Det är inte bara för att jag är besatt av rymdfilm som jag tycker att det har varit ett bra år för science fiction på film och TV. 2013 har nämligen varit ett år då ingen av de rymdfilmer som var blockbusters med hög budget floppade, och det har varit ett år då flera av de bästa nya science fiction-filmerna baseras på originalmanus snarare än var uppföljare. På listan har en TV-serie (Defiance) smugit sig in, och en robotfilm utan några som helst rymdkopplingar (Robot & Frank). Mesta skådisar är Simon Pegg (Star Trek Into Darkness och The World’s End) och Sharlito Copley (Europa Report och Elysium).
Fler filmer: Rymdfilmer A-Ö, Kommande filmer 2014-2017
Without further ado, årets bästa science fictionfilmer.
11. Dark Skies
E.T möter Paranormal activity i den här på det hela taget ganska ordinära skräckfilmen, som lyfts av sin fina lilla ensemble med skådisar som Keri Russell, Josh Hamilton och Dakota Goyo. Familjen hotas av osynliga varelser, vars påverkan i deras liv går från det kuriösa till det livsfarliga. Dark Skies recension
10. Europa Report
Expeditionens forskare vet inte hur de ska handskas med det som möter dem på Europa
Något så ovanligt som en riktig science fiction-film, alltså spekulativ vetenskapsfiktion i ordets ursprungliga betydelse. Sex astronauter färdas till Jupiters måne Europa för att söka efter liv. Den internationella besättningen spelas av bland andra svenske Michael Nyqvist och sydafrikanske Sharlto Copley, som vi känner igen från Distict 9. Expeditionen anländer till Europa enligt plan, och som vetenskapligt experiment går allt först som smort . Men miljön i Europas oceaner är fientlig, och snart börjar det ske oväntade olyckor. Innan någon hunnit fatta vad som gick snett är alla astronauters liv i fara, och det blir en kamp mot klockan om de ska lyckas ta sig levande från Europa. Europa Report recension
9. Defiance (TV-serie)
Defiance utspelas i ett omsorgsfullt gestaltat världsbygge, rikt på bakgrundshistoria. Det är den framtida postapokalyptiska Jorden. Åtta olika alien-raser (kollektivt kända som The Votans) har kraschlandat i enorma arkrymdskepp på vår planet, på flykt undan undergången i sitt eget solsystem. Terraformerande maskiner har ödelagt den mänskliga civilisationen, och begravt våra gamla städer djupt under artificiellt producerad mark. Jordens djur har muterat och blivit till monster. Men de flesta aliens som kraschade här var ändå fredliga, egentligen bara på jakt efter ett nytt hem. Efter ett inledande krig lever nu människor sida vid sida med de åtta raserna i en värld som påminner mycket om Vilda Västern. Defiance recension
8. Man of steel
Låt oss slå fast: det här är ingen ny Dark Knight, eller ens Batman Begins. Det är en lättviktigare film. Jag känner mig trots allt lättad, då jag inte är något fan av regissören Zack Snyder (300, Watchmen) och var rädd att nya Superman skulle bli endast yta utan substans. Men det verkar som om radarparet Nolan/Goyer (producent/manus) räddade Man of Steel och resultatet är en film som för det mesta lyckas balansera det operatiskt överdrivna med en mer mänsklig sida. Till det kommer att allt det utomjordiska är överraskande fantasifullt gestaltat. Henry Cavill gör en bra imitation av Christopher Reeve, och Amy Adams är utmärkt som den moderna Lois Lane. Man of steel recension
7. Star Trek Into Darkness
Star Trek Into Darkness
Det börjar i ljus ton med ett uppdrag på en primitiv planet, men vägen till framgång som tycks bred och rak, skyms plötsligt av rök och dunster. Innan Kirk har hunnit fatta vad som hänt har han brutit mot sina order, utsatt besättningen för fara, svikits av sin bäste vän och till synes förstört sin egen karriär. Solen går också i moln för den idealistiska Federationen, som utsätts för en dödlig attack från en av sina egna officerare. Det är en spännande, kul och vacker film, med större djup än den förra, som utvecklar berättelsen. Med sin kärleksfulla renovering lämnar JJ Abrams Enterprise i ett gott läge för kommande äventyr. Star Trek Into Darkness recension
6. Elysium
Matt Damon (till höger) i Columbia Pictures’ ELYSIUM.
