Raised by wolves (2020, tv-serie, säsong 1)- Mother stands for comfort. And death.

Raised By Wolves till HBO Nordic | Stream Sverige

USA 2021, skapad av Aaron Guzikowski, producent + delvis regi Ridley Scott.
Recensionen innehåller endast mindre spoliers för säsong 1.

Typisk scen...

På dagen har Mother (Amanda Collin) ett oändligt tålamod då hon lär sin fosterson Campion (Winta McGrath) vikten av ickevåldsprincipen. När barnen har gått i säng gräver hon upp sina ögon från sanden, breder ut sina armar och flyger ut på jakt efter religiösa fanatiker.

Handlingen.

Jorden är ödelagd efter ett religiöst krig mellan mithraister och ateister – likaledes fanatiska. De senare skickar ett litet rymdskepp till planeten Kepler 22B med två androider och en handfull mänskliga embryon. Där ska de starta en koloni i vildmarken, för att ge mänskligheten en chans att överleva. Men de sex barn som klarar sig förbi embryostadiet är i ständig fara. Den utomjordiska omgivningen hotar med bråddjupa schakt, okända skuggor i natten och mystiska visioner. Motiven hos deras artificiella fosterföräldrar är dunkla och potentiellt livshotande. Och som nästan alltid är fallet, är andra människor ett av de värsta hoten. Då ett stort arkskepp dyker upp på himlen, fullt av de religiösa fanatiker som ateisterna flytt från, vet vi att den lilla kolonins dagar av oskuldsfullt lugn är förbi.

Abubakar Salim och Amanda Collin gör en stortartad skådespelarinsats som Father och Mother, de artificiella Adam och Eva som programmerats att uppfostra en liten grupp barn till att kolonisera en planet. Skådespelarna mixar och lånar från tidigare generationers androider på film, men tar sina respektive tolkningar till nästa nivå. Båda fosterföräldrarna är stela och på ytan helt logiska och förutsägbara. Men under ytan kokar de av.. ja, vad exakt? Det är mysteriet. Father är mer jordnära och rättfram, på en gång plikttroget hunsad av Mother, och tystlåtet lojal med barnen. Mother å sin sida är mer komplex och därmed mer fascinerande för oss tittare. Hon är seriens självklara medelpunkt, och Collin äger varje scen hon är med i. Det är inte att gå för långt att hävda att figuren Mother är en omedelbar science fictionklassiker med alla sina motsägelser: den förnuftiga föräldern, den förtvivlade sökaren – och dödsängeln som också är ett massförstörelsevapen. Precis om jag gillar mina filmandroider! Collin får spela ut ett brett register, och vi får tillfredsställelsen att se henne göra en del seriös ass-kicking redan i första avsnittet.

Raised by wolves - Mother
Raised by wolves

Pretentionerna?

Till min glädje är de rejäla. Raised by wolves är fullständigt indränkt i religiösa teman, hämtade både från Gamla testamentet och från den antika världens kamp mellan mithraism och spirande kristendom i det antika Rom. Man behöver inte alls fånga upp de religiösa övertonerna för att ha stort utbyte av serien. Och den är definitivt inte en förtäckt kristen allegori – i stort sett alla sympatiska karaktärer är trots allt uttalade ateister. Men den lånar och mixar friskt från myt och skapelseberättelser, och för den som är road av sånt är det fascinerande. Att Kepler 22b är ett sorts Eden och våra androider någon sorts Adam och Eva behöver man kanske inte ens vara konfimerad för att fatta. Men det här är ju en framtidsberättelse – så vad betyder det? Är det ren symbolik? Beskriver det en sorts urhändelse som är dömd att upprepas i oändlighet? Eller är det kanske inte i framtiden? Kanske får starta en spekulationstråd om detta.

Rymdskepp och världsbygge!

Världsbygget avslöjas lager på lager, och mer i glimtar än som utdragen exposition. I början vet vi bara att den lilla kolonin på Kepler finns, i vad som till synes är ett öde land. Deras samhälle är distinkt lågteknologiskt, med undantag för Mother and Father själva, och deras kraschade rymdskepp. När så det större rymdskeppet med mithraister dyker upp får vi gradvis veta mer om tillståndet för resterna av den mänskliga civilisationen och den sista, kaotiska tiden på Jorden. Och vartefter säsongen fortflyter så befolkas ödemarken allt mer, och fylls av profeter och fördöma, spöken och monster. Något verkligt mystiskt pågår på Kepler 22b, och våra huvudpersoner vet snart inte vad som är inbilling, verkligt eller Guds röst som viskar i natten.

Produktionsdesign;

Minimalistiskt och monokromt – och snyggt. Androiderna är plastiga och blöder, som i alla Ridley Scotts androiddramer, mjölk då de skadas. Mothers änglaform är omedelbart ikonisk. Mithraisterna känns anakronistiskt felplacerade, som om de kommit i sitt rymdskepp på flykt från folkvandringstiden. Och allt mer växer en bisarr parallellvärld fram i syner och visioner, med mystiska halvmänniskor och mer än en liten blinkning till HR Gigers design för Ridley Scotts Alien.

Luckor i manus,

Svårt att säga, med tanke på att serien medvetet lämnar så många obesvarade frågor till säsong 2. Det blir många turer framåt andra hälften av serien, och mitt bland alla mysterier som hopas får jag ibland en känsla av att figurerna gör val som mest ska föra handlingen framåt, och inte så mycket passar in i deras karaktärer.

