Besättningen från den rebootade filmserien Star Trek
(Innehåller milda spoilers för de två senaste Trekfilmerna.)
Nu när vi hunnit smälta Star Trek Into Darkness, och medan regissören JJ Abrams som bäst förebereder sig för att ta över Stjärnornas krig på Disney, är det dags för Star Trek att blicka framåt. Man ska inte underskatta betydelsen som Abrams & Co haft för Star Trek. Då de tog över var franchisen i stort sett död för en bredare publik. Det hade inte gått någon framgångsrik tv-serie på nästan tio år, och den senaste bra filmen (First Contact 1996) var bara ett avlägset minne. I och med rebooten med Star Trek 2009 gjöts nytt liv i denna ärevördiga science fiction-institution. En ny generation vet plötsligt vilka Kirk och Spock är, och bryr sig om hur det går för dem. Vi fick två filmer med Abrams innan han hoppade av. Now what? Kommer Abrams’ homeboys (Damon Lindelof, Bryan Burk, Alex Kurtzman och Robert Orci) att stanna kvar på Trekskutan eller segla vidare med Star Wars? Förhoppningsvis blir det ingen total reboot igen.
Det finns mycket i de två senaste filmerna som är tillräckligt bra för att spara inför framtiden. Att börja om med nya skådespelare, precis då Chris Pine och Zachary Quinto hunnit arbeta in sina roller, verkar onödigt. Faktiskt tycker jag att de moderna Kirk och Spock är klockrena. Samma sak med produktionsdesignen – if it ain’t broken, don’t fix it. Men nu när Paramount ändå behöver välja en ny regissör kanske vi kan våga hoppas på lite nytänkande också? För gudarna ska veta att det kan behövas. Rymdfilm har lagt pannan i djupa veck och listar de viktigaste förändringarna som vi tycker att JJ Abrams efterträdare borde vinnlägga sig om då hen tar över ansvaret för Star Trek. Vi börjar på nionde platsen och räknar ned till det viktigaste:
9. Undvik klingonerna tills ni verkligen har en bra berättelse
Den här punkten tror jag att Abrams och hans vänner redan har fattat. Klingonerna må vara Star Treks allra mest älskade fiender, som har varit huvudantagonister i fem långfilmer redan. De är kult. Men det gör dem också nästan omöjliga att berätta några nya historier om, eftersom de lätt hamnar i parodins utmarker. För var det något som 80- och 90-talens klingoner inte var, så var det hotfulla. Snarare corny. De har numera också tappat den kalla kriget-vibe som gjorde dem till effektiva stand ins för ryssarna på 60-talet. Låt dem finnas kvar i periferin i framtiden, men visa inte mer av Kronos än vad vi fick se i Into Darkness. Spara dem till den dag det finns ett manus där deras krigar/hederskultur verkligen fyller en funktion
8. Ge oss fler huvudpersoner
Det var smart gjort att reboota originalbesättningen och ge oss yngre versioner av Kirk, Spock, Scotty, Chekov, Sulu och Uhura. Att arbeta in nya varumärken är tusen gånger svårare än att bygga på det som folk redan känner igen. Och hellre den riktige Spock än ytterligare ett anonymt derivat av originalkonceptet. Ska någon köra en beam me up, varför inte låta Scotty göra det, liksom? Men nu har man etablerat de nygamla karaktärerna i ett par filmer och en ny publik har vant sig vid Spocks formaliteter och Dr McCoys larviga metaforer. Hög tid att låta ett par helt nya fasta karaktärer arbeta sig in i Enterprises besättning. Vidga persongalleriet lite. Och kanske skippa någon av de anonymare kärnkaraktärerna, om de inte ger så många chanser till intressant karaktärsutveckling.
Besättningen från USS Voyager (1995-2000)
7. Flyg mot okända horisonter
Det säger sig egentligen självt: To boldly go, where no one has gone before. Bara gör’t! Visa oss landskap och rymdvarelser vi faktiskt aldrig sett förut. Det var själva kärnan i originalets tv-serie, i 80-talets Next Generation och i 90-talets Voyager. Och vi fick ett fint litet smakprov med den röda planeten Nibiru i början av Into Darkness. Mer mystiska miljöer, och mindre romulaner, tack.