Socialrealistisk, våldsam framtidsvision som skildrar världen om drygt 140 år. Då har den nuvarande utvecklingen med ökande klyftor och en växande global underklass fortsatt i oförminskat tempo. Hela Jorden har förvandlats till ett township, en oändlig slum där alla invånare permanent räknas som papperslösa flyktingar i sitt eget land. De rika, vackra och friska har för länge sedan gett upp livet bland oss övriga och har tagit sin tillflykt till rymdstationen Elysium. Sydafrikanske regissören Neill Blomkamp målar med den breda penseln och tar i med sentimentaliteten från tårna i denna sin andra långfilm, med Matt Damon i huvudrollen. Elysium blev något av en besvikelse, genom sitt svartvita moraliserande och överdrivet gräsliga skurkar. Att den ändå hamnar på sjätte plats på listan beror på detaljrikedomen i framtidsskildringen. Blomkamps vision vill vi se mer av. Elysium recension
5. Robot & Frank
Frank har ingen bra kontakt med sin dotter
En robotfilm smyger sig in bland årets bästa science fiction-filmer. Den åldrande Frank (Frank Langella) sitter i sitt lilla hus och blir allt mer dement, men hans stressade barn inte lust att finnas till hands för sin gamla griniga pappa. Så de ger honom en robot. Frank, som helst bara vill flörta med den snygga bibliotekarien nere i byn (Susan Sarandon) blir först rasande över förolämpningen. Men då han inser att den verkligen kan hjälpa honom med allt, får Frank en idé. Han är nämligen pensionerad inbrottstjuv. Med robotens hjälp är det dags för den sista stora stöten. En film som talar direkt till mitt hjärta. Robot & Frank recension
4. Oblivion
Tom Cruise i Oblivion
Med Tom Cruise, Morgan Freeman och Andrea Riseborough. En sorts best of science fiction, med teman som är välkända för rymdfilmskonnässören. Det mänskliga ställs mot det omänskliga. Hur mycket av din frihet skulle du ge upp för att få leva i en skön livslögn? Vad är du villig offra för kärleken? I vad består vår mänskliga arts egentliga värde, och hur lätt kan vi bli våra egna fiender? Här har vi ekon från 2001, The Matrix, Moon och Terminator, men kanske framför allt 80- och 90-talens Star Trek. Om det är en hyllning till klassiker i genren eller en skamlös kopia ligger nog i betraktarens ögon. För mig växer Oblivion med varje gång man ser om den. Framför allt fascinerar den ambivalenta karaktären Vic (Andrea Riseborough). Oblivion recension
3. The World’s End
Rosamund Pike har ett bra coola fightscener
Har tyranniska robotar tagit över världen, eller är det bara jag som håller på att bli gammal? Jag måste erkänna att jag inte såg den här filmen komma, förblindad som jag var av glittrande blockbusters med futuristiska trikåer. Men så kom Wright, Simon Pegg och Nick Frost tillsammans med sina engelska skådespelarkolleger och levererade en av 2013 års mest sevärda rymdfilmer. The World’s End är mer än en kul fars. Den har en svärta som är tilltalande, och Simon Pegg gör sin maniske och desillusionerade manboy tonsäkert. Och beskrivningen av hur världen under 23 år har långsamt förändrats till det oigenkänneliga, i filmen för att robotarna omärkligt tar över, slår an både två och tre samtidssträngar. Aha, är det därför allt gått åt helsefyr? The World’s end recension
2. Pacific Rim
Charlie Hunnam har kommit långt från Queer as folk
Genom en portal på havets botten kravlar sig enorma monster (kallade kaiju) och förstör städer längs Stillahavskusterna. Då är det bästa sättet att försvara den mänskliga civilisationen enorma robotar. Inte stridsflyg, kärnvapen eller ens kanoner. Inte flottan. Nej, svaret på monsterhotet heter Jaegers. Enorma robotar som slår monstren i skallen. Frågor på det? Actionscenerna är hundrafalt häftigare än det mesta i sci-fi-väg du sett tidigare och vissa scener är fullkomligt majestätiska. Fluffet mellan slagsmålen är visserligen just bara det, fluff. Men det är välgjort fluff. Guillermo del Toro visar med Pacific Rim att han är en regissör på toppen av sin förmåga. Pacific Rim recension
1. Gravity
GRAVITY Sandra Bullock
En olycka vid Hubbleteleskopet i omloppsbana kring Jorden försätter astronauterna Kowalski (George Clooney) och Stone (Sandra Bullock) i livsfara. Han är erfaren och trygg, hon en rookie med nerverna utanpå. Tillsammans slungas de bort från sitt rymdskepp. Syreförråden sjunker snabbt. Det blir en kamp mot klockan och för att övervinna den handlingsförlamande rädslan. Gravity visar vad rymdfilmsgenren egentligen förmår, med rätt manus och i rätt regissörs händer. Med risk för överord är Gravity en sant visionär sci-fi-film, den sort som bara kommer en gång vart tionde eller kanske tjugonde år. Curaón lyckas vara vetenskapligt korrekt utan att bli tråkig, och använder rymdens speciella, ogästvänliga och gravitationslösa miljö som sin storys viktigaste ingrediens. Sandra Bullocks isolering i detta intet blir både text och subtext i ett: hon är både metaforiskt och bokstavligt avskuren från omvärlden. Cuarón pekar här ut en riktning som genren kan ta, en ambitionsnivå som är inom räckhåll och en förnyelse som är nödvändig. Gravity recension
Kom inte med på listan: After Earth (för tråkig), Cloud Atlas (för spretig), Stranded (för dålig), The Host (för töntig), Ender’s Game, Riddick (för få nya idéer), Agents of SHIELD (för förutsägbar), GI Joe (för grabbig), Her (en hyllad robotfilm jag ej sett), Under the skin (utomjordingfilm som jag ej sett)
Rymdfilm 
4 kommentarer