Domen:

Jag måste erkänna att jag inte kastade mig över Raised by wolves, då det varit många robotfilmer på streamingtjänster på senare år, och få av dem brukar höja sig över mängden. Och det smärtar mig att säga att inte heller Ridley Scotts namn längre har riktigt samma stjärnglans för mig som det en gång hade. Men till min stora glädje gick jag igång på alla cylindrar av det här. Det är en väl uttänkt och utförd high concept-serie, till att börja med. Konceptet – två robotar uppfostrar människobarn i en fientlig vildmark – går att ta till sig på en sekund. Och till det kommer en utmärkt liten ensemble av skådespelare som verkligen kommer till sin rätt. Mother är magnifik – ett androidporträtt som väl platsar bredvid Förutom Salim och Collin vill jag speciellt nämna Travis Fimmel, som spelar den tvetydige och allt mer plågade Caleb, vars livslögn hotar att knäcka honom.
Men jag tror att det som fångar mig allra mest med Raised by wolves är den ambitiösa och kreativa berättarglädjen, som definitivt inte är särskilt vanlig ens på HBO. Och alltför ovanlig inom modern rymdfilm. Seriens skapare Aaron Guzikowski är uppenbarligen inte är rädd för att ta ut svängarna kan med berättigat självförtroende låta avsnitten bölja mellan intima betraktelser över föräldraskap, religiös extas och exploderande huvuden.

Det dröjer heller inte länge innan man förstår att serien verkligen är just Guzikowskis, och inte främst Ridley Scotts. Det finns gott om referenser till den senares klassiska filmer, men mer som en blinkningar än som ett krampaktigt försök att få in alltsammans i samma filmuniversum. Detta är en separat vision, som har koll på var genren kommer ifrån. Likaså bra. På köpet fick vi kanske en mer lyckad version av Prometheus.

Man vet aldrig riktigt var man har Raised by wolves, eller på vilken nivå berättelsen egentligen rör sig. Och även om jag förstår att denna vilda mix troligen inte är något för alla, så fångades jag in. Ja, jag till och med accepterade det totalt knäppa sista avsnittet, som innehåller mer än en liten homage till en viss Scottfilm från 1979. Och jag ser mycket fram emot säsong 2.

Fler filmer som den här+

De uppenbara är ju Blade Runner och Alien. Men också Prometheus, som delar många teman.
De mindra uppenbara är HBOs Westworld. Eller varför inte filmen Ex Machina.

Aniara (2019) – En blåsa i Guds andes glas

Sverige 2019, manus och regi: Pella Kågerman och Hugo Lilja, baserat på dikten av Harry Martinson.

Typisk scen…

Mimaroben (Emelie Jonsson) är uttråkad och ensam i mimasalen, medan passagerarna på Aniara smörjer kråset och taxfreehandlar. Miman är en yogasal kopplat till en halvgudomlig, telepatisk AI som projicerar en verklighetstrogen virtuell värld i huvudet på besökande människor. Men när allt går åt skogen och Aniara skenar i hög fart mot interstellär rymd, förändras detta. Mimasalen blir stället som alla vill vara på, för att döva sin PTSD med ljuva minnesbilder av barfotavandringar i mjuk mossa och sommardopp i sammetssvarta skogstjärnar. Men hur många traumatiserade hjärnor kan Miman hantera innan den själv blir galen?

Aniara filmen 2019

Handlingen.

Allt är ju så välordnat. Ynka tre veckor till Mars på en lyxig passagerarfärja med alla upptänkliga nöjen. Sedan en chans att starta om på nytt i en ny värld, långt borta från den krigshärjade Jorden. Låt vara att Mars är till största delen en karg öken, men varje alternativ till den Jorden är väl bättre, eller hur? Men som i visan om Titanic börjar det med en skakning på nedre däck, följt av det otänkbara. En kollision med rymdskrot penetrerar skrovet och tvingar kapten att dumpa kärnreaktorn för att förhindra en katastrof. Rymdskeppet slås ur kurs. Enda chansen att vända är att använda gravitationen från närmaste himlakropp, meddelar kapten Chefone. Men det kommer att ta ett par år att komma fram, inte tre veckor. Säger kaptenen, och bjuder på en gratis nattmacka till alla oroliga. Och baren är ju öppen. Men det finns ingen himlakropp i deras färdväg.  Insikten om deras predikament kommer långsamt, och inte samtidigt till alla. De färdas mot intet, utan väg tillbaka. Bort från ljuset. Astronomen (spelad av en superb Anneli Martini) håller upp sitt smutsiga drinkglas och visar Mimaroben en liten luftblåsa i glaset. Den rör sig oändligt långsamt och osynligt för blotta ögat. Om flera hundra år kommer man att kunna se att den flyttat sig. Men bara bråkdelen av en hårsmån. I rymden är vi inget mer än en blåsa i Guds andes glas. Våra skepp kan rusa fram, men inte röra sig en millimeter.

Filmen Aniara skildrar, liksom Harry Martinsons originaldikt från 1956, hur livet och människorna på rymdskeppet förändras av erfarenheten att vara på evig flykt från en förlorad värld. På väg från något som inte längre går att nå, mot en avgrund. Och som Nietzsche visste, så förändras man av att stirra alltför länge ner i avgrunden. Samhällets sönderfall börjar omedelbart då Aniara börjar skena, men det är en långsam process och på vägen uppstår nya religioner och konstformer. Vänskaper blomstrar, kärleksband knyts och barn blir till. Vi får följa flera människoöden ombord. Mimaroben står i centrum, och med tiden skapar hon sig såväl en liten familj som ett socialt sammanhang. Vi möter hennes blivande flickvän, den rationella piloten Isagel (Bianca Cruzeiro). Deras ögonblick av ömhet, extas och förtvivlan skildras nära och med stor ömhet i filmen. Genom att vi får krypa under huden på dem, blir Aniaras öde desto mer påtagligt och griper tag i oss. Och filmen bjuder också på ett persongalleri av bifigurer som i Martinsons text mest antyddes men aldrig riktigt fick form. I filmen möter vi den alkoholiserade men godhjärtade Astronomen, vars alltför stora trut försätter henne på kollisionskurs med den despotiske kapten Chefone (Arvin Kananian). Hon blir en människa vi kan tro på och engagera oss i. Chefone själv får en smått komisk extradimension genom att han framställs som en pompös träningsnarkoman, vilket gör honom intressantare än diktversionen var.

Pretentionerna?

