerar i bästa Närkontakt av tredje graden-stil och blir fascinerade och rörda. Men de allt mer psykotiska soldaterna tolkar utomjordingarna som ryssar och börjar förbereda sig att spränga en atombomb som de hämtat från den förlista ubåten.

Pretentionerna?

Michael Biehn (Aliens, Terminator 2) spelar här ett psykotiskt marinbefäl

Michael Biehn (Aliens, Terminator 2) spelar här ett psykotiskt marinbefäl

James Cameron fann sig i mitten på 80-talet i ett läge där framgångarna med Terminator och Aliens gjorde att filmbolaget lät honom göra lite som han ville. Han valde alltså att göra en film om utomjordingar på havsbotten, eftersom det var en idé han hade haft sedan han var 16 år gammal. Det kan ofta bli överlastat då regissörer realiserar gamla drömprojekt, och det stämmer även på The Abyss. Den är i sin specialversion nära tre timmar lång, och är liksom flera filmer ihoptryckta till en: en Aliens-liknande klaustrofobisk thriller med antimilitaristiskt tema, en storögd first-contact-saga a la Close Encounters, ett inlägg i fredsdebatten, en ”hård” science fiction om framtidens teknik för djuphavsutforskning, en kompisfilm, en kärleksfilm.  James Cameron har uppenbarligen ett smått maniskt drag, då han försökte få in allt detta i sitt drömprojekt och samtidigt (enligt samstämmiga rapporter) drev sina skådespelare från vettet med ett omänskligt inspelningsschema. Det kan också vara genialiskt, för skådisarna verkar stundtals äkta stressade där nere i sina dykardräkter.

Världsbygget och rymdskeppen!

Skådeplats för större delen av filmen är den på havsbotten placerade oljeborrplattformen Deep Core, ett ubåtsliknande habitat som också har likheter med rymdbasen i Aliens och Nostromo från Alien. Den del av stationen som man minns är the moon pool, den dammliknande vattenslussen som fungerar som in- och utfart för sonder och utbåtar. Det är ner hit som Dr Lindsey kommer i en miniubåt i början av filmen, med soldaterna ombord. Det dröjer inte länge förrän en våldsam storm kapar all kommunikation med ytan, och under resten av filmen är besättningen isolerad från omvärlden på 2 kilometers djup. Det säger sig självt att det lätt blir en klaustrofobisk stämning i en sådan ihopträngd miljö, och det redan innan det kommer soldater som konspirerar för att spränga en bomb. Eller för den delen utomjordingar i självlysande färger.

En rymdvarelse från The Abyss

En rymdvarelse från The Abyss

Deep Cores besättning är dock av det mindre ömtåliga slaget, och halva nöjet med filmen är att se den energi med vilken detta rätt truliga gäng av undervattensgeeks tar itu med alla de uppgifter som slängs i deras väg. Inte nog med att de genomför en expedition till den sjunkna ubåten. När stormen får en boj att krascha och hota att döda dem alla och slå ut syreförrådet, ger de sig oförväget ut och räddar ett reservförråd i närheten och försätter Deep Core i operationsdugligt skick igen. Då soldaterna hotar dem till livet gör de inte bara uppror, utan skickar iväg sonder efter bomben och sätter till sist sitt eget liv på spel för att hindra att utomjordingarna skadas av explosionen. Våra hjältar ger helt enkelt aldrig upp, och ensemblen av skådespelare lyckas förmedla en verklig känsla av samhörighet och pinonjäranda. Vi får känslan av att de lika gärna kunde vara astronauter som var stationerade på en främmande planet. En djuphavsgrav har ungefär lika människofientliga livsbetingelser som yttre rymden, och döljer lika många hemligheter. Då Bud och de andra först träffar på utomjordingarna påpekar också någon, att det egentligen inte är konstigt att varelser som bemästrat interstellär rymdfart väljer att dölja sig i havet snarare än på land.