6. Introducera helt nya element i berättelsen
De är inte dumma, Lindelöf, Orci och Kurtzman. Genom att förlägga det rebootade universumet i en alternativ tidslinje kan de låta huvudpersonerna vara med om varianter på gamla berättelsetrådar. Men det kan lätt gå till överdrift, vilket skulle bevisas i Into Darkness. Khan är förstås den mest berömde skurken inom Star Trek, men behövde vi verkligen få se Spocks/Kirks död bildruta-för-bildruta och få höra Spock skrika Khaaaaaan? Vi vill inte att Trek ska bli en parodi på sig självt. Det finns mängder av hungriga manusförfattare som säkert kan komma med input om inspirationen tryter. Det är också viktigt att inte fastna i den höga insatsfällan, där Jorden riskerar att gå under varje kvart för att status quo i gruppen med huvudpersoner måste bevaras till varje pris. Om vi som publik känner oss osäkra på vem i ensemblen som ska överleva, behöver vi inte världsomfattande katastrofer för att hålla spänningen vid liv.
5. Var inte för vördnadsfull mot fansen
Trekkers är otacksamma jävlar, besatta av detaljer, krävande, lättstötta och konservativa. Efter rebooten svämmade kommentarsfälten över av förståsigpåare som alla visste exakt hur man borde ha räddat Star Trek istället. Men om vi ska vara ärliga, behöver Paramount inte vara särskilt oroliga för att pröva fansens tålamod för mycket. Det är knappast som om trekkers skulle låta bli att på bio om oavsett hur utflippad en ny trekfilm är. Nej, det är mainstreampubliken som måste övertygas, för det är de som står för de stora intäkterna. Fansen klarar sig.
Besättningen från originalserien, på gamla dar
4. Bring Shatner back!
Om ni kunde ha med Leonard Nimoy i två filmer är det inte mer än rätt att ha en scen där unge Kirk får träffa gamle Kirk. Han förtjänar det, den gamle uven.
3. Kom loss från 1960-talets normer om kön, ras och sexuell läggning
En gång i tiden var Trek cutting edge. Den första kyssen mellan en svart kvinna och en vit man på tv var mellan Uhura och Kirk. På 60-talet var den rasblandade besättningen smått revolutionerande, och Gene Roddenberrys vision av människans utopiska framtid gjorde ett evigt avtryck i vår populärkulturella historia. Under 80- och 90-talen fortsatte de efterföljande serierna att flytta gränserna för vad det ”mänskliga” är, och ifrågasatte om man ens behöver vara en organisk varelse för att ha rättigheter. I Voyager var de kvinnliga karaktärerna de starka och intressanta, och seriens tre bästa figurer var en stenhård kvinna, en cyborg och ett fjolligt hologram. Sedan kom rebooten och plötsligt var vi tillbaka i 60-talets könsroller igen. Den enda kvinnan är åter Uhura, och hennes story utgörs av hennes roll som flickvän till Spock. Det är männen som utför alla hjältedåd medan de få kvinnorna får posera i underkläderna och skrika. Nej, allt var inte bättre i framtiden på 60-talet. Kom in i samtiden och ge oss tillbaka de starka kvinnorna, de oss etnicitetsdilemman för 10-talet och ge oss äntligen en karaktär som bryter mot sexualitets-eller könsidentitetsnormen. Om vi inte kan ha Star Trek för att lättsamt filosofera om livets stora frågor blir det i längden ganska meningslöst.
Tyvärr visas tjejer numera bara upp i underkläderna
2. The Borg
Det är synd och skam om dessa skrämmande och fascinerande skurkar från TNG inte också får en modernisering. De gör sig dessutom mycket bra på vita duken, och kan sätta igång många intressanta sidoberättelser om individualitet och det kollektivas bästa.
1. Ta tillbaka Star Trek till tv-formatet
Ju mer jag tänker på det desto säkrare blir jag på att det är dags: det är inte en ny film vi behöver utan en ordentlig dramaserie med 45 minutersavsnitt. Kör the five year mission som nämns i Into Darkness. Gör det med den moderna tv-seriens rappa berättande och episka anslag. Gör det ihop med HBO, och ta in de bästa tv-författarna i branschen. Vi vill inte ha en tvåtimmarsfilm. Vi vill ha 172 avsnitt och sju säsonger.
Rymdfilm 
Punkterna 1, 2 och (framförallt) 3: Amen!