Självklart är de enorma. Filmen bygger ju ändå på ett nobelprisvinnande diktepos på jambisk vers, och är i stort sett trogen originalet. Huvudtemat är hur vi själva orsakar vår undergång genom att förstöra Jorden. Det är också en mångfacetterad betraktelse av vad minnet av detta trauma i kombination med förlorat hopp gör med vår själ. Men där dikten tar till de breda penseldragen och den lyriska högstämdheten, så väljer filmen att fokusera på de faktiska människorna som tvingas leva sina liv på Aniara. Filmskaparna håller alltså klokt dramats grundregel ”Show, don’t tell” i åtanke. Känslan jag får av att se filmen är att den är nog så seriös som någonsin Martinsons dikt, men inte känns lika pretto.

Aniara filmen 2019

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

Jag tycker hela filmens look är ljuvlig och oerhört smart. Rymdskeppet Aniara är så uppenbart ett svenskt rymdskepp, som känns nära vår egen verklighet. Exteriört liknar det mest ett par stadskvarter från Högtorgscity i Stockholm, komplett med brutalistisk 70-talsarkitektur och en andefattig central galleria. Tänk er Hamngatan och Mäster Samuelsgatan flygande i rymden. Det är genialt gestaltat. Filmen är en så kallad ”no set sci-fi” vilket innebär att verkliga miljöer används för att skapa illusionen av en framtidsvärld. Interiörerna är alltså inspelade i Mall of Scandinavia, Sthlm Waterfront och Sollentuna Centrum. Med en touch av Finlandsfärja och föreläsningssal på universitetet. Själsdödande miljöer från vår vardag, som är lätta att tänka sig som en helvetisk plats att vara inlåst på under resten av våra liv. Dessa är briljanta val, eftersom det får oss i publiken att omedelbart acceptera Aniara som en realistisk, om än lite tråkig, värld. Vi hajar direkt att dessa klimatflyktingar på väg i hög fart mot ingenting tillhör vår egen eller åtminstone våra barns generation. Deras framtid är vår egen.

Hos Martinson får vi veta förhållandevis mycket om vad som hänt på Jorden innan vår berättelse tar sin början, och hur det ser ut på Mars och Venus. Martinson lyckas alltså väl med det kompletta världsbygge som varje god science fictionförfattare måste bemästra. Men dessa platser och händelser skildras i dikten uteslutande i form av tillbakablickar och minnen, vilket inte lämpar sig så bra för 1,5 timme långfilm. I filmatiseringen har följaktligen det mesta skalats bort, och antyds endast. Det gör att dramat blir tightare, samtidigt som filmen kan sägas respektera Martinsons ”kanon” då man helt enkelt kan tänka sig att världsbygget existerar utanför bild.

Domen:

Harry Martinsons diktepos från 50-talet är ett verk av ojämförlig skönhet och skärpa. Läsaren genomsköljs av fasa inför människans grymhet och vördnad inför hennes livsvilja. Jag hade inte läst hela dikten sedan jag som 17-åring plöjde igenom hela den ”seriösa” sci-fihyllan på Uppsala Stadsbibliotek. När jag nu som vuxen läster om Martinson är jag inte riktigt beredd på kraften i hans poesi. Herrejösses, vilket konstverk.

Men det är också lätt att förstå varför ingen gett sig på en filmatisering tidigare. Det som fungerar i diktform lånar sig inte lika lätt till vita duken. Martinsons språk blommar i  de många naturlyriska tillbakablickarna, men knastrar grått då livet ombord skissas fram. De riktigt passionerade partierna i dikten är sorgesånger som skildrar stämningar snarare än händelser.  Hos Martinson är Aniaras människor bifigurer i tragedin om Människan. 

Det är därför imponerande hur väl Pella Kågerman och Hugo Lilja lyckas med sin filmiska omtolkning, som zoomar in på människorna av kött och blod. De går riktigt nära några få personer, och ger oss en känslomässig ankarpunkt ombord. Resultatet blir nästan lika känslomässigt starkt som att läsa dikten, men det är andra känslor som aktiveras. Det är en elegant omtolkning vi får se.

Regissörerna lyckas balansera respekt för grundmaterialet med kloka val för att skapa en modern film om verkliga människor. Visserligen går en del av originalets poetiska kraft förlorad, men resultatet är en bättre film som inte söker ersätta dikten, men kompletterar den.

Fler rymdfilmer och science fiction om miljöförstöring och samhällskritik +

Silent running – en av 70-talets bästa pärlor.

Children of men – 00-talets kanske bästa samhällskritiska scifi

Trailer för dokumentären ‘Worlds of Ursula K Le Guin’ med tio års unika intervjuer med den stora sci-fi-författaren

Ursula-K-Le-GuinI vintras gick en av alla tiders största science fiction- och fantasyförfattare, amerikanen Ursula K Le Guin, ur tiden. Hon råkar också vara min och många andras mest betydelsefulla författare på ett personligt plan. I trailern till en ny dokumentär om Le Guins författarskap får vi en av förklaringarna: hon är en av få som kan ge dig något underbart att läsa när du är tio år gammal, och fortfarande vara med dig när du är 45. Hon är en mästerlig världsbyggare som gång på gång utforskar teman om sociologi och samhällsbyggen, psykologi, filosofi, personlig mognad, könsroller, anarkism, taoism, miljömedvetenhet. Le Guin säger själv att hon ser det som science fictions ansvar att försöka bryta ned existerande murar för vårt tänkande, och sedan genast fortsätta och bryta ned muren som ligger bortom den, och bortom den..

Nu har filmaren Arwen Curry släppt trailern för sin långfilmsdokumentär Worlds of Ursula K Le Guin, som innehåller nästan tio års intervjuer med den åldrande författaren. I filmen ser vi också nutida författare och kulturpersonligheter som berättar vad Le Guin betytt för dem, inklusive The Handmaid’s Tales Margaret Atwood, David Mitchell, Neil Gaiman, Samuel R. Delany, Michael Chabon, Vonda N. McIntyre, Adrienne Maree Brown, China Miéville, Annalee Newitz, och Theodora Goss.