Själva utomjordingarna (och deras skepp) blinkar och lyser i neonfärg. De har manetliknande, halvgenomskinliga kroppar med en bevingad kroppsform som påminner om en rockas. Det minsta skeppet vi får se har en smått fallisk form, medan en större variant ser ut som en snäcka. På Marianergravens absoluta botten glittrar moderskeppet, stort som en stad.

Design och specialeffekter;

James Cameron visar här upp (i form av en vattenvarelse) för första gången den datoranimerade vätskeeffekt som senare skulle bli världsberömd i Terminator 2. Det är faktiskt mest den scenen som jag mindes efteråt, men av nästan tre timmars speltid är rymdvarelserna med i kanske en halvtimme. Mest fokuseras det på miljöerna i och omkring Deep Core. Framför är allt de miniubåtar som människorna susar omkring i häftiga, tillsammans med alla deras andra tekniska leksaker. Jag upptäcke då jag tittar på filmen igen många unika detaljer som hade fallit mig ur minnet: en tsunamivåg som hotar all världens kuster, en 2001-liknande utflippad ljusshow till rymdfärd och en båt som lyfts upp av det enorma moderskeppet.

Så vitt jag vet har aldrig filmen släppts i högupplöst bluray-format, men ryktet säger att det kan ske under 2014. Specialeffekterna förtjänar det.

En av miniubåtarna i The Abyss

En av miniubåtarna i The Abyss

Luckor i manus,

Mycket av spänningen bygger på att farorna med att operera på stort djup framställs på ett hyfsat realistiskt vis. Vi ombeds att tro på att besättningen verkligen befinner sig på havets botten. Därför skär det sig lite då Deep Core börjar halka ned över kanten på Marianergraven och hamnar på sniskan. Vi får se hur folk drunknar på några ögonblick. Men sen klipps det till rummet med the moon pool, som alltså rimligen är stället där vattnet forsar in, och dess vattenyta är inte bara utan så mycket som en krusning, den är heller inte horisontell jämfört med havsbotten. Alla som sett ett vattenpass inser att det är en omöjlig scen enligt fysikens lagar. Det är flera scener där det tas lite friheter med fysiken och kroppens begränsningar. Bud får andas en speciell andningsvätska för att kunna gå ned djupare i ett dyk, men hans dykardräkt har inga problem att klara över 4000 meters djup trots att en av miniubåtarna krossats av trycket redan sekunderna efter att den föll över kanten. Bud och Cat kan simma utan dykardräkt på havets botten, i nära nollgradigt vatten. Och Lindsey drunknar men vaknar upp igen då Bud gör hjärtmassage och ger henne örfilar. Då hela besättningen kommer upp till ytan på slutet reflekterar Lindsey att de alla borde ha dött eftersom de inte tryckutjämnat. ”Utomjordingarna måste ha gjort något med oss.”

Mest minnesvärda scen*

Hippys råtta är en smart detalj som utnyttjar det faktum att man som publik alltid vill att det ska gå bra för hunden/katten/råttan. Denna råtta får också vara med om flera äventyr: dels blir den försöksråtta (pun intended) för marinsoldaternas andningsvätska, och både Hippy och vi i publiken lider med djuret då det sänks ned i vattnet och drabbas av panik då det tror att det ska drunkna. Och sedan hamnar råttan på drift i en plastpåse då Deep Core håller på att ramla över kanten till Marianergraven. Squeek!

Ed Harris, Mary Elizabeth Mastrantonio och  Todd Graff i The Abyss

Ed Harris, Mary Elizabeth Mastrantonio och Todd Graff i The Abyss

Domen:

Som en vänligare men samtidigt mer ofokuserad version av Aliens, och trots att det var hans drömprojekt inte en av Camerons bästa filmer. The Abyss har ibland kritiserats för att den fokuserar mer på teknologin än på människorna, men det håller jag inte riktigt med om. Filmen bärs upp av sina skådespelare och speciellt då personkemin mellan Ed Harris och Mary Elizabeth Mastrantonio. De lyckas fylla sina rollfigurer med mänsklig värme och humor, mitt upp i allt elände som drabbar dem och deras vänner.  Och även om övriga besättningsmedlemmar är mer endimensionella, utstrålar hela gänget något sympatiskt och överraskande mjukt. The Abyss är ingen hård actionfilm, utan mer en saga. Det är skönt att se.