Från 2009 fram till sin död 2018 berättade Le Guin om hur hon fick slå sig fram som kvinnlig författare i en mansdominerad sci-fi-genre, men långsamt vann allt större självförtroende, respekt och med åren även kärlek från en bred publik. Hon berättar också om de världar hon frammanat med sin penna.

Ursula Le Guin är för svenska läsare kanske mest känd för sin fantasyserie A Wizard of Earthsea (Trollkarlen från Övärlden) som många generationer unga läsare transformerats av. Men hon skrev under fem decennier mycket science fiction för vuxna, inklusive klassiker som The Left Hand of Darkness (Mörkrets vänstra hand), The Dispossessed och The Lathe of Heaven. Även Earthsea går med behållning att läsa första gången som vuxen. Hon blev 88 år gammal.

 

Rymdfilms bästa filmtopplistor

Alla älskar topplistor – hur många filmer känner du igen?

Här på Rymdfilm recenserar vi filmer på en nästan absurt detaljerad nivå (Rymdfilmer A-Ö) – utom när vi sammanfattar massa filmer helt kort i olika topplistor. I dem skriver vi dessutom om all sorts sci-fi: om robotar, tidsresor, bodyhorror och transdimensionella megamonster. Här har vi samlat bloggens bästa topplistor i den stora listan av listor!

Genrelistor

  1. Topplistan: 20 bästa filmerna om tidsresor

  2. De 34 bästa rymdskeppen från nya filmer och tv-serier

  3. Topp 50 mordiska filmrobotar del 1

  4. Topp 50 mordiska filmrobotar del 2

  5. Topp 25 snälla filmrobotar

  6. 8 mentalt störda robotar och AI från science fiction

  7. 10 största klichéerna från Space Opera – Den oändliga osannolikheten

  8. 10 sätt som Guardians of the Galaxy återupplivar Space Opera

  9. 15 bra/dåliga Star Wars-kopior att roa sig med i väntan på The Force Awakens

  10. 21 sci-fi-filmer där gränsen mellan verklighet och konspiration suddas ut

  11. 20 bodyhorror-rymdfilmer som inte är Alien

  12. 15 blodiga och bisarra rymdskräckisar till Halloween

  13. 10 skrämmande filmer där väggarna mellan dimensionerna rasar

  14. 11 filmtips inför apokalypsen (som skulle äga rum 21/12 2012)

  15. 8 humoristiska filmer om invasion från rymden

  16. De 6 bästa science fiction-filmerna med barn i huvudrollen, och den sämsta

  17. Topp 5 beagles i rymden

  18. 13 reboots inom science fiction som vi gärna skulle se

  19. De 15 märkligaste ögonblicken från Star Treks filmhistoria

  20. Topp 10 filmer om superkrafter utan tights av lycra

Årsbästalistor

Topplistor om enskilda filmer och TV-serier

  1. 12 anledningar till att Battlestar Galactica (2003-2009) är den bästa rymdserien i TV-historien

  2. De bästa episoderna från Star Trek Voyager (1995-2001)

  3. De 5 största problemen med Star Wars Episod I Det mörka hotet

  4. 9 misstag som Prometheus besättning gör

  5. De 12 största gåtorna i Prometheus – och svaren! 

  6. 9 punkter som Star Trek bör förändra efter JJ Abrams (från 2013)

 

Rymdfilms bästa texter om science fiction som genre

V, 80-talsversionen

Förutom filmrecensioner har Rymdfilm skrivit mycket om genren science fiction i allmänhet och rymdfilmsgenren i synnerhet: spekulationer och djupdykningar kring varför vi älskar rymdskepp och aliens. Här samlar vi de bästa texterna.

Därför behöver vi berättelser om rymden

Den yttersta gränsen, den främmande, monstret och den inre rymden.

Förflytta, övertyga, förändra (eller Så dålig är egentligen Elysium)

Vi ställer högre krav på sci-fi än på andra genrer. Rymdfilm förklarar varför.

Jakten på The Overview Effect

Med ens drabbar oss universums  skönhet med full kraft.

Kolonialisten, demonen, övervakaren, föräldern och kaos – 5 olika filmvisioner av utomjordingar

Vi är kluvna inför tanken att vi förmodligen inte är ensamma i universum.

Science fictions nya guldålder i en tid av teknologi och undergång

Framtidsspaning från 2013

Så blir framtiden de kommande 400 åren enligt science fiction

En tidslinje från idag till en avlägsen framtid genom de filmer som skildrar dessa år.

Independence Day och den ironiska sci-fi-generationen

En hyllning till 90-talets mest inflytelserika rymdfilm

Jodorowsky’s Dune – Mind blown! Inspirerade Star Wars, Alien, Robocop, Total Recall och hundra andra filmer

Den viktigaste rymdfilm som aldrig gjordes, som skulle ha förändrat mänsklighetens historia för evigt

Rymdhipsterns klagan under Star Wars uppesittarkväll (2015)

Visserligen gillade jag ju rymdfilm då ingen annan gjorde det än/igen. Åtminstone flera år innan du kom på att det här med rymdskepp ju är rätt sköj ändå.

Mer läsning och videor för dig som var på Gävle Science Fiction-festival 2015

Allt extramaterial från Rymdfilms föreläsning i Gävle.

Marvels problem med S.H.I.E.L.D och hur Captain America löste det åt dem

När Snowden fick oss att tycka att en världsomspännande konspiration inte längre kändes lika fräscht

Därför blev vi förälskade i Philae

Kärleksförklaring till små, gulliga robotar och vad de kan göra för vår relation till vetenskapen

Minnesord över hjältar som gått bort

Till minne av Mr Spock (Leonard Nimoys död)

RIP Leia – Carrie Fisher har avlidit

Vi minns John Hurt, den raggige kunden av dystopisk sci-fi

That’s more like it! Trailer för Star Trek Discovery från Comic Con 2017

Star Trek DiscoveryComic Con 2017 gör ingen besviken, med nya trailers för bland andra Justice League, Thor och Westworld. Dessutom kom det en extendedversion av en helt ny trailer för Star Trek Discovery som har premiär på bland annat CBS’ strömmande kanal AllAccess i höst. Det är betydligt mer detaljerad bild av vad TV-serien kommer att bjuda på, än vad vi hittills har fått se. TV-serien har inte haft en särskilt lätt produktionsperiod, med byte av showrunner, flera förseningar och en allmän misstro hos allmänheten att Paramount och CBS ska lyckas hålla balansen på den slaka lina som är utsträckt mellan hardcorefansens många krav och en bredare TV-publiks behov av att kunna ta till sig Star Trek på ett modernt vis. Frågan alla ställer sig är hur mycket klassisk Trek kommer vi att få, och hur mycket är egentligen lagom? Vi är många som gillar Trek för de filosofiska diskussionerna men frågan är om vi endast vill ha det?

Den nya trailern balanserar åtminstone hyfsat på denna lina, och bjuder på både drama, action och en del existentiella fungeringar.  Klingonerna etableras som seriens huvudantagonister, och vi ser också några klassiska vulcaner. Lite backstory antyds för ett par karaktärer, utan att vi egentligen får veta särskilt mycket. Lyssnar man noga så får man också lite av en överraskning: det verkar som om Spock har en fostersyster, men mer än så får vi inte veta nu. Och för första gången får vi också se scener där specialeffekterna är på plats, och det ser rätt maffigt ut för att vara en tv-serie. På det hela taget får jag en rätt bra känsla av dessa fem minuter. Vad tycker du? 24 september får vi veta om känslan stämmer.

Rapace syr fast Fassbenders huvud i prolog som binder ihop Prometheus med Alien Covenant

alien-covenant-the-crossing-prologue-1

Om bara ett par veckor har Ridley Scotts nya Alienfilm Alien Covenant premiär på bio, och långsamt men säkert har en hajp byggts upp i takt med att vi förstått att vi kommer att få se en ny version av xenomorphmonstret och att den verkar rejält blodig. Men en sak har gnagt åtminstone några av oss: vad tusan hände egentligen med Shaw (Noomi Rapace) och David (Michael Fassbender) som överlevde slutet på 2012 års Prometheus? När vi såg dem senast var David endast ett avhugget talande huvud (a la Mimer) och Shaw hade detta huvud i en ryggsäck och hade precis kapat ett ringformat Spacejockeyskepp för att söka efter hemvärlden för The Engineers, mänsklighetens skapare. Jag vet att Prometheus hade sina sidor men det var något i dessa avslutande ögonblick av filmen som gav mig ståpäls:

Final report of the vessel Prometheus. The ship and her entire crew are gone. If you’re receiving this transmission, make no attempt to come to its point of origin. There is only death here now, and I’m leaving it behind. It is New Year’s Day, the year of our Lord, 2094. My name is Elizabeth Shaw, the last survivor of the Prometheus. And I am still searching.

Efter det förväntade vi oss att få se fortsättningen, men Prometheus 2 har morphat fler gånger än en alien genom hela dess livscykel, och det vi ska få på bio den 17 maj är inte alls Shaw och huvudet på nya äventyr, utan en helt ny besättning på rymdskeppet Covenant som träffar på ett helt nytt monster. Eller det är vad vi har trott fram tills nu.

För i natt släpptes en två minuters prolog till Alien Covenant, som visar precis vad som händer efter att Shaw och David lämnar. David får en kropp igen, och lär sig vad barmhärtighet är. De kommer fram till någonstans. Ja, se själva. Även om det inte är closure är det något märkligt tillfredställande, så kort det nu än är, att se att någonting från Prometheus fick överleva trots allt. Och möjligen betyder det att vi inte sett det sista av Noomi Rapace än.

Alien Covenant drabbar biosalongerna 17 maj 2017

The Last Jedi trailer 1 analyseras bit för bit

The Last Jedi trailer 1

I samband med Star Wars 40-årsjubileum i går släpptes den första trailern för nästa film i sagan, The Last Jedi, som kommer på bio i december. Inom någon timme hade länken spridits över hela internet, och nu finns det redan dussintals, om inte hundratals, artiklar som anlyserar varje sekund av trailern, bit för bit. Jag länkar till några bra analyser längre ned i inlägget. Men först själva trailern:

Det första som slår en är att trailern ger intryck av att regissören Rian Johnson (Looper m fl) slår an en mörk ton i The Last Jedi. Av matinébubblet i JJ Abrams’ The Force Awakens ser vi intet. De korta scener som flimrar förbi är mer allvar än äventyr, och det undertryks av långsam, nästan tvekande musik av John Williams, där filmsvitens välkända musikaliska teman liksom får kämpa sig upp till ytan för att ens komma igång. Om JJ Abrams film parafraserade den naiva och lättsamma tonen från A New Hope, verkar The Last Jedi lägga sig närmare Empire Strikes Back, eller kanske till och med Revenge of the Sith.

The Last Jedi trailer 1

Fokus för trailern är Luke Skywalker (Mark Hamill) och Rey (Daisy Ridley), som tycks vara i färd med att utveckla ett mästare/lärling-förhållande som liknar det som Yoda tidigare hade med Luke. Vi får se Rey träna med ljussabeln på den ö dit hon tog sig för att finna Luke i slutet av The Force Awakens. Medan Lukes röst allvarligt mässar att tiden har kommit för Jediorden att upphöra klipps närbilder in på vad som verkar vara ett Jeditempel med för Star Wars betydelsefulla och legendariska böcker. Vad menar Luke egentligen? Har han konverterat till Den mörka sidan, eller är det helt enkelt dags för jediriddarnas kunskaper att spridas utanför den krossade orden? Vi får också se vad som förmodas vara en flashback till förstörelsen av Lukes tidigare Jediskola, där eleverna mördas av den unge Ben Solo som senare tar sig namnet Kylo Ren (Adam Driver). I korta klipp får vi också glimta prinsessan Leia (Carrie Fisher), piloten Poe Dameron (Oscar Isaac) med dennes trogne robot BB8, samt en nedsövd Finn (John Boyega). Det hela avslutas med några riktigt maffiga rymdskeppsscener, inklusive en skravdron A-wings i attackformation.