Men däremot lider filmen av en brist på styrsel i handlingen och det blir så många sidotrådar och dödsfarliga äventyr att man undrar lite om Cameron inte riktigt vet hur han ska avsluta sin berättelse. Eller kunde bestämma sig för om han ville göra ett drama, en saga eller en actionfilm. Storyn med utomjordingarna hade varit tillräckligt intressant för att fylla en hel långfilm, men hamnar på ett märkligt vis i bakgrunden och påverkar egentligen inte den övriga handlingen särskilt mycket. Istället för en sammanhållen tretimmarsfilm får vi ett flera parallella historier som binds samman av storståtliga undervattensscenerier. Det är visserligen sevärt nästan hela vägen, men mot slutet blir det allt för sentimentalt för min smak. För trots att filmen inleds med det olycksbådande citatet om Avgrunden som stirrar tillbaka på dig (Nietzsche) så går våra hjältar märkligt opåverkade ur de många nära-döden-upplevelser de precis haft.

Havet återkommer över åren som ett ständigt tema hos Cameron: i hans verkliga forskarintresse för vraket av Titanic, filmen Titanic, här i The Abyss och som producent för 2011 års halvkassa dykarthriller Sanctum.  Enligt uppgift återvänder Cameron till havet i den kommande Avatar 2, som utspelas under vattnet på planeten Pandora. Jag är spänd på vad han kommer att visa oss för visioner denna gång.

Se även+

Någon av de andra rymdvattenfilmerna Leviathan, Sphere eller Cocoon.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Avatar (2009) – planetromans i mytens tecken

USA 2009, regi, manus och producent: James Cameron, producent: Jon Landau

Jake vaknar

Jake vaknar

Handlingen.

Här rör vi oss i mytologins djupa skogar. Storyn har berättats så många gånger förr, genom årtusenden. En ung krigare från den erövrande stammen sänds för att spionera på fienden men faller för hövdingens dotter. Han lär sig sin nya kvinnas seder och accepteras som en i gruppen. Till slut blir han en stor ledare, och den som enar de båda stridande sidorna. Men James Cameron uppdaterar myten för en ny tidsålder och förlägger berättelsen till den fabulösa skogsmånen Pandora, vid Proxima Centauri. Där är den erövrade folket Na’vi en sorts klarblå rymdvarelser som lever i samklang med naturen, och den unge krigaren är marinsoldaten Jake Sully, som får en artificiellt framodlad na’vi-kropp att närma sig infödingarna med. Genom Jakes nya ögon upplever vi Pandora i all dess prakt, och förälskar oss tillsammans med Jake i den starka Neytiri.

ISV Venture Star är det stora skepp som kolonialisterna anländer till Pandora i

ISV Venture Star är det stora skepp som kolonialisterna anländer till Pandora i. I förgrunden syns en Valkyrie.

Rymdskepp och teknik!

Valkyrie landar på Pandora

Valkyrie landar på Pandora

Det vore inte en Cameronfilm om det inte fanns cool teknologi att dregla över. Vi i publiken hejar självklart på de blå rymdkatterna och deras pilbågar, men samtidigt jublar vi över de elaka militärernas stora kanoner. Precis som djävulen fick den bästa musiken, så har skurkarna i Avatar de roligaste leksakerna. Kolonialisterna färdas mellan stjärnsystem i den långa och smäckra Venture Star, som aldrig lämnar omloppsbanan. Färden mellan Jorden och Pandora tar ungefär fem år, som tillbringas i kryosömn. För att ta sig ned till planetens yta används ett Herculesliknande transportskepp, Valkyrie, som också kan användas för att attackera Na’vi-folket. Överste Quaritch använder dock inte en Valkyrie som kommandoskepp, utan ett Dragon Assault Ship – ett tungt bestyckat och bepansrat monster. Några av Avatars mest spännande scener är luftstriderna mellan Dragonskeppet och Na’vis alldeles äkta drakar.