Jag kan tycka att det blir smått absurt att dra för stora växlar på en tvåminuters trailer som så uppenbart bara kommit till för att bygga hajpen genom att bjuda på fler mysterier att analysera sönder i bloggar som den här. Det är som om de vanliga reglerna som säger att en trailer inte ska avslöja för mycket är satta ur spel, eftersom alla ändå hinner prata ihjäl mystiken långt innan biopremiären. Vi vet sedan tidigare att en bra trailer inte säger så särskilt mycket om kvaliteten eller ens tonen på den färdiga filmen (Lex Prometheus) så egentligen har vi ingen aning om vad för slags film som Rian Johnson håller på att klippa färdigt.

Men om vi ska utgå från det vi faktiskt får se, så verkar det rätt allvarstyngt, och oroväckande också inriktat på Star Wars egen patenterade pseudofilosofiska Jedimystiscism. Vi har sett förut att underhållningsvärdet har en tendens att gå ner i samma takt som dialogen om den mörka och ljusa sidan får ta mer plats. Det som gjorde Empire strikes back så bra var inte de långa diskussionerna om den mörka sidans lockelse, utan att de direkt var kopplade till Lukes uppfuckade förhållande till sin pappa. Klassisk karaktärsutveckling som vägde upp det kvasireligiösa, med andra ord. Låt oss hoppas att The Last Jedi uppnår samma balans mellan krafterna. Och ska jag vara fullständigt ärlig, så orsakar den här trailern inte alls samma ståpäls som när Han Solo och Chewbacca dök upp igen sommaren 2015.

Traileranalyser från andra filmsajter:

Vi minns John Hurt, den raggige kungen av dystopisk sci-fi

John Hurt i Snowpiercer

John Hurt i Snowpiercer

Efter en tids sjukdom, kort efter att ha uppnått 77 års ålder, har den legendariske brittiske skådespelaren Sir John Hurt gått bort. Han hörde till den lilla elit av seriösa teater- och filmskådespelare som kunde ta vilken biroll som helst och fylla den med själ och hjärta. Ofta stal han varje scen han var med i. Hurts utstrålning var obestridlig, men den kom med åren att beslöjas och kännas som en låga som brann på stort avstånd, som en fyr i tät dimma. Hurts rollfigurer fick därför ofta en air av livserfarenhet på gränsen till livsleda. Men alltid med den där lågan glimmande, djupt inne i ögonen.

Rymdfilmsfans kommer förstås alltid att minnas Hurt som Kane i Alien (1979), den olycksalige astronauten som böjer sig fram över ett ägg på en expedition och därefter  drabbas av galaxens svåraste magkatarr inför ögonen på sina chockade kamrater. Hurt som Kane har inte särskilt många repliker, men framstår först som filmens huvudperson då han befinner sig i fokus nästan hela tiden. Ända fram till sin alltför tidiga död.

John Hurt i Alien

John Hurt i Alien

Jag vet inte hur Hurt såg på denna sin mest ikoniska roll, eller om han någonsin kände sig besviken att den prisbelönta rollen som John Merrick i Elefantmannen (1980) inte fick samma kultstatus. Men det finns två indicier som får mig att tro att han ändå gillade att förknippas med Alien. För det första att han upprepade sin roll 1987 i Mel Brooks Spaceballs (1987), där han hinner uttala de bevingade orden ”Oh no, not again” innan en chestburster trycker sig ut genom bröstkorgen på honom. Det tyder på självdistans och humor.

För det andra, så har John Hurt fortsatt att söka sig till dystopier, framtidsskildringar, fantasy och sci-fi hela sitt yrkesverksamma liv. Med åren blev han något av genrefilmens raggiga, okrönte konung. Om man såg att John Hurt hade en roll, visste man rentav att filmen inte kunde vara genomusel, då han hade god smak. Och som en hyllning till denne raggige, lågmälde men sympatiske figur, samlar vi här några av våra favoritroller bortom Alien och Elefantmannen spelade av John Hurt. Må han vila i frid.

SCIENCE FICTION, DYSTOPIER OCH FANTASY

  • Snowpiercer (2014) – en geekig diamant till film, av Bong Joon-ho. Utspelas ombord på ett framrusande tåg där resterna av mänskligheten kämpar om resurserna. John Hurt spelar den underklassens ärrade gamla ledare. En originell och bisarr saga, och en av 2014s bästa filmer.
  • Doctor Who (2013) – spelade framgångsrikt The War Doctor till seriens femtioårsjubileum.
  • Only Lovers Left Alive (2013) – Den perfekta rollen för den gamle Hurt: Sir Christopher Marlowe, vampyr, och mentor för det rockiga vampyrkärleksparet Tilda Swinton och Tom Hiddleston. Regi Jim Jarmusch.
  • V for Vendetta (2006) – Storbritanniens diktator High Chancellor Adam Sutler är en mycket obehaglig figur i John Hurts tolkning.
  • Hellboy (2004) och Hellboy II (2008) av Guillermo Del Toro. Hurt spelar Trevor, som räddar filmens huvudperson och uppfostrar honom som sin egen son.
  • Harry Potter – spelar trollspömakaren Mr Ollivander i flera av filmerna.
  • Gjorde rösten till Hassel i Den långa flykten (1978) och Aragorn i Ralph Bakshis tecknade Sagan om Ringen (1978). Och var rösten till The Horned King i Disneys filmatisering av Lloyd Alexanders fantasyepos The Black Cauldron (1985)
  • 1984 (1984) Hurt hade huvudrollen som Winston Smith i adaptionen av George Orwells klassiker.
  • Melancholia (2011) – Lars von Triers kosmiska depressionsdrama har Hurt i en biroll som familjeöverhuvud.
  • Outlander (2008) – rymdmonstervikingadramat  som är som Predator möter Beowulf, och som borde ha en lite mer framskjuten plats bland kultfilmer, inte minst för Hurts kung Hrothgar.
  • Contact (1997) – Jodie Foster har huvudrollen i denna film om mötet med utomjordisk intelligens. John Hurt spelar den excentriske miljardär som finansierar expeditionen.
  • Jim Hensons The Storyteller (1988) sändes i SVT som ”Sagor för stora barn” och visade folksagor återberättade av John Hurts figur The Storyteller. Med skådisar och Hensondockor.

ÖVRIGA FILMER

  • Midnight Express (1978) – den klassiska fängelsedramafilmen om en  student som hamnar i fängelse i Turkiet. Regi: Oliver Stone.
  • Tinker Tailor Soldier Spy (2011) – John Hurt är chefen för MI6.
  • Rob Roy (1995) – äventyrsfilm med Liam Neeson.
  • Even Cowgirls Get The Blues (1993) av Gus Van Sant.
  • The Osterman Weekend (1983) – thriller med manus av Robert Ludlum, där Hurt spelar med Rutger Hauer m fl.
  • Hurt har porträtterat Quentin Crisp på film och TV vid två tillfällen. 1975 i tv-filmen The Naked Civil Servant. Och 2009 i An Englishman in New York.

John Hurt i Only Lovers Left Alive

John Hurt i Only Lovers Left Alive

Årets bästa science fiction-filmer 2016

Vilken tycker DU är 2016 års bästa film? Omröstning längst ner i inlägget..

Mary Elizabeth Winstead 10 Cloverfield Lane

Mary Elizabeth Winstead i 10 Cloverfield Lane som ligger högt på listan

2016 var året som tog ifrån oss Major Tom i januari och Prinsessan Leia i december. När vi ser tillbaka på science fiction-året 2016 inom film och TV kommer vi att minnas det för att den välskrivna berättelsen gjorde något av en comeback i en filmgenre som på sistone präglats av specialeffekter. Och för att många bra huvudroller spelades av kvinnor. Här är de tolv bästa filmerna och tv-serierna av fler än femtio sci-fi-filmer som hade premiär 2016, ett startfält med hård konkurrens. Trenden med visuellt imponerande rymdblockbusters á la Star Wars fortsatte visserligen, men fick sällskap av mer intellektuellt utmanande teman. Precis som det alltid varit inom sci-fi-litteraturen så blev det plötsligt på modet hos filmskapare att göra science fiction med något att säga. Tre av tolv platser på vår topplista upptas av TV-serier – en trend i tiden om något.

12. Independence Day 2

ACTION. Vi börjar alltså i botten av topplistan. I stort sett varenda sekund av filmens 2 timmar och 9 minuter är underhållande, rapp och rolig. Eftersom det inte är på allvar behöver inte vanligtvis enormt dramatiska händelser som en kontinents undergång eller förälders död grundas emotionellt, utan allt svischar förbi på vägen till nästa gag och/eller explosion. Vore det här en sexskildring skulle den skippa förspelet och gå direkt på en utdragen klimax. Fördelen är en film som helt saknar transportsträckor. Nackdelen är att max volym från första sekunden ger dålig dynamik. Vi får knappt någon uppbyggnad och därefter få andningspauser. Det säger en del om det furiösa tempot att den långsamma förstörelsen av Atlantkusterna hör till de lugnaste ögonblicken. Regi: Roland Emmerich.

11 Dr Strange (ännu ej recenserad i sin helhet på Rymdfilm)

SUPERHJÄLTAR/SPACE OPERA. Marvels universum har sina rötter i det psykedeliska 1960-talet, och många av deras klassiska berättelser utspelas ute i kosmos där gudalika varelser bekämpar varandra över dimensionsgränserna. Det moderna filmuniversum som Marvel byggt upp är nu också på väg ut i rymden, och i och med filmatiseringen av Dr Strange är en av nyckelfigurerna på plats. Benedict Cumberbatch är utmärkt som Strange, och han har stöd av ett gäng stabila skådespelare med lång erfarenhet av genrefilm: Mads Mikkelsen, Benedict Wong och Tilda Swinton. Visuellt ser det ungefär ut som Inception, om Christopher Nolan hade intagit psykedeliska svampar. Regi: Scott Derrickson.

10. Passengers

RYMDROMANTIK. En udda film: en kärlekshistoria i rymden, med småkusliga övergreppsassociationer. En carpe diem-kliché. Och samtidigt en av de snyggaste reklamfilmer för rymdturism som man kan föreställa sig. En högtidsstund för alla oss rymdskeppsfetischister. Regi: Morten Tyldum.

STAR TREK BEYOND

STAR TREK BEYOND

9. Star Trek Beyond

SPACE OPERA. Den tredje filmen efter nystarten, Beyond, är precis en sådan enkel story som skulle kunna vara hämtad från ett tv-avsnitt: på outforskat territorium tvingas besättningsmedlemmarna överkomma sina personliga motsättningar och samarbeta för att överleva, men får samtidigt akta sig för att svika Federationens grundläggande värderingar. På så sätt känns Beyond som den minst krystade Trekfilmen på många år. Även om det ibland skär sig mellan actioninslagen och det klassiska Trekfilosoferandet. Regi: Justin Lin.

8. Midnight Special

THRILLER. En mörk och stämningsfull roadmovie där desperata föräldrar flyr undan både fundamentalister och regeringens svartklädda agenter. Alla vill ha tillgång till lille Alton, pojken med de lysande ögonen och förmågan att få satelliter att störta ned över Jorden. Regi: Jeff Nichols.