Det mest minnesvärda stycket militärteknologi i Avatar är dock exoskeletten som används av soldaterna vid attack. Här har Cameron förfinat sitt eget robotkoncept från Aliens, och gjort dem större, snabbare och grymmare. Om det är något som kan rå på ett pandoriskt jättemonster är det överste Quaritch i ett exoskelett, beväpnad med en enorm jaktkniv.

Stephen Lang är legendarisk som den tuffa översten

Stephen Lang är legendarisk som den tuffa översten

Pretentionerna?

De skarpsynta kritiker som påpekat likheterna med Pocahontas och andra klassiska berättelser har alldeles rätt. Avatar är Pocahontas med raketmotorer. Den är Dansar med vargar i rymden. Att storyn känns välbekant är halva grejen – det är så myter fungerar. Avatar är dock mer än bara samma gamla soppa uppvärmd än en gång. James Cameron gör nämligen ett seriöst försök att fullt ut gestalta en magisk, utomjordisk värld i fotorealistisk skärpa, och på så vis ge en modern publik en revitaliserad myt som är lika levande för en ny generation som den gamla versionen var för tidigare generationer. Han lyckas.

Get away from her, you bitch! Aliens (1986)

Zoe Saldana spelar Neytiri

Zoe Saldana spelar Neytiri

Specialeffekter och look;

Ett filmhistoriskt genombrott som fortfarande ligger så långt före sin tid att ingen kommit i närheten av den artistiska klarhet med vilken Cameron gestaltar Pandora. Avatars magi gjorde att filmen på egen hand tjuvstartade 3D-filmstrenden, trots att den övriga filmbranschen ligger år efter. Hur många köpte inte en full-HD-TV med 3D efter att ha sett Avatar på bio, bara för att upptäcka att det bara är just Avatar som ser riktigt bra ut? Allra finast är landskap och de icke humanoida varelser som befolkar Pandoras skogar. ”Hallelujabergen”, drakarna och de snurrande, självlysande ödlorna är allesammans oförglömliga. De blå rymdindianerna har ett lite stelt kroppsspråk, men genom att ansiktena är så lyckade blir de ändå fullt möjliga att identifiera sig med. Zoe Saldana och Sam Worthington lyckas projicera sin relation och växande kärlek till varandra tvärs genom animationen – ett bevis så gott som något på den konstnärliga höjden hos filmens produktionsdesign.

Sigourney Weaver som Grace, och Sam Worthington som Jake

Sigourney Weaver som Grace, och Sam Worthington som Jake

 

Mest minnesvärda scen*

Det som ger mig mest ståpäls är då Trudy (Michelle Roudrigez) flyger upp i Hallelujabergen för första gången. Men Stephen Langs onda överste framkallar en annan sorts rysningar då han ger sig ut i Pandoras giftiga luft för att skjuta några extra skott efter de flyende trädkramarna. Översten är en klassisk filmskurk!

Hallelujah Mountains

Hallelujah Mountains

Domen:

En stor musiker kan ta en väkänd, enkel melodi och tolka den så att något helt nytt och sublimt uppstår. Så fungerar det också med stora berättare. James Cameron är en stor berättare, inte för att hans idéer är de mest unika utan för att hans vision då han realiserar dem är så stark. Hans filmer, från Terminator till Titanic, förmår försätta vår rationella misstro ur spel och suga in oss i fantasin. Suspension of disbelief kallade den romantiske poeten Coleridge denna, i vår tid allt mer sällsynta, förmåga att förtrolla en modern publik.

Den kritik av Avatar som siktar in sig på berättelsens många likheter med andra filmer och romaner tenderar därför att skjuta bredvid målet. Visst liknar den på papperet de båda Disneyfilmerna John Carter of Mars och Pocahontas. Men det som gör den unik är ju inte handlingen utan genomförandet. Den poetiska kraften i design, klippning, bildkomposition och kamerarörelser. Cameron har förstås hämtat inspiration från många håll, och även från science fictiongenrens klassiker. Likheterna mellan Poul Andersons Call me Joe och Avatar är slående. Men den förra är en praktiskt taget okänd novell från 1957, och den senare är tidernas mest inkomstbringande långfilm. Tricket ligger inte i att komma på idén med att föra över sitt medvetande till en främmande kropp, utan i hur man berättar en så udda story och ändå lyckas engagera människor i alla åldrar.

Nu är inte Avatar en perfekt film på något vis. Trots sin hemvist på en främmande himlakropp bygger Na’vi-kulturen på infödingsklichéer med jordisk förankring. Det är en vit man som räddar de stackars urinvånarna. I det hänseendet lider Avatar faktiskt av orginalitetsproblem. Det är som om så mycket kraft lades ned på att gestalta alla de överjordiska miljöerna och djuren på Pandora, att ingen hade tid att fundera ut en kultur åt Na’vi som var lika överjordiskt annorlunda. Istället hamnar vi på en mycket snyggare version av Kurrekurreduttön från Pippi Långstrump. Det hade inte behövts mycket för att rätta till de här problemen: en annan kulturell bakgrund på Jake och lite färre indianfjädrar på rymdkatterna så hade vi varit i hamn.

Nu blir det märkligt nog de kulturella och etniska markörerna som tydligast signalerar att Pandora bara finns i en vit mans fantasi. Det fantastiska vi ser och upplever i övrigt är vackert och trovärdigt. Jag kan inte förhålla mig sval och rationell inför den prakten. Pandora är en plats jag gärna färdas tillbaka till i framtiden.

 

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Oblivion (2013) – ekon från svunna världar

USA 2013, manus, regi och producent: Joseph Kosinski.

Detta är den nästan spoilerfria recensionen av filmen. För dig som vågar:  alla hemligheter i Oblivion.

Jack flyger omkring i den här hela dagarna

Jack flyger omkring i den här hela dagarna. The Bubble Ship är designad av en kille från Bugatti Automobiles

Handlingen.

Tom Cruise gillar att heta Jack. Jack i den här filmen av Joseph Kosinski lever både i ett paradis och ett helvete. Han bor med sin vackra fru Vic i en modernistisk villa ovan molnen. Han har fast jobb som tekniker och får flyga en supercool svävarfarkost varje dag. Men han och hans fru är bland de sista människorna på Jorden, kvarlämnade för en liten tid med uppdrag att hålla enorma vattenutvinnande robotar i trim. Vår en gång så gröna planet är numera en strålningshärjad öken, efter ett interplanetärt krig som sprängt Månen i bitar och jagat människorna ut i rymden. Rymdstationen Tet är Jacks och Vics länk till resten av mänskligheten. Jack är plikttrogen, men plågas av märkliga minnen: ekon från en svunnen tid kan inte kan ha upplevt. Då bara några veckor återstår av uppdraget rämnar dock deras nyss så ordnade liv. En farkost kraschar i öknen, med människor ombord. Det går upp för Jack att deras chef Sally, stationerad i omloppsbana, har ljugit för dem hela tiden.

Tet är mänsklighetens mäktiga rymdstation i omloppsbana kring Jorden. Eller?

Tet är mänsklighetens mäktiga rymdstation i omloppsbana kring Jorden. Eller? (Oblivion Tet)

Rymdskeppet!

Tet är Rymdskeppet med stort R i Oblivion. En tetraedisk koloss som svävar i geostationär omloppsbana och styr alla robotar och drönare. Där finns också Sally, en hurtfrisk australiensisk kvinna som hälsar på hos Jack och Vic via kommunikationslänk varje morgon. Utan att spoila för mycket kan jag ju säga att vi under filmens gång får hälsa på i Tet, och att Joseph Kosinski  har gjort sitt yttersta för att med produktionsdesign och foto placera skeppet i klassikerfacket. Det är faktiskt rätt magnifikt gestaltat, men dessa scener är alltför korta. Jag hade gärna sett att mer av filmen utspelades i rymden. Oblivion innehåller även den kraschade rymdfärjan Odyssey och Jacks vita lilla svävare ”The Bubble Ship”. Designer av alla dessa läckra farkoster heter David Simon, och här kan du läsa mer om honom.