Millie Bobby Brown spelar Eleven i Stranger Things

Millie Bobby Brown spelar Eleven i Stranger Things

7. Stranger Things (TV-serie, säsong 1, Netflix)

RETRO SCI-FI/THRILLER. Livet för stans unga i småstaden Hawkins, Indiana är tufft den där ruggiga höstkvällen 1983 då 12-årige Will Byers försvinner i skogen på väg hem från en rollspelskväll. Så tufft att hans ensamstående mamma Joyce (Winona Ryder) och hans storebror inte ens märker att han är borta förrän vid frukosten dagen efter. Stranger Things är liten pärla till science fiction-serie som jag rekommenderar alla med intresse för genren att se med ett öppet hjärta. Äventyrsberättelsen i sig är tillräcklig för att det ständigt ska hända något spännande, samtidigt som storyn har många lager och mycket subtext att upptäcka för den som är intresserad av det. Invävt i handlingen får vi tankar kring normbrytande, manligt och kvinnligt och att gå emellan dessa, den romantiska kärlekens många problem, svek, ilska, hopp och förtvivlan, klass och klassförakt, svek och hämnd, ömsinthet och den sorts kärlek som övervinner alla hinder.

6. Deadpool

SUPERHJÄLTAR/KOMEDI. En svärande och sexskämtande Deadpool med 15-årsgräns var det som hela superhjältegenren behövde, utan att för den skull filmbolagsbossarna fattade det på förhand. Det är en bedrift av Ryan Reynolds och de andra att lyckas förnya genren och göra något oförutsägbart och underhållande av en i grunden konventionell bakgrundshistoria för en hjälte som bara de dedikerade fansen hört talas om. Det skulle inte vara möjligt utan ett bra manus, oklanderlig komisk timing, kreativ frihet för filmskaparna och oändligt massa hårt arbete under många år. Och i kraft av att den är så rolig och respektlös mot sin genre är Deadpool en av 2016 års klart bästa genrefilmer. Regi: Tim Miller.

THE EXPANSE -- Season:1 -- Pictured: (l-r) Dominique Tipper as Naomi Nagata, Wes Chatham as Amos, Steven Strait as Earther James Holden -- (Photo by: Jason Bell/Syfy)

THE EXPANSE — Säsong 1

5. The Expanse (TV-serie Syfy/Netflix)

SPACE OPERA. En episk space opera med inslag av kosmisk skräck och politisk thriller, baserad på Leviathan Wakes och Caliban’s War, de första böckerna i pseudonymen James S.A Coreys romansvit The Expanse. Med första säsongen av The Expanse lyckas äntligen Syfy med sin föresats att skapa den bästa TV-serien i rymden sedan storhetstiden för Battlestar Galactica. Det är nästan en fullträff, redan från start. Det ska bli spännande att se hur säsong två utvecklas.

Evan Rachel Wood som Dolores i Westworld

Evan Rachel Wood som Dolores i Westworld

4. Westworld (TV-serie, säsong 1 HBO)

ROBOTFILM/DRAMA. Jonathan Nolan har skapat ett existentiellt robotdrama, avsett att ta över efter Game of Thrones som HBO:s flaggskepp. Första säsongen är en bitvis ojämn men trots allt grandios TV-upplevelse som tillfredställer mig både som tv-serienörd och science fiction-fan.Det tar inte många minuter av tittande innan Westworld suger in mig i sin märkliga värld, och trots att vi får det förklarat att huvudpersonernas liv bara är fejk så känner jag ögonblickligen sympati med dem. Det går att titta på Westworld bara för spektaklets skull. Men Nolans manus bjuder också in till ett mer uppmärksamt tittande. Både vi som tittare och de spelare som besöker parken Westworld irrar oss allt djupare in labyrinten. Alla längtar vi efter att få vara på riktigt.

Rogue One: A Star Wars Story..Jyn Erso (Felicity Jones) ..Ph: Jonathan Olley..© 2016 Lucasfilm Ltd. All Rights Reserved.

Rogue One: A Star Wars Story: Jyn Erso (Felicity Jones)

3. Star Wars Rogue One

SPACE OPERA. På bronsplats i årets sci-fi-lista hittar vi vad som beskrivits som en ”mellanfilm” – i väntan på nästa kapitel av sagan om familjen Skywalker. Men Rogue One är trots det en film som verkligen satsar allt den har för att underhålla, och det den saknar i karaktärsbygge tar den igen med hög fart och färgsprakande underhållningsvärde, glimten i ögat och storslagna stridsscener. Rogue One är en renodlad rymdkrigsfilm, med en gammaldags sagas osannolika hjältemod och hjältedåd. Och ändå lyckas regissören Gareth Edwards med något som Star Wars ibland lidit av ett underskott på: att skildra huvudpersoner som lever i en moralisk gråzon bortom det absolut goda eller onda. Det är riktigt uppfriskande. Regi: Gareth Edwards.

2. 10 Cloverfield Lane

POSTAPOKALYPS/PSYKOLOGISK THRILLER. Den näst bästa science fictionfilmen 2016 är ett klaustrofobiskt kammarspel där hotet om världens undergång hela tiden pressar sig på de tre huvudpersonerna.John Goodman är superb som historiens dubbelbottnade bad guy. I en tid då TV och film svämmats över av förutsägbara katastrofskildringar och trött postapokalyps lyckas debutregissören Dan Trachtenberg att göra 10 Cloverfield Lane till något alldeles eget. En originell, smart, obehaglig och stundtals faktiskt också rolig sci-fi-thriller som stannar kvar hos tittaren länge. Regi: Dan Trachtenberg.

Amy Adams i Arrival

Amy Adams i Arrival

1. Arrival

DRAMA. 2016 års absolut bästa science fictionfilm är också den allvarligaste och mest ambitiösa filmen på listan. Men det blir aldrig tråkigt, utan det finns en poesi i allvaret. Första kontakten med utomjordingar får det politiska världsläget att urarta, och med ett hotande världskrig faller ansvaret för att förhindra undergången på lingvisten Louises axlar. Endast hon vågar blotta sig tillräckligt för att kunna kommunicera med rymdvarelserna. Arrival står stadigt på egna ben som filmkonstverk och kommer med stor sannolikhet att i framtiden betraktas som vår generations stora film om närkontakt med utomjordingar. Inte som ett derivat av föregångarna, utan som deras like. Regi: Denis Villeneuve, som även kommer att regissera Blade Runner 2 inom kort.

Fler årslistor på Rymdfilm