Andrea Riseborough spelar den svala Vic

Andrea Riseborough spelar den svala Vic

Pretentionerna? (mindre spoiler)

En sorts best of science fiction, med teman som är välkända för rymdfilmskonnässören. Det mänskliga ställs mot det omänskliga. Hur mycket av din frihet skulle du ge upp för att få leva i en skön livslögn? Vad är du villig offra för kärleken? I vad består vår mänskliga arts egentliga värde, och hur lätt kan vi bli våra egna fiender?  Här har vi ekon från 2001, The Matrix, Moon och Terminator, men kanske framför allt 80- och 90-talens Star Trek. Om det är en hyllning till klassiker i genren eller en skamlös kopia ligger nog i betraktarens ögon.

Den förstörda månen syns i bakgrunden tillsammans med Jacks och Vics hus

Den förstörda månen syns i bakgrunden tillsammans med Jacks och Vics hus (Oblivion moon)

Specialeffekter och look;

Efter att ha sett Kosinskis förra film, Tron Legacy, visste vi att Oblivion skulle se läcker ut. Vi blir inte besvikna. Produktionsdesignen är i toppklass och känns mycket 10-tal. Det är konstrasterna som gör det: Jacks och Vics  sterila liv i sin kliniska villa på en pelare i kontrast mot (men ändå samspel med) det livlösa landskapet nedanför. Jacks allt mer vilda uppsyn och skitiga vita overall i bjärt kontrast mot de hotfulla och obehagliga drönarrobotarna, vars läten skär rakt igenom märg och ben i mänskliga öron. Och det finns många oförglömliga bilder: Den söndertrasade månen på himlen, som sakta håller på att spridas ut till ett asteroidfält. Den överjordiska Tet. Allt är gestaltat med omsorg och en sorts hyperrealism som gör att Oblivion känns nästan drömlik.

Luckor i manus,

Det är omöjligt att prata om manusluckor utan att spoila den här filmen, eftersom den har en Hemlighet. Jag kommer att publicera ett inlägg om Oblivion med spoilers, där jag går närmare in på storyn.

Tom Cruise i Oblivion

Tom Cruise i Oblivion

Domen:

Jag är kluven. En del av mig jublar över att en originalberättelse så smal som denna kan spela in 260 miljoner dollar på bio, eftersom det talar för att fler påkostade rymdfilmer kommer att göras. Kanske till och med fler rymdfilmer som inte är en del av en franchise? En annan del av mig har en sorts gnagande känsla av att Oblivion kan vara en lite bättre version av Battlefield Earth. Jag kan helt enkelt inte bestämma mig.

En vän till mig som inte är så insatt i science fiction gick och såg Oblivion på bio, och hon förstod absolut ingenting av berättelsen. Många av de oväntade vändningar och hemligheter som Kosinski lagt in i sin story gick min vän helt förbi. För mig och andra som sett mycket rymdfilm är dock tyvärr dessa hemligheter lite väl lätta att genomskåda, och resultatet är en  scifi-thriller som är lite för mystisk för en allmän biopublik, men lite för förutsägbar och långsam för oss rymdfilmsfans.

Inte desto mindre är det ju en sorts auteurfilm, med manusförfattare, regissör, designer och producent i samma man.  Manus, musik, klippning och produktionsdesign bildar en harmonisk och polerad helhet. En smula för polerad, kan man invända, men det skulle också kunna sägas vara en del av själva handlingen. Tyvärr är det just handlingen som är den svaga länken, med för många ekon från intressantare filmer. Joseph K är i alla fall en stor science fictionälskare, och har känsla för det suggestiva. Jag ser fram emot den dag då han får chansen att filma ett riktigt bra manus.

Se även+

Hans förra film, Tron Legacy. Moon. Prometheus.

Mer om Oblivion på Rymdfilm:

Alla hemligheter i Oblivion
Rymdskeppsdesignern från Oblivion började på Bugatti

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Predator (1987) – Kill me now, do it! Rovdjuret vs Arnold

Här skjuts det rejält

Här skjuts det rejält, men kan man verkligen hålla ett maskingevär och skjuta så?

Handlingen.

Ett team med mycket muskulösa kommandosoldater under ledning av ”Dutch” (Arnold Schwarzenegger) skickas på uppdrag till Centralamerika för att rädda en minister som tagits till fånga av gerillan. Storleken på deras biceps överträffas endast av omkretsen på deras enorma vapen, men i djungeln ställs de inför en fiende som vare sig kulor eller muskelkraft hjälper mot. En människojägare  kamouflerar sig i grönskan och plockar soldaterna, en efter en. Under stigande fasa ser ”Dutch” sina män dödas på de gruvligaste sätt och snart hänger hälften av dem flådda från träden med ryggraden utskuren. De få överlevande uppbådar all sin överlevnadsinstinkt och tvingas komma i kontakt med sin inre primitiva vilde för att slå tillbaka det osynliga hotet.

Predatorskeppet skymtar förbi

Predatorskeppet skymtar förbi

Rymdskeppet!

Ett tecken på den här filmens klass är att den korta rymdscenen i början aldrig förklaras. Vi ser ett rymdskepp som mycket tydligt inte kommer från NASA, som närmar sig Jorden och släpper ned något från omloppsbanan. Att det är filmens monster/skurk framgår utan en massa exposition. Själva skeppet svischar alltså bara förbi, men är tillräckligt välgjort för att väcka vår nyfikenhet. Vems skepp är det? Det dröjer över en timme in i filmen innan vi får första skymten av svaret.

Pretentionerna?

Ren och skär överlevnad – vem är rovdjur, och vem är byte?

Vi får vänta på att se Predatorn

Vi får vänta på att se Predatorn

Specialeffekter och look;

Det mesta är grönt och brunt, i ett djungelvirrvar. Där någonstans döljer sig Predatorn i sitt elektroniska kamouflage (skönt 80-talspixligt, men coolt på sin tid). När de jordiga tonerna tvärt bryts av ibland är det tvärt och våldsamt och mycket medvetet chockerande: mörkrött blod, flammande eld från maskingevären, lasersiktets triangel, eller soldatens stirrande ögonvitor i leran. Ett snyggt samarbete mellan fotografen Donald McAlpine och produktionsdesignern John Vallone. Än idag ser Predatorn själv ser exakt likadan ut som den sedan gjorde där, för 25 år sedan och det säger något om kvaliteten på produktionen.

Arnold spelar nästan inte över

Arnold spelar nästan inte över

Luckor i manus,

Det snackas inte i onödan i den här filmen, utan saker bara händer och huvudpersonerna får klara sig bäst de kan. På så vis påminner Rovdjuret inte så lite om den första Alien, fast med mer testosteron. Men ett par manusluckor måste dock påpekas. Arnold säger vid flera tillfällen att han och hans män inte är några mördare, utan bara tar lite finare uppdrag. Men jag har väl aldrig sett några så skjutglada kommandosoldater som han och hans vänner. De mejar fullkomligen ned allt som rör sig, och skulle det ha funnits någon gisslan att frita hade den strukit med på två röda sekunder.

Från Mats kommer en annan manuslucka: de har ett maskingevär med sig ut i djungeln. Det skulle förmodligen kräva utrustning på ca 200 kilo, som de inte bär med sig. Och dessutom är det fysiskt omöjligt att stå och hålla ett maskingevär i händerna och skjuta utan att skadas eller flyga bakåt av rekylen. Men det ser wicked ut!

Musklerna spelar, men vad hjälper det?

Musklerna spelar, men vad hjälper det?

Mest minnesvärda scen*

I en film full av stämningar och våld så sticker ändå Macs (Bill Duke) vilda skjutande efter Predatorn ut. Mac ser något i ögonvrån, och låter maskingeväret gå varmt. Snart kommer hans kamrater, och tillsammans mejar de ner en halv skog innan magasinen är tomma. Katharsis och ett av filmens bästa  ”Hell yeah”-ögonblick, i ett.

Postern ser ut som vilken krigsfilm som helst

Postern ser ut som vilken krigsfilm som helst

Domen:

Rovdjuret är Schwarzeneggers bästa film. Regissören John McTierman (som året efter fick sin karriärs största succé med Die Hard) går inte i fällan att göra en gimmick av att Arnold spelar sig själv, utan får sin stjärna snarare att hålla tillbaka. Filmen lyfter sig över sin b-filmspremiss och vi bjuds på en tight, rapp och på många sätt djupt oroande actionhistoria med klara influenser från både Apolcaypse Now och Aliens. Att Rovdjuret håller igen så länge som den gör, får ögonblicken av ultravåld att skaka om så mycket mera än om McTierman hade köttat på med allt han hade redan från början. Det är ingen slump att det bara är Arnold som syns på affischen, som om det var vilken tuff krigsfilm som helst. Vi får av affischen inte minsta antydan av att det är en ”monsterfilm”.  Vi luras att tro att det är ”Dutch” och hans män som är rovdjuren, och första halvtimmen framstår de ju verkligen som oövervinnerliga och osårbara. När väl tvivlet smyger sig på blir det desto kusligare för dem och för oss som tittar, och dessutom får vi i publiken den emotionella tillfredställelsen i att se de odrägliga machokillarna åka på spö. Den olycksbådande och smått spöklika stämningen byggs skickligt upp och Predatorn avslöjas i precis rätt ögonblick,  utan mystiken skingras genom att visa för mycket. Samtidigt har filmen glimten i ögat hela tiden, framför allt i dialogen. Arnold får säga precis det rätta antalet dåliga ordvitsar för att det inte ska bli för töntigt, och de få ögonblick då Mr Schwarzenegger freakar loss (”Kill me now! Do it! I am hier! Kill meeee!”) blir bara en kul detalj i den större helheten.

Dutchs ögon är det enda som syns i mörkret och leran

Dutchs ögon är det enda som syns i mörkret och leran

Se även, eller ”Hur bra kan en Schwarzeneggerfilm vara egentligen”?

Mitt Schwarzeneggerintresse väcktes på allvar då jag i 17-årsåldern besökte en Arnoldfestival på en bio i Camden i London. Det började kl 19 och så visades alla Arnolds filmer i sträck nonstop hela natten. Vi hann se Terminator, Predator, Commando, Conan, The Running Man och Red Heat innan vi bokstavligen somnade i biostolen. Det var ett vissel och jubel i salongen den kvällen, varje gång Arnie levererade nån av sina ordvitsar, alltid med samma bistra min. Redan innan Terminator 2 var han mer eller mindre en parodi på sig själv, och han har med åren kommit att mer och mer bli en skådis som spelar Arnold Schwarzenegger snarare än den rollfigur som står i manus. Det gäller i högsta grad Terminator 2, som alla annars tycks älska. Det är därför jag gillar Rovdjuret/Predator. Det är en spännande film som också råkar ha Arnie i huvudrollen.

Ska du se de några av hans andra filmer så rekommenderar jag bara filmerna fram till och med Total Recall: Conan The Barbarian, en förvånansvärt bra fantasyrulle (men undvik uppföljaren Conan The Destroyer). The Running Man är en variant på samma tema som The Hunger Games, och inte så känd som de andra men väl så skoj. Och Total Recall är en fröjd bland rymdfilmer, även om det mer är Paul Verhoevens förtjänst snarare än Arnolds.

Predatorn köttar på

Predatorn köttar på

Visste du att?

Jean-Claude van Damme fick rollen som Predatorn, och började spela in scener. Men han var omöjlig att jobba med och missnöjd med att masken täckte hans ansikte, så han fick sparken.
Filmen hette ursprungligen Hunter, vilket hade varit mer rättvisande, men Predator låter förstås grymmare.

Regi: John McTierman (Die Hard, Die Hard 2)
Producent: Joel Silver (Dödligt vapen, V for Vendetta, The Matrix)
Manus: Jim och John Thomas (Predator 1 + 2, Wild Wild West, Behind enemy lines)
Musik: Alan Silvestri (Avengers, Forrest Gump